Skadeståndsanspråk med anledning av en registerkontroll enligt säkerhetsskyddslagen

Justitiekanslerns beslut

Staten skall till YM utge skadestånd för förlorad arbetsförtjänst med 110 460 kr jämte ränta därå enligt 6 § första meningen räntelagen (1975:635) från den 1 oktober 2001 till dess betalning sker.

YM tillerkänns ersättning med 31 250 kr inklusive moms för de ombudskostnader han haft i ärendet här.

Ersättningen för förlorad arbetsförtjänst utgör skattepliktig inkomst.

Justitiekanslern uppdrar åt Rikspolisstyrelsen att ombesörja att ersättningen betalas ut.

Ärendet

Bakgrund

Sedan Luftfartsverket anhängiggjort ett ärende hos Rikspolisstyrelsen om registerkontroll av YM till skydd mot terrorism, beslutade Registernämnden den 15 april 1998 att lämna ut vissa uppgifter beträffande denne till Luftfartsverket.

Efter genomförd säkerhetsprövning beslutade Luftfartsverket den 29 maj 1998 att YM var att anse som olämplig från säkerhetssynpunkt. YM fick på grund därav, per den 30 juni 1998, lämna sin anställning som restaurangbiträde på ett företag inom Arlanda flygplatsområde.

Om förfarandet vid en registerkontroll

Utförliga bestämmelser om säkerhetsprövning och registerkontroll finns i säkerhetsskyddslagen (1996:627), säkerhetsskyddsförordningen (1996:633) och Rikspolisstyrelsens föreskrifter om säkerhetsskydd; RPS FS 1996:9.

Av 14 § säkerhetsskyddslagen framgår att registerkontroll får göras i det fall det behövs för skydd mot brott som innebär användning av våld, hot eller tvång för politiska syften (terrorism). En sådan kontroll får enligt 26 § säkerhetsskyddsförordningen göras beträffande den som skall anställas eller på annat sätt delta i verksamhet vid civila flygplatser och flygstationer. Beslut om registerkontroll av en sådan person fattas enligt 27 § i förordningen av Luftfartsverket.

Den som har beslutat om registerkontroll skall göra en framställan hos Rikspolisstyrelsen, säkerhetspolisen, om utlämnande av uppgifter. Sedan registerkontrollen genomförts överlämnar säkerhetspolisen ärendet till Registernämnden - en statlig myndighet - som har till uppgift bl.a. att pröva frågor om utlämnande av uppgifter i samband med registerkontroll. Själva registerkontrollen går till på det sättet att man genom automatisk databehandling gör en kontroll av huruvida uppgifter finns i polisregister om den som skall kontrolleras.

Den fortsatta handläggningen av ett ärende om registerkontroll sker med hjälp av de kanslifunktioner och de föredragande som Rikspolisstyrelsen har att tillhandahålla Registernämnden, jfr 3 § förordningen (1996:730) med instruktion för Registernämnden. Föredragandena förordnas enligt samma förordning av nämnden, som har valt att som sådana förordna tjänstemän vid säkerhetspolisen (befordrade poliser) med betydande erfarenhet av säkerhetspolisens arbete med utredningar av olika slag. Om det finns uppgifter i polisregister om den som kontrolleras och ärendet anses vara av sådant slag att det bör avgöras av Registernämnden med en sammansättning av minst fyra ledamöter (plenum), förbereder en föredragande ärendet inför kommande sammanträde med nämnden. Beslut att i ett registerkontrollärende lämna ut uppgift ur det s.k. SÄPO-registret fattas alltid av nämnden i plenum.

Den som bestämt och beslutat om registerkontroll avgör självständigt frågan om anställning av den person som varit föremål för prövningen, 27 § säkerhetsskyddslagen.

Anspråket

YM har i en skrivelse ställd till Registernämnden, som inkom till Rikspolisstyrelsen den 31 augusti 2001 och diariefördes hos Registernämnden den 3 september 2001, framställt anspråk på skadestånd av staten med anledning av de uppgifter som vid registerkontrollen av honom lämnades ut till Luftfartsverket den 15 april 1998. Registernämnden har överlämnat anspråket till Justitiekanslern.

YM har, såsom han slutligen bestämt sin talan, begärt ersättning med sammanlagt 1 326 653 kr, varav 400 000 kr för kränkning och 926 653 kr för förlorad arbetsinkomst inklusive upplupen ränta för viss tid jämte, som han får uppfattas, ränta löpande till dess betalning sker. YM har även begärt ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här med 31 250 kr.

YM har preciserat anspråket på förlorad inkomst enligt följande. Av det begärda beloppet avser

609 839 kr ersättning för utebliven inkomst fr.o.m. juli 1998 t.o.m. maj 2002,

206 354 kr upplupen ränta på ersättningen för utebliven inkomst under perioden juli 1998 - mars 2002, och

110 460 kr "ekonomiskt skadestånd".

YM har i fråga om den sista ersättningsposten anfört att den motsvarar sex månadslöner och avser en tid om just sex månader efter Justitiekanslerns beslut i saken, dvs. från juni 2002 och framåt. Ledning har sökts i de uppsägningsperioder som finns i lagen om anställningsskydd. Ersättningen i denna del skall enligt YM syfta till att ge honom en möjlighet att under en övergångsperiod finna en ny anställning.

YM har dessutom tillagt följande. Han har på grund av det inträffade försatts i ett sådant fysiskt och psykiskt skick att han uppfyller förutsättningarna för s.k. förtidspension. Han har alltså lidit en personskada som lett till sådan bestående arbetsoförmåga att det inte längre finns möjligheter för honom att återvända till arbetslivet i Sverige. Oberoende av hur man ser på rätten till kränkningsersättning, så kan ersättningen såvitt avser ekonomisk skada alternativt bestämmas i form av livränta motsvarande förtidspensionering.

Utredning m.m.

Efter remisser har Rikspolisstyrelsen (RPS) samt Registernämnden yttrat sig över YM:s skadeståndsanspråk. Rikspolisstyrelsen har för sin del hänvisat till yttranden som säkerhetspolisen (SÄPO) avgivit i saken.

Säkerhetspolisen har anfört i huvudsak följande.

"Handläggningen av ärendet

M blev känd för säkerhetspolisen första gången i maj 1985 då uppgifter inkom som gjorde gällande att M var inblandad i politiskt motiverad brottslig verksamhet. Uppgifterna kom från en av säkerhetspolisen identifierad person som refererade till källor som uppgavs vara tillförlitliga. På fråga från säkerhetspolisen uppgavs att det saknades möjlighet att få uppgifterna verifierade.

I juni samma år inkom, efter en förfrågan från säkerhetspolisen till en utländsk tjänst, ytterligare uppgifter som gav anledning för säkerhetspolisen att fästa tilltro till de tidigare lämnade uppgifterna. Mot bakgrund av vad som framkommit inleddes i november 1985 en åklagarledd förundersökning mot M, som på sannolika skäl misstänktes för olovlig underrättelseverksamhet. I december 1985 upprättades ett PM till åklagaren där det föreslogs att förundersökningen tills vidare skall läggas ned då brott ej kunnat styrkas. I samma PM angavs att misstanken mot M angående olovlig underrättelseverksamhet kvarstår. Några ytterligare handlingar har därefter ej tillförts M:s ärende.

I juni 1987 avstyrkte säkerhetspolisen i yttrande till Statens Invandrarverk bifall till en ansökan från M om svenskt medborgarskap. I november 1987 avlämnade säkerhetspolisen ett yttrande med samma innebörd till arbetsmarknadsdepartementet. I mars 1989 beviljade regeringen M svenskt medborgarskap.

I april 1998 upprättades en promemoria rörande M med anledning av en registerkontroll enligt 14 § säkerhetsskyddslagen begärd av Luftfartsverket. I promemorian redovisades till Registernämnden de uppgifter som låg till grund för den förundersökning som inleddes och avslutades 1985. Registernämnden beslutade i april 1998 att uppgifterna skulle utlämnas till Luftfartsverket och att någon kommunicering med M inte skulle ske. Uppgifterna som lämnades ut ledde till att M tvingades lämna en anställning på Arlanda flygplatsområde.

I februari 2000 inkom M med en begäran till säkerhetspolisen om att få ta del av allmän handling avseende eventuella akter eller registreringar om sin person. I mars 2000 meddelade säkerhetspolisen avslag på M:s begäran. M överklagade till kammarrätten som avslog överklagandet i dom meddelad i maj 2000.

Den 16 januari 2001 inkom ett brev till säkerhetspolisen från M som meddelade att han blev uppsagd från Arlanda på grund av att han på felaktiga grunder utpekats som en säkerhetsrisk. M begärde i brevet en förnyad bedömning om sin person och att han inte längre skall betraktas som en säkerhetsrisk. Med anledning av M:s framställning beslutade polisöverintendent ML att ett samtal skulle hållas med M. Den 8 februari 2001 genomfördes samtalet med M. Samtidigt, under januari - februari, genomfördes också inom säkerhetspolisen en fördjupad analys av de uppgifter som sammantaget var kända rörande den verksamhet och de omständigheter som givit säkerhetspolisen anledning att intressera sig för M. Det kunde i sammanhanget konstateras att några nya uppgifter inte tillkommit rörande M från det att förundersökningen avslutades 1985.

Den 6 mars 2001 informerades ordföranden i Registernämnden om M:s ärende. I en PM upprättad av säkerhetspolisen den 12 mars 2001 dokumenterades att det mot bakgrund av vad som är känt inte finns några uppgifter som kan anses styrka misstanken att M skulle ha bedrivit någon brottslig verksamhet i Sverige. ML konstaterade efter att ha tagit del av uppgifterna i PM:n av den 12 mars 2001 att de åtgärder och den analys som genomförts i ärendet under januari-februari 2001 rimligen borde ha företagits i samband med registerkontrollen 1998. ML gjorde bedömningen att M inte längre kan misstänkas för någon brottslig verksamhet och att han inte heller av annat skäl är av intresse för säkerhetspolisens verksamhet. ML fann av den anledningen att det fanns skäl att informera M om att det inte längre fanns någon grund för de uppgifter som lämnades ut i samband med registerkontrollen och att säkerhetspolisen numera inte har anledning att misstänka M för någon säkerhetshotande verksamhet. I anslutning till detta beslutade ML att den arbetsgivare M hade vid tidpunkten för registerkontrollen, Luftfartsverket, också skulle underrättas om den förnyade prövning som gjorts i ärendet. Den 14 mars 2001 föredrogs ärendet för Registernämnden, som anslöt sig till säkerhetspolisens bedömning rörande information till M och Luftfartsverket.

Den 16 mars 2001 var säkerhetspolisen i kontakt med Luftfartsverket och lämnade därvid information om den förnyade prövning som gjorts i ärendet. Vid ett sammanträffande den 20 april 2001 informerades M om säkerhetspolisens bedömning av ärendet samt att Luftfartsverket blivit delgiven samma bedömning. Den 7 juni 2001 upprättade säkerhetspolisen en promemoria rörande M med anledning av en ny registerkontroll enligt 14 § säkerhetsskyddslagen, begärd av Luftfartsverket. I promemorian redovisades till Registernämnden säkerhetspolisens åtgärder och bedömning i ärendet.

Säkerhetspolisens bedömning

De ursprungliga uppgifterna om YM förekommer i promemorior upprättade i pappersform. Huvudinnehållet från dessa har dock registrerats i det s.k. centralregistret, som förs med hjälp av automatiserad databehandling och är att anse som personregister i den mening som avsågs i datalagen.

Efter det att förundersökningen mot M avslutades i december 1985 kvarstod den information som fanns i ärendet utan att de uppgifter som kommit till säkerhetspolisens kännedom kunnat bekräftas eller avföras. Det ärende som upprättades rörande M utgjorde en del i ett utredningsavsnitt som pågått sedan före 1985 och som pågår än idag. När förundersökningen mot M lades ner pågick parallella förundersökningar i vilka det kunde förväntas att information skulle komma in som var av betydelse för att komma till klarhet i M:s ärende. Några sådana uppgifter inkom emellertid inte och uppgifterna rörande M kom av den anledningen att stå kvar utan att någon aktiv förnyad prövning under hand gjordes.

När M blev föremål för registerkontroll i april 1998 redovisades till Registernämnden de uppgifter som låg till grund för den förundersökning som inleddes och avslutades 1985. Mot bakgrund av att några nya uppgifter inte inkommit i ärendet efter 1985 borde säkerhetspolisen ha initierat en förnyad prövning av uppgifterna innan en redovisning lämnades till Registernämnden. Oaktat detta borde säkerhetspolisen, på eget initiativ, ha initierat en omprövning av uppgifterna långt tidigare. Varför inte detta skett beror troligtvis på ett olycksfall i arbetet.

Säkerhetspolisen gör bedömningen att om en prövning av uppgifterna i M:s ärende hade gjorts senast i samband med registerkontrollen i april 1998 hade säkerhetspolisen kommit fram till samma bedömning som gjordes i mars 2001, dvs. att M inte längre kan misstänkas för någon brottslig verksamhet och att han inte heller av annat skäl är av intresse för säkerhetspolisens verksamhet.

Det finns anledning att nämna att säkerhetspolisen numera infört obligatoriska gallringsspärrar för samtliga ärenden som innebär att ärenden automatiskt aktiveras för förnyad prövning efter viss tid om någon ny information ej har tillförts ärendet. Tiden för gallringsspärrarna varierar beroende på ärendets art men överstiger aldrig tio år."

Registernämnden har anfört i huvudsak följande.

"Allmänt om säkerhetspolisens register och om handläggningen av ett ärende om registerkontroll

Det utlämnande av uppgifter ur SÄPO-registret som avses med nu förevarande remiss ägde rum den 15 april 1998. Vid den tidpunkten innebar SÄPO-registret definitionsmässigt något annat än idag. Nu finns det föreskrifter om SÄPO-registret i polisdatalagen. År 1998 gällde för SÄPO-registret en bestämmelse i 2 § personalkontrollkungörelsen (1969:446) av innebörd att RPS i detta fick anteckna uppgifter som behövdes för Säkerhetspolisens verksamhet. Med SÄPO-registret avsågs dock inte bara det register som fanns för automatisk databehandling (kallat CR) utan också bl.a. de uppgifter som fanns i de pappersakter (i fortsättningen kallade akter) som vanligen fördes om dem som hade upptagits i CR. Oftast är det så att uppgifter i CR, vilket register fortfarande är i bruk, är en slags sammanfattning av uppgifter i handlingar av olika slag i akter.

Om den körning gentemot polisregister av olika slag som sker i samband med att ett registerkontrollärende överlämnas av RPS till Registernämnden utvisar att den kontrollerade förekommer i SÄPO-registret, framställs ett utdrag av CR beträffande den kontrollerade och infordras den akt som kan finnas. Det bör i sammanhanget framhållas att den körning som sker gentemot polisregister medelst automatisk databehandling är en förutsättning för att föredraganden eller någon annan inom Registernämnden skall få kännedom om att vederbörande förekommer i SÄPO-registret. Det är alltså inte möjligt för Registernämnden att genom manuell kontroll få vetskap om huruvida det finns uppgifter om en kontrollerad i SÄPO-registret.

Föredraganden har sedan att bilda sig en uppfattning om huruvida han anser att ytterligare utredning behövs. Han kan i sådana fall vända sig till den operativa rotel inom Säkerhetspolisen som svarar för det område som uppgifterna i SÄPO-registret och i akten avser. Därvid kan föredraganden exempelvis få närmare upplysningar om ett visst utredningsläge. Resultatet av en sådan förfrågan kan också bli att den operativa roteln finner anledning att vidta ytterligare utredning, som då får avvaktas av Registernämnden, eller att uppgifterna i SÄPO-registret kompletteras eller tas bort (gallras). En gallring innebär givetvis att nämnden inte kan lämna ut någon uppgift från SÄPO-registret.

Det finns inga föreskrifter om i vilka situationer som en föredragande skall vända sig till en operativ rotel med en begäran om ytterligare upplysningar. Detta betyder att det i första hand ankommer på föredraganden själv att göra bedömningen av om det är lämpligt med en sådan förfrågan. Ibland händer det att en föredragande vid tveksamhet om hur han bör göra frågar ordföranden i nämnden före ett sammanträde vad denne anser om lämpligheten i att komplettera utredningen.

Inför föredragning vid ett sammanträde med Registernämnden har föredraganden att i en skriftlig promemoria ange vilka uppgifter som finns om den kontrollerade i polisregister. När detta gäller uppgifter i SÄPO-registret görs då en sammanfattning av uppgifterna i CR, ev. kompletterade med uppgifter ur akt. Akten medförs till sammanträdet. Vid sammanträdet gör föredraganden en muntlig föredragning av vilka uppgifter som finns om den kontrollerade. Det kan då i enstaka fall hända att nämnden beslutar att be om en närmare utredning i anledning av uppgifter som kan tänkas bli utlämnade. Detta leder då till att ärendet i fråga bordläggs och att det uppdras åt föredraganden att inhämta ytterligare utredning. Vad som nu har framhållits innebär ytterst att det är nämnden och inte föredraganden som har ansvaret för att erforderlig utredning görs innan beslut fattas i utlämningsfrågan.

Något om kvarstående av uppgifter i SÄPO-registret under längre tid

I 35 § polisdatalagen (1998:622) finns bestämmelser om gallring av uppgifter i SÄPO-registret. Bestämmelserna innebär bl.a. att uppgifter av den art som lämnades ut den 15 april 1998 skall gallras efter tio år, om det inte finns särskilda skäl att behålla uppgifterna längre. Dessa bestämmelser gällde inte när det angivna utlämnandet skedde och någon motsvarighet fanns heller inte i någon lag eller författning. Vissa interna föreskrifter inom Säkerhetspolisen fanns emellertid för gallring. Dessa avsåg främst kontinuerlig gallring av uppgifter inom det s.k. författningsskyddet men gällde inte i fråga om den typ av uppgifter som lämnades ut i ifrågavarande registerkontrollärende. Det torde kunna sägas att det - bortsett från vid dödsfall och på grund av hög ålder - mera var undantagsvis som gallring skedde på andra områden än författningsskyddet innan polisdatalagen trädde i kraft den 1 april 1999.

Av Säkerhetspolisens yttrande den 10 januari 2002 framgår att det ärende som ursprungligen upprättades inom Säkerhetspolisen utgjorde en del av ett utredningsavsnitt som pågått sedan före 1985 och som pågår än idag men att Säkerhetspolisen menar att den på eget initiativ borde ha initierat en omprövning av uppgifterna i SÄPO-registret om YM långt tidigare än vid den tidpunkt då Registernämnden lämnade ut uppgifterna om honom den 15 april 1998.

Närmare om handläggningen av det aktuella registerkontrollärendet

Varken de ledamöter som deltog vid sammanträdet den 15 april 1998 eller föredraganden har någon minnesbild av själva föredragningen. Det finns skäl att tro att nämndens ledamöter och föredraganden alla tog starkt intryck av ett yttrande av Säkerhetspolisen den 12 november 1987 till Arbetsmarknadsdepartementet angående en ansökan av YM att bli svensk medborgare. I det yttrandet anges att Säkerhetspolisen hyser misstro mot honom från säkerhetssynpunkt och bestämt avstyrker hans ansökan. Nämnden ansåg sig ej heller kunna kommunicera uppgifterna med honom, eftersom nämnden gjorde den bedömningen att sådana sekretesskäl som anges i 5 kap. l § sekretesslagen (1980:100) hindrade detta.

Om en fråga var uppe på nämndens sammanträde den 15 april 1998 om att på något sätt försöka inhämta närmare upplysningar hos operativ rotel om YM har inte kunna utredas. I vart fall har nämnden inte fattat beslut om sådan utredning. Det skulle nämligen ha framgått av det protokoll som fördes vid tillfället. Det kan tilläggas att föredraganden upplyst nämnden om att det är troligt att han inte själv före föredragningen gjort någon förfrågan hos den operativa roteln. Han brukar nämligen göra en anteckning om en sådan åtgärd och någon sådan anteckning finns inte på den plats där den borde vara.

De uppgifter som fanns i SÄPO-registret om YM och som rörde misstänkt brottslig verksamhet hade gjorts i mitten av 1980-talet. Frågan bör då naturligen ställas om det förhållandet att dessa anteckningar hade gjorts långt tillbaka i tiden borde ha föranlett Registernämnden att infordra en närmare utredning om hur Säkerhetspolisen då 1998 såg på YM. Det är en bedömningsfråga.

Säkerhetspolisen har i sitt yttrande angett att det i en av Säkerhetspolisen den 12 mars 2001 upprättad promemoria har dokumenterats att "det mot bakgrund av vad som är bekant inte finns några uppgifter som kan anses styrka misstanken att M skulle ha bedrivit någon brottslig verksamhet i Sverige". Denna promemoria är upprättad med anledning av ett samtal som Säkerhetspolisen hade med YM den 8 februari 2001. I yttrandet anges också att en polisöverintendent efter att ha tagit del av promemorian konstaterat att "de åtgärder och den analys som genomförts i ärendet under januari-februari 2001 rimligen borde ha företagits i samband med registerkontrollen 1998".

Registernämnden kan inte annat än utgå från att det som har återgetts i föregående stycke är riktigt. Detta talar enligt nämndens uppfattning för att nämnden borde ha infordrat kompletterande utredning av Säkerhetspolisen, innan nämnden fattade sitt beslut att lämna ut uppgifter. Något som också kan tala för detta är att nämnden på grund av sekretesskäl inte ansåg sig kunna kommunicera de utlämnade uppgifterna med YM. I sådant fall är nämligen särskild försiktighet erforderlig.

Ett skäl som möjligen kan ha bidragit till att Registernämnden i nu förevarande fall inte beslöt om ytterligare utredning kan vara att den år 1998 inte hade hunnit förvärva så stor erfarenhet av Säkerhetspolisens verksamhet och dess registreringar i SÄPO-registret. Under en nu snart sexårig verksamhet har nämnden fått betydligt större kunskaper och idag skulle den i en motsvarande situation begära kompletterande upplysningar av vederbörande operativa rotel innan beslut fattas i utlämnandefrågan.

Något om de uppgifter som utlämnades den 15 april 1998

Som redan har framhållits skulle dessa uppgifter inte ha kommit till Registernämndens kännedom om inte uppgifter hade funnits om YM i det medelst automatisk databehandling förda registret CR, som var en del av SÄPO-registret. Samtliga uppgifter som lämnades ut om honom finns också i pappersform i aktmaterial om honom. Så gott som samtliga uppgifter som lämnades ut om honom finns i CR.

Fråga kan ställas om de uppgifter i CR som lämnades ut om YM genom beslut den 15 april 1998 var oriktiga. Registernämnden gör den bedömningen att det inte är så utan att de var riktiga när de antecknades. Som förut har framhållits anges det emellertid i Säkerhetspolisens yttrande att Säkerhetspolisen på eget initiativ borde ha initierat en omprövning av uppgifterna i CR om YM långt tidigare än 1998. Detta kan leda till slutsatsen att uppgifterna om honom var missvisande vid den tidpunkt då registerkontrollen gjordes 1998 och att detta förhållande vållade honom skada genom Registernämndens beslut att lämna ut uppgifterna.

Enligt Registernämndens mening finns anledning utgå från att skadeståndsskyldighet kan tänkas föreligga i första hand i enlighet med den numera upphävda bestämmelsen i 23 § datalagen och i andra hand i enlighet med 3 kap. 2 § skadeståndslagen."

Justitiekanslerns bedömning

Enligt vilken lag skall YM:s anspråk på skadestånd bedömas?

Om annat inte är föreskrivet skall bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207) om skadeståndsansvar för det allmänna tillämpas. Enligt 23 § datalagen (1973:289), numera upphävd, utgår ersättning för skada som tillfogas en registrerad person genom att personregister innehåller en oriktig eller missvisande uppgift om den registrerade. Frågan är om denna bestämmelse är tillämplig i detta fall.

Felaktigheter som uppkommer i SÄPO:s register kan vara att hänföra till fel i datalagens mening t.ex. på grund av att en uppgift registreras felaktigt eller att registrering underlåts. I förevarande fall har SÄPO:s register kommit att innehålla vissa uppgifter om YM, bl.a. att han varit misstänkt för viss brottslighet.

Utredningen i ärendet här har dock inte visat annat än att dessa uppgifter återspeglat vad som framkommit vid förundersökningen från mitten av åttiotalet. Att SÄPO vid en senare prövning kommit fram till slutsatsen att YM inte längre kan misstänkas för någon brottslig verksamhet medför inte att de tidigare registrerade uppgifterna är att anse som oriktiga eller missvisande i den mening som avsågs i datalagen. Den skada som kan ha tillfogats YM har inte heller orsakats av registreringen som sådan utan har föranletts av andra omständigheter. Mer om detta nedan.

Eftersom bestämmelsen i 23 § datalagen enligt min mening inte är tillämplig får YM:s framställan prövas enligt de allmänna bestämmelserna i skadeståndslagen.

Min behörighet att pröva YM:s skadeståndsanspråk

I förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten finns bestämmelser om vilken myndighet som skall handlägga sådana anspråk. Reglerna innebär att anspråk på ersättning med stöd av skadeståndslagen skall handläggas av Justitiekanslern om anspråket grundas på ett påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut. Anspråk enligt skadeståndslagen på annan grund, s.k. faktisk skada, handläggs hos den centrala förvaltningsmyndighet inom vars verksamhetsområde skadan inträffat eller, om det inte finns någon sådan myndighet, hos Justitiekanslern. Enligt 10 § i nämnda förordning får dock Justitiekanslern ta över handläggningen av ett ärende som det enligt förordningen ankommer på en annan myndighet att handlägga.

YM:s skadeståndsanspråk får anses innefatta ett påstående om såväl faktisk skada som beslutsskada. YM kan nämligen uppfattas på det sättet att han gör gällande dels att Registernämnden gjort fel som beslutat att lämna ut uppgifter om honom, dels att säkerhetspolisen förfarit felaktigt vid sin beredning och handläggning av registerkontrollärendet.

Oavsett hur det förehåller sig i detta avseende finner jag det lämpligt att ärendet även fortsättningsvis handläggs här. I den mån anspråket grundas på ett påstående om faktisk skada tar jag därför över handläggningen med stöd av 10 § i den ovan angivna förordningen.

Utgångspunkter för min prövning enligt skadeståndslagen

Staten skall enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Av 1 kap. 3 § samma lag följer vidare att bestämmelsen om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, vissa andra i lagrummet angivna brott eller dylik brottslig gärning. Vad som nu har sagts gäller enligt skadeståndslagen i dess lydelse före den 1 januari 2002, som var aktuell vid den händelse som avses med YM:s anspråk. I sak motsvarande regler gäller numera enligt 3 kap. 1 § tredje punkten och 2 § andra punkten jämförda med 2 kap. 3 § skadeståndslagen, se SFS 2001:732 samt prop. 2000/01:68 s. 67.

I frågan om skadeståndsskyldighet på grund av oriktig rättstillämpning eller felaktig bevisvärdering räcker det inte med att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning som kan ifrågasättas. Uppfattningar i sådana frågor kan växla i sådan grad att det mera sällan kan talas om fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. För att skadeståndsgrundande vållande från en myndighets eller en domstols sida skall anses föreligga vid rättstillämpning, bevisvärdering och diskretionära bedömningar skall det vara fråga om mycket påtagliga felbedömningar (jfr t.ex. NJA 1994 s. 654, prop. 1972:5 s. 518 och Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl., Stockholm 1996, s. 75 f.).

En grundläggande förutsättning för den skadereglering som Justitiekanslern har att utföra är att de omständigheter som ligger till grund för ett ersättningsanspråk är redovisade och klarlagda. Det skall med andra ord i princip vara möjligt för Justitiekanslern att på grundval av det material som ges in i ärendet konstatera t.ex. att en skada har inträffat och att det finns ett samband mellan skadan och den statliga verksamhet som påstås ha orsakat skadan. Detta innebär att det åligger den som begär ersättning att lägga fram en utredning som anger på vilket sätt en myndighet skulle ha gjort fel eller varit försumlig och som visar att en skada uppkommit. Det skall också framgå att felet eller försumligheten har lett till skadan samt också hur stor denna skada är och hur den har beräknats. Det är således den som framställer ett skadeståndsanspråk som har att visa att förutsättningarna för skadeståndsskyldighet är uppfyllda och att den skada som görs gällande är en följd av felet. Oklarheter i något av dessa grundläggande hänseenden faller tillbaka på den som framställer ersättningsanspråket och kan begränsa möjligheten till en frivillig skadereglering.

Har något skadeståndsgrundande fel begåtts?

När Registernämnden bestämmer huruvida en uppgift som kommit fram vid registerkontroll skall lämnas ut för säkerhetsprövning eller inte, har nämnden ytterst att iaktta bestämmelsen i 24 § säkerhetsskyddslagen. Där sägs att en uppgift får lämnas ut endast om den kan antas ha betydelse för prövningen av den kontrollerades säkerhet. Det är alltså fråga om en bedömningsfråga. Likaså är det en bedömningsfråga för Registernämnden om den som uppgiften gäller skall få tillfälle att yttra sig över densamma innan den lämnas ut (se 25 § samma lag) och om ytterligare utredning skall infordras i ärendet.

Av vad som kommit fram här kan det enligt min bedömning inte sägas att Registernämnden gjort någon sådan uppenbart felaktig bedömning i fallet med YM som förutsätts för att staten skall ha ådragit sig ett skadeståndsansvar gentemot honom på grund av nämndens befattning med saken.

Frågan är då om det förekommit någon felaktighet vid handläggningen hos SÄPO som kan grunda en rätt till skadestånd för YM. Jag kan i detta hänseende inte bortse från vad SÄPO lagt sig själv till last, nämligen att SÄPO borde ha omprövat uppgifterna om YM långt tidigare än som skedde genom den förnyade prövningen år 2001 där man konstaterade att YM inte längre var av intresse för SÄPO:s verksamhet. Enligt min uppfattning måste det anses, inte minst med hänsyn till de konsekvenser som en registerkontroll av aktuellt slag kan få för den enskilde, vara av väsentlig vikt att verksamheten kring denna sak bedrivs på ett rättssäkert sätt och att de uppgifter som finns om en enskild och som kan komma att lämnas ut för säkerhetsprövning är väl underbyggda och har bäring även vid den tidpunkt då kontrollen görs.

Mot denna bakgrund och med beaktande av åldern på uppgifterna om YM instämmer jag i den kritik SÄPO framfört mot sin egen hantering av ärendet. Det får till följd härav anses klarlagt att om SÄPO hade omprövat uppgifterna om YM tidigare så skulle de uppgifter som lämnades ut om honom genom beslutet den 15 april 1998 inte ha lämnats ut. Vid denna bedömning kan jag inte finna annat än att den underlåtenhet som SÄPO gjort sig skyldig till utgör en sådan felaktighet som medför att staten ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Har YM lidit någon skada till följd av felet och i så fall i vilken omfattning?

Det är ostridigt att YM fått lämna sin anställning som restaurangbiträde inom Arlanda flygplatsområde till följd av de uppgifter som lämnades ut om honom.

YM har anfört bl.a. följande om den ekonomiska skada han lidit. Med sin etniska bakgrund, sitt utseende och sitt namn har han, efter att ha blivit utpekad som (presumtiv) terrorist och i avsaknad av möjligheter att kunna förklara för presumtiva arbetsgivare eller lämna rimliga referenser, berövats varje form av möjlighet att få annan anställning. Det gäller oberoende av om arbetet varit säkerhetsklassat eller inte. Vid tillfället för uppsägningen hade han en årsinkomst om 221 000 kr. Under den i anspråket aktuella tiden har han endast under år 1999 haft annan inkomst, och då i form av ersättning från försäkringskassan (147 472 kr) jämte viss arbetsinkomst (669 kr).

YM har i ärendet muntligen uppgett att han driver en presentbutik i Märsta som enskild firma men att den går med förlust, samt att han har sökt arbete främst genom personer han är bekant med men även genom arbetsförmedlingen. Han blev genom arbetsförmedlingen erbjuden en anställning som avsåg "ventilationsarbeten". Eftersom han tidigare inte hade arbetat inom detta område tackade han nej till den.

Det har gjorts gällande att YM lidit en personskada. Någon utredning har emellertid inte åberopats till stöd för påståendet. Utgångspunkten för min fortsatta bedömning är därför att YM drabbats av en förmögenhetsskada i form av förlorad arbetsförtjänst och att huvudfrågan i ärendet är i vilken omfattning han skall ersättas för sådan skada.

Skadeståndets huvudsakliga syfte är att sätta den skadelidande i samma situation som om felet inte hade begåtts. Enligt gällande skadeståndsrättsliga principer förutsätts för skadeståndsskyldighet att felet orsakat den skada som görs gällande. Det skall närmare bestämt föreligga ett tillräckligt och nödvändigt orsakssamband (kausalitet) mellan felet och skadan.

I ett fall som detta, när det begärs ersättning för förlorad arbetsförtjänst för en längre tid, uppkommer dels en fråga om kausalitet, dels en fråga i vad mån den skadelidande på grund av passivitet kan anses som medverkande till den skada han drabbats av. Det senare innebär i praktiken att skadeståndet jämkas på grund av medvållande.

Man kan här göra en jämförelse med den prövning av anspråk på förlorad arbetsförtjänst som Justitiekanslern gör enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder beträffande den som varit oriktigt frihetsberövad. Enligt den lagen utgår ersättning med ett belopp som motsvarar den arbetsinkomst som den frihetsberövade visar sig ha förlorat till följd av frihetsinskränkningen, varmed i första hand avses det direkta inkomstbortfall som blir följden av att den frihetsberövade inte kan utföra sin vanliga sysselsättning under den tid han eller hon är berövad friheten. Därutöver kan ersättning i vissa speciella fall utgå även för inkomstförlust som hänför sig till viss tid efter frihetsberövandet, t.ex. till den tid som kan visa sig erforderlig för att en tidigare frihetsberövad som mist sin anställning på grund av frihetsberövandet skall kunna söka nytt arbete (jfr prop. 1974:97 s. 71 och prop. 1997/98:105). I den praxis som utbildats hos Justitiekanslern har det godtagits anspråk som avser en period om tre månader efter frihetsberövandets upphörande.

Vid bedömningen av i vilken mån YM:s förlust verkligen kan sägas vara orsakad av SÄPO:s handläggningsfel måste beaktas de särskilda omständigheter som förelegat i just hans fall. Det går då inte att bortse från att YM haft en anställning som inte krävt någon specialiserad utbildning. Det måste enligt min mening också beaktas att YM genom de uppgifter som lämnades ut om honom enbart förhindrats att inneha anställningar vid sådana anläggningar som utpekats som skyddsobjekt i fråga om skyddet mot terrorism. Det har således inte funnits något hinder för honom att fortsätta verka inom restaurangbranschen som sådan.

Mot bakgrund härav och med hänsyn till vad som visats i ärendet är det enligt min mening rimligt att utgå från att det fel som förekommit orsakat YM en inkomstförlust under en tid av sex månader från det att han fick lämna sin anställning. Det är upplyst att hans månadsinkomst varit 18 410 kr. Han skall därför tillerkännas ersättning med sammanlagt 110 460 kr. På ersättningen skall utgå ränta beräknad enligt 4 § andra stycket och 6 § första meningen räntelagen. Ränta skall därvid utgå från den dag som infaller en månad efter det att ersättningskravet kom staten tillhanda.

Beträffande YM:s anspråk på ersättning för förlorad arbetsförtjänst hänförligt till tiden efter de sex månaderna finner jag det inte visat att det föreligger ett sådant orsakssamband mellan den påstådda förlusten och felet som förutsätts för skadeståndsansvar. Jag avslår därför hans anspråk i denna del.

Det saknas grund för att tillerkänna YM ersättning i form av livränta eller "ekonomiskt skadestånd". Jag avslår därför dessa yrkanden.

Har YM rätt till ersättning för kränkning på grund av brott eller för ideell skada i form av psykiskt eller fysiskt lidande?

Även om jag vid min genomgång av ärendet således kunnat konstatera en brist i handläggningen av registerkontrollärendet, har jag inte funnit sådana omständigheter som ger mig anledning att anta att YM utsatts för något s.k. kränkningsgrundande brott. Det saknas därmed förutsättningar att tillerkänna honom ersättning för kränkning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Jag avslår alltså hans anspråk på ersättning för kränkning.

Såsom jag antytt under förra avsnittet har YM inte heller visat att han tillfogats en sådan personskada som skulle kunna berättiga honom till ersättning för ideell skada enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Han har alltså inte heller rätt till ersättning enligt detta lagrum.

Ersättningen för ombudskostnader

Den begärda ersättningen för ombudskostnader får anses skälig.

Ärendet avslutas härmed.