Anspråk på skadestånd av staten med anledning av en åklagares uppgifter i media

Justitiekanslerns beslut

HL:s ersättningsanspråk avslås.

Ärendet

HL har, genom sitt ombud advokaten ML, vänt sig hit och önskat få prövat om han är berättigad till skadestånd av - som det får förstås - staten med anledning av en åklagares uttalanden i en tidning.

Bakgrunden till HL:s framställning är följande. I egenskap av brandutredare anlitades han som sakkunnig av en tilltalad i ett brottmål rörande bl.a. mordbrand. HL hördes i målet både vid tingsrätten och i hovrätten. I anslutning till att hovrätten hade meddelat dom i målet publicerade Nya Läns-Tidningen, Nya Lidköpings-Tidningen (NLT) den29 maj 2002 en artikel med rubriken "Brandexperter anklagas för mened". I artikeln återgavs bl.a. uppgifter från en intervju med åklagaren i målet, vice chefsåklagaren SJ vid Åklagarkammaren i Uddevalla. Enligt vad som anges i artikeln uttalade SJ, beträffande HL och en annan i målet anlitad brandexpert, att det var hans "bestämda uppfattning att de går att köpa för pengar. Ändå talar de under ed och det finns skäl att titta på det...".

Justitiekanslern har i ärendet tagit del av den aktuella artikeln samt viss korrespondens som förekommit mellan HL:s ombud och SJ. Av denna korrespondens framgår att SJ har bestritt att han uttalat sig på det sätt som hans uppgifter återges i artikeln.

Justitiekanslerns bedömning

HL:s framställning får anses vara grundad på skadeståndslagens bestämmelser och synes avse ersättning för lidande och ren förmögenhetsskada. Den skadeståndsgrundande handlingen har angetts vara att åklagaren har lämnat ovan citerade uppgifter för publicering i en tryckt skrift. Det är tydligt att en eventuell skada har sin grund i att uppgifterna har publicerats. Förutom en tillämpning av skadeståndslagens bestämmelser aktualiserar därför framställningen också tryckfrihetsförordningens ansvarsregler.

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Regler om statens skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen. Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen svarar staten för personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som uppkommer till följd av fel eller försummelse vid myndighetsutövning som staten svarar för. Även lidande (kränkning) ersätts enligt punkten 2 i denna paragraf, om skadan uppkommit till följd av vissa slags integritetskränkande brott i enlighet med vad som anges i 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Staten kan enligt bestämmelsen i 3 kap. 1 § första stycket 1 skadeståndslagen också utanför området för myndighetsutövning ha att utge skadestånd för sak- eller personskada som uppkommit till följd av fel eller försummelse i tjänsten från en statlig arbetstagares sida (principalansvar). Arbetsgivarens ansvar för ren förmögenhetsskada eller lidande (kränkning) förutsätter dock i sådana fall, enligt 3 kap. 1 § första stycket 2 och 3 skadeståndslagen, att arbetstagaren har gjort sig skyldig till brott i tjänsten. Enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen skall staten också ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet lämnar felaktiga råd eller upplysningar.

Tryckfrihetsrättsliga utgångspunkter

Av 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen följer att det står var och en fritt att lämna uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift såvida inte annat är föreskrivet i förordningen (meddelarfrihet). Av uttrycket envar i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen följer att meddelarfriheten avser medborgarna och däribland också de offentliganställda. Meddelarfriheten gäller däremot inte myndigheter som sådana. Om en myndighet t.ex. beslutar att informera medier genom t.ex. ett pressmeddelande hindrar således inte tryckfrihetsförordningen att ett ingripande sker med anledning av ett sådant beslut (se t.ex. JO 1984-85 s. 278 f.). Detsamma kan gälla när den som officiellt har att företräda en myndighet uttalar sig i t.ex. massmedia. Verkschefer och vissa andra högre tjänstemän kan ofta ha en sådan ställning att de som personer är intimt förknippade med de tjänster som de upprätthåller. Det kan då vara svårt att avgöra när de uttalar sig på myndighetens vägnar eller som medborgare i allmänhet. Sådana gränsdragningsproblem kan också uppkomma när en åklagare lämnar uppgifter för publicering. En åklagare kan visserligen inte allmänt sett anses företräda den myndighet i vilken han är anställd. Av reglerna i rättegångsbalken följer emellertid att fullgörandet av åklagaruppgifter inte lagts på åklagarmyndigheterna som sådana utan på de enskilda åklagarna som personer.

I 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen föreskrivs vidare att ingen får åtalas eller dömas till ansvar eller åläggas ersättningsskyldighet för missbruk av tryckfriheten eller medverkan till det i annan ordning eller i andra fall än som anges i förordningen. Regleringen innebär bl.a. att ett ingripande från det allmänna mot den som med utnyttjande av meddelarfriheten lämnar meddelanden till massmedia bara kan ske när tryckfrihetsförordningen medger det. Detta innebär, med några inte här aktuella undantag, att straff- eller ersättningsansvar enligt allmän lag inte kan utkrävas av den som med stöd av sin meddelarfrihet lämnar uppgifter för publicering i en grundlagsskyddad skrift.

I detta sammanhang bör också framhållas att regler om skadestånd på grund av innehållet i en tryckt skrift finns i 11 kap. tryckfrihetsförordningen. I 1 § detta kapitel sägs att ett anspråk på skadestånd med anledning av missbruk av tryckfriheten endast får grundas på att den skrift som anspråket avser innefattar ett tryckfrihetsbrott. Ett sådant anspråk får, enligt samma bestämmelse, inte göras gällande mot någon annan än den som enligt 8 kap. tryckfrihetsförordningen svarar för brottet - i regel den ansvarige utgivaren för en periodisk skrift. Eftersom förordningen är exklusiv straff- och processlag på tryckfrihetens område kan således ersättningsskyldighet med anledning av innehållet i en grundlagsskyddad skrift i princip inte utgå med stöd av allmän lag.

Mot bakgrund av det anförda skulle det kunna hävdas att staten inte med stöd av skadeståndslagens bestämmelser kan åläggas ersättningsskyldighet med anledning av innehållet i den aktuella artikeln. Tryckfrihetsförordningen avser emellertid att garantera enskildas rättigheter gentemot det allmänna. En konsekvens härav är att förordningen inte torde utgöra något hinder mot att allmän lag tillämpas när ett anspråk riktas mot staten med anledning av en statlig arbetstagares medverkan till en framställning i en tryckt skrift, även när som i detta fall skadan kan sägas ha uppkommit till följd av innehållet i skriften (jfr NJA 1995 s. 677).

Frågan om statens skadeståndsansvar med anledning av de uppgifter som åklagaren påstås ha lämnat och som sedermera har publicerats bör alltså prövas med stöd av skadeståndslagens bestämmelser.

Den skadeståndsrättsliga bedömningen

Med angivna utgångspunkter kan det först konstateras att åklagarens åtgärd att lämna uppgifter till tidningen inte har skett vid myndighetsutövning gentemot HL. Något skadestånd för ren förmögenhetsskada eller lidande kan då inte heller utgå med stöd av bestämmelserna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Inte heller har det varit fråga om sådana upplysningar eller råd som avses i 3 kap. 3 § skadeståndslagen. Det återstår därför att pröva frågan om skadestånd för ren förmögenhetsskada och lidande kan utgå med stöd av reglerna i 3 kap. 1 § om statens ersättningsansvar för sina arbetstagare. En förutsättning för detta är att skadorna orsakats genom brott i tjänsten.

En fråga som också kan ställas är om skadeståndsskyldighet kan föreligga utan direkt stöd i skadeståndslagens bestämmelser. Det skall därvid noteras att skadeståndslagen inte är avsedd att tillämpas e contrario, dvs. så att skadeståndsskyldighet inte kan föreligga utan direkt stöd i lagen. Sålunda framhölls i förarbetena till skadeståndslagen att skadestånd i vissa fall borde kunna åläggas utan direkt sådant stöd (se prop. 1972:5 s. 568).

Jag anser mig kunna utgå från att HL menar att åklagaren i sin tjänsteutövning har lämnat uppgifter till tidningen som innefattar brottet förtal. Jag anser mig vidare än så länge kunna bortse från frågan om uppgifterna har återgetts korrekt i tidningen eller inte. Kan då lämnandet av uppgifterna, sådana de nu har återgetts i artikeln, anses innebära att ett för staten ersättningsgrundande brott har begåtts i den mening som avses i 3 kap. 1 § första stycket 2 och 3 skadeståndslagen?

Som ovan har redogjorts för innebär reglerna om meddelarfrihet att den som lämnar uppgifter för publicering inte kan åläggas straff- eller skadeståndsansvar för sin medverkan till en skrifts framställning i andra fall än de som avses i 7 kap. 3 § första stycket tryckfrihetsförordningen och som inte är aktuella här. Inte minst med hänsyn till den stora betydelse som meddelarfriheten har just för de offentliganställda måste stor återhållsamhet iakttas vid bedömning av huruvida ett meddelande eller en uppgift som lämnas för publicering i en tryckt skrift skall anses falla utanför det område som täcks av meddelarfriheten. En gräns torde därvid dras mellan å ena sidan uttalanden som helt klart görs i tjänsten av någon som företräder myndigheten och å andra sidan uttalanden som visserligen har samband med tjänsten men snarast har karaktär av personliga meningsyttringar. De förstnämnda torde normalt inte omfattas av meddelarfrihet medan de sistnämnda i princip torde skyddas. I gränsområdet mellan de båda kategorierna råder en viss osäkerhet om vad som gäller.

Vid en bedömning utifrån dessa utgångspunkter får enligt min mening åklagarens medverkan till den aktuella artikeln anses omfattas av meddelarfriheten, även om uttalandena har skett i nära samband med tjänsten.

En fråga som då aktualiseras vid den skadeståndsrättsliga bedömningen är om meddelarfriheten innebär att det inte utgör brott att förtala någon med utnyttjande av sin meddelarfrihet, eller om det visserligen utgör ett brott men är straffritt på grund av meddelarfriheten. Skälet till att denna fråga aktualiseras är att enligt de aktuella bestämmelserna - 3:1 första stycket 2 och 3 skadeståndslagen - principalansvaret för ren förmögenhetsskada resp. lidande förutsätter att arbetstagaren har gjort sig skyldig till brott. I ett fall där en arbetstagare visserligen har gjort sig skyldig till ett brott men inte kan ådömas påföljd för detta, t.ex. på grund av åtalspreskription eller en ansvarsfrihetsgrund, anses arbetsgivaren på grund av sitt principalansvar ändå skadeståndsrättsligt kunna få svara för brottet (se B. Bengtsson och E. Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, s. 57 och 83).

Den angivna frågan bör här bedömas utifrån en tolkning av de bestämmelser som nu är aktuella, dvs. 3:1 första stycket 2 och 3 skadeståndslagen. Vid en tolkning av dessa lagrum framstår det som helt naturligt att arbetsgivaren får ansvara för en skada på grund av ett begånget brott även om det i det enskilda fallet inte kan utkrävas något straffrättsligt ansvar, exempelvis på grund av åtalspreskription eller den anställdes ungdom. Men lagstiftarens avsikt kan inte ha varit att arbetsgivare genomgående skall svara för uppkomna skador av ett handlande som faktiskt är tillåtet, vilket är fallet när det gäller sådant "förtal" som skyddas av meddelarfriheten. En sådan tolkning stämmer också bäst med ändamålet med arbetsgivarens principalansvar nämligen att utgöra ett ersättningsansvar för skada som vållas av annan, dvs. av en arbetstagare, och därvid tillgodose den skadelidandes intresse av ett effektivt skadeståndsrättsligt skydd (se prop. 1972:5 s. 214 f.). Det är med andra ord närmast fråga om att arbetstagarens ersättningsskyldighet gentemot den skadelidande har förts över till arbetsgivaren. Principalansvaret kan i linje med detta inte anses innebära att arbetsgivaren ges någon form av utvidgad skyldighet att ersätta en skada i ett fall där arbetstagarens handlingssätt inte i sig utgör grund för skadestånd.

Oavsett om meddelarfriheten i något annat sammanhang möjligen skulle kunna ses som en ansvarsfrihetsgrund, snarare än som en omständighet som över huvud taget utesluter brott, bör alltså vid tolkning av de nu aktuella bestämmelserna något brott inte anses föreligga.

Det anförda betyder att det inte finns någon grund i skadeståndslagen för att ålägga staten ett skadeståndsansvar gentemot HL för ren förmögenhetsskada eller lidande.

En fråga som emellertid också bör ställas i detta fall är om skadeståndsskyldighet för staten kan föreligga utan direkt stöd i skadeståndslagen. Som sagts tidigare är detta i och för sig möjligt, då skadeståndslagens bestämmelser inte är avsedda att tillämpas e contrario. Det är emellertid mycket ovanligt att skadeståndsskyldighet åläggs utan stöd i skadeståndslagen eller någon annan lag.

Det som kan motivera att frågan över huvud taget ställs i detta fall är att meddelarfriheten i grunden är avsedd som en medborgerlig frihet till värn mot staten. Det kan då möjligen anses otillfredsställande att staten i praktiken kan åberopa meddelarfriheten för att undgå skadeståndsansvar gentemot en enskild. För min del vill jag inte utesluta att ett sådant skadeståndsansvar skulle kunna föreligga i vissa fall. Jag är emellertid inte beredd att medge skadeståndsansvar för statens räkning utan att det ges ett tydligare stöd i motivuttalanden eller rättspraxis för en sådan tillämpning. Till detta kommer att det i det aktuella fallet är oklart om det faktiskt - vid bortseende från meddelarfriheten - har varit fråga om förtal.

Slutsatsen av det anförda är att skadestånd av staten med anledning av vice chefsåklagaren SJ:s uppgifter i tidningen NLT den 29 maj 2002 inte skall utgå till HL.

Med detta ställningstagande i skadeståndsfrågan avslutar jag ärendet här.