Ersättning enligt frihetsberövandelagen vägrad på grund av sökandens eget beteende och omständigheterna i övrigt i samband med de s.k. "Göteborgskravallerna"

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår ersättningsanspråket.

Ärendet

Bakgrund

HH anhölls den 16 juni och häktades den 17 juni 2001 på grund av misstanke om våldsamt upplopp. Åtal väcktes därefter mot honom vid Göteborgs tingsrätt för våldsamt motstånd med följande gärningsbeskrivning (innefattande av åklagaren gjorda tillägg vid huvudförhandlingen).

"Med anledning av EU-toppmötet och besöket av USA:s president den 14 -16 juni 2001 i Göteborg har det hållits ett stort antal demonstrationer och manifestationer. Folksamlingar har med förenat våld satt sig upp mot polismyndigheten för att hindra dess ordningsupprätthållande funktion och även gått till förenat våld mot personer och egendom genom misshandel, stenkastning och skadegörelse vid [ ] fyra tillfällen och platser;

.

H har vid Götaplatsen - Berzeliigatan ned mot Södra vägen vid 10.30-tiden den 15 juni 2001 deltagit i det våldsamma upploppet samt genom att vid ett tillfälle kastat ett föremål som skadat eller försökt skada tjänstgörande poliser. Föremålet H kastade har träffat skyddsutrustningen på en polisman. Vid upploppet har H även varit maskerad för att försvåra identifiering av honom.

H har härefter vid området Kungsportsavenyn - Södra vägen vid Bältespännarparken vid 11.30-tiden den 15 juni 2001 fortsatt deltagandet i det våldsamma upploppet tillsammans med fyra kamrater genom att vid flera tillfällen hämtat gatsten och sprungit iväg i riktning mot polisavspärrning samt återvänt för att hämta mer gatsten.

H har vid det senare tillfället anfört en grupp om fem personer, varvid han utdelat order och kommandon till de övriga fyra personerna i gruppen. På grund härav är H att bedöma som anstiftare och/eller anförare vid detta upploppstillfälle. Vid upploppstillfället har H även varit maskerad för att försvåra identifieringen av honom."

..

HH dömdes av tingsrätten den 2 augusti 2001 för våldsamt motstånd till fängelse ett år två månader. I domskälen anförde tingsrätten att det var tillförlitligen visat att HH vid två tillfällen hade gjort sig skyldig till våldsamt upplopp. Det var dock inte utrett att han hade haft rollen som anstiftare och/eller anförare. HH överklagade domen till Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att han skulle frikännas. Även åklagaren överklagade domen med ett yrkande om straffskärpning. Genom dom den 3 oktober 2001 ogillade hovrätten åtalet och undanröjde det överklagade avgörandet i fråga om ansvar m.m.

I domskälen anförde hovrätten bl.a. följande.

"I målet är till en början utrett att en folksamling den 15 juni 2001 kring Götaplatsen och längs Kungsportsavenyn satt sig upp mot polismyndigheten och gått till förenat våld mot person och egendom som åklagaren påstått.

Frågan är om HH har deltagit i folksamlingens förehavanden genom att vid Berzeliigatan kasta ett föremål mot polisen samt genom att kring Bältespännarparken vid flera tillfällen hämta gatsten.

HH har enligt egen uppgift befunnit sig vid Götaplatsen i samband med att våldsamheterna började och haft med sig rånarluva, skyddsglasögon och handskar. HH:s uppgift om att han tagit emot dessa föremål för att skydda sig mot tårgas och batongslag framstår som föga sannolik och kan lämnas utan avseende. Hans innehav av rånarluvan och skyddsglasögonen talar istället för att han planerat att delta i olagliga aktioner och i samband med detta velat försvåra polisens identifiering av honom. Innehavet av handskarna talar för att han förberett sig riva upp gatsten.

[Vittnet] GW har på ett övertygande och trovärdigt sätt berättat att han senare på dagen vid Vasaplatsen iakttog en man - som inte kan vara någon annan än HH - agera aggressivt i samband med ett polisingripande vid Vasaplatsen. Enligt GW drog HH upp en sjal för ansiktet och skrek okvädingsord till polismännen. Någon omständighet som kan ge anledning att ifrågasätta dessa uppgifter har inte framkommit. HH:s agerande kan inte tydas på något annat sätt än att han varit beredd att maskera sig och gå till angrepp mot polisen även med annat än okvädingsord. Att så inte blev fallet vid detta tillfälle tycks endast ha berott på att han inte erhöll erforderligt stöd från sina kamrater.

HH:s berättelse om sina förehavanden under den tid upploppen pågick har för hovrätten framstått som tillrättalagd och ej trovärdig. Vad HH berättat om sitt agerande vid ett polisingripande på Vasaplatsen är med hänsyn till vad GW uppgett uppenbarligen lögnaktigt. Han har ändrat tidigare lämnade uppgifter och anpassat sin berättelse efter det att han fått veta resultaten från DNA-analyser. Enligt hovrättens mening kan det inte finnas någon annan anledning till detta än att han velat dölja sin delaktighet i våldsamheterna. Till detta kommer att HH, trots att han sagt sig ha tillbringat hela dagen tillsammans med flera personer, inte kunnat namnge dessa personer och bidra med uppgifter som medfört att de kunnat höras i målet.

Det anförda leder till slutsatsen att HH på något sätt varit delaktig i våldsamheterna kring Götaplatsen.

GW har omvittnat att han vid Vasaplatsen kände igen HH och dennes kamrat som de två personer han tidigare under dagen sett tillsammans delta i våldsamheterna vid Berzeliigatan och Bältesspännarparken. De iakttagelser som GW gjort, bl.a. beträffande männens klädsel och längd, talar för att det är HH som GW sett kasta ett föremål mot polisen vid Berzeliigatan och hämta gatsten vid Bältesspännarparken. Av i målet åberopade fotografier och videobanduppspelningar framgår dessutom att två män befunnit sig vid Bältesspännarparken och att de burit jacka, sjal och handskar som till synes är av identiskt slag som de som tagits i beslag hos HH.

Av bilderna framgår emellertid också att männen var maskerade med rånarluva. Detta har inte GW noterat. Härav följer att det kan ha funnits flera män med liknande klädsel på platsen. Det framstår som mindre troligt att männen under de pågående våldsamheterna hunnit ändra klädsel/maskering. GW har gjort sina iakttagelser av männen under kaotiska förhållanden och han hade i Bältesspännarbacken samtidigt sin uppmärksamhet även på en annan våldsverkare. Vidare har GW:s observation av demaskeringen bakom Stora teatern skett på förhållandevis långt avstånd och snett bakifrån männen. Till detta kommer att det förflutit flera timmar från det att GW gjorde sina iakttagelser vid Bältesspännarparken till dess han iakttog HH och dennes kamrat vid Vasaparken. Sammantaget medför detta att det inte kan uteslutas att den man som GW iakttog vid Berzeliigatan och Bältesspännarparken kan ha varit någon annan än HH. Hovrätten finner därmed inte styrkt att HH kastat ett föremål mot polisen eller att han hämtat gatsten. Åtalet skall därför ogillas."

Anspråk m.m.

HH har med anledning av frihetsberövandet begärt ersättning för utgifter med 733 kr, för förlorad arbetsförtjänst med 8 842 kr och för lidande med 102 000 kr. Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader i ärendet här med 6 767 kr.

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande. Åklagaren har därvid i första hand avstyrkt att ersättning skall utgå till HH och i andra hand gjort gällande att ersättningen skall jämkas. Åklagaren har med hänvisning till de skäl som hovrätten anfört till stöd för sin slutsats om att HH varit delaktig i våldsamheterna kring Götaplatsen och Kungsportsavenyn i Göteborg ansett att denne genom sitt eget beteende har föranlett frihetsberövandet samt att det med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att ersättning lämnas.

HH har fått del av åklagarens yttrande och har lämnat synpunkter på det. Han har bestritt att hans eget beteende har föranlett beslutet om frihetsberövande eller att det med hänsyn till övriga omständigheter skulle vara oskäligt att ersättning lämnas.

Justitiekanslern har tagit del av de i ärendet aktuella domarna och Göteborgs tingsrätts akt i mål B 669-01.

Justitiekanslerns bedömning

Allmänna utgångspunkter

Den som varit berövad friheten på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning om det meddelas frikännande dom, se 2 § första stycket 1 lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen).

HH har frikänts från den brottsmisstanke som föranlett frihetsberövandet. Han är därmed i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet kan antas ha inneburit för honom.

I 6 § frihetsberövandelagen föreskrivs emellertid att statens ersättnings- skyldighet kan falla bort eller sättas ned i vissa fall. En nedsättning skall ske efter en skälighetsbedömning som ofta bör leda till att ersättningen helt sätts ned (prop. 1997/98:105 s. 56) och att ersättning alltså inte skall utgå.

En situation där ersättning kan vägras eller sättas ned är då den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning. En annan situation som kan föranleda jämkning är den där det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får i sådana situationer dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd (6 § tredje stycket). I förarbetena till denna regel (a. prop. s. 55) anges att anledning till jämkning kan finnas om den skadelidande handlat på ett sådant sätt att han har dragit misstankarna till sig. Som exempel nämns det fallet att ett brott begås av någon i ett större stökigt gäng och polisen griper flera misstänkta. Även den som till sist inte kan bindas vid brottet bör då kunna vägras ersättning eller få sin ersättning jämkad, om han genom ett aktivt deltagande i gängets förehavanden har gett anledning till misstankar.

I förarbetena nämns också det exemplet att en person som har avtjänat straff för rån var närvarande vid rånet men efter en resningsprövning bedöms inte ha varit delaktig på ett sådant sätt att han skall dömas. Inte ens i ett sådant fall är jämkning utesluten (a. prop. s. 55).

Den som ofrivilligt har betett sig på ett sådant sätt att ett ingripande har skett mot honom skall däremot inte behöva drabbas av jämkningsregeln. Om en person av en tillfällighet råkar befinna sig på en brottsplats, skall jämkning sålunda normalt inte ske på grund av enbart hans närvaro där.

Ersättning i HH:s fall

Av utredningen i ärendet framgår att en folksamling den 15 juni 2001 kring Götaplatsen och Kungsportsavenyn i Göteborg satte sig upp mot polisen och gick till förenat våld mot personer och egendom. Genom hovrättens dom är det vidare utrett att HH har varit närvarande vid våldsamheterna och att han, när dessa bröt ut, hade med sig en rånarluva, skyddsglasögon och handskar. Innehavet av dessa föremål visar, enligt vad som anges i hovrättens domskäl, att han hade planerat att delta i olagliga aktioner och att han hade för avsikt att försvåra polisens identifiering av honom. Härtill kom att innehavet av handskarna talade för att han hade förberett sig för att riva upp gatsten. Hovrätten har också funnit klarlagt att HH i samband med ett polisingripande vid Vasaplatsen hade en sjal för ansiktet och samtidigt uppträdde aggressivt genom att yttra okvädinsord mot polisen. HH:s agerande var då av sådant slag att det, enligt hovrättens bedömning, inte kunnat tydas på annat sätt än att han var beredd att maskera sig och gå till angrepp mot polisen även på annat sätt än med glåpord. Hovrätten har som sin slutsats funnit att HH varit delaktig i våldsamheterna kring Götaplatsen och Kungsportsavenyn.

De nu nämnda omständigheterna innebär enligt Justitiekanslerns mening att HH:s eget beteende får anses ha gett anledning till att misstankar riktats mot honom på ett sådant sätt att han i väsentlig omfattning själv får anses ha bidragit till att han berövades friheten. Det finns redan på denna grund anledning att vägra honom ersättning. Till det sagda skall läggas att vad som kommit fram beträffande HH:s agerande i samband med de aktuella upploppen i Göteborg för med sig att det under alla omständigheter vore klart oskäligt att utge någon ersättning till honom. I enlighet härmed skall ersättningen jämkas helt.

Vid denna prövning skall ersättning för ombudskostnader i ärendet här inte heller utgå.

HH:s ersättningsanspråk skall alltså avslås i dess helhet.