Ersättning för lidande till en person som frikänts från ansvar för medhjälp till mord har jämkats helt på grund av eget beteende

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår KP:s anspråk på ersättning.

Anspråk m.m.

KP anhölls den 7 april och häktades den 10 april 2000 såsom på sannolika skäl misstänkt för medhjälp till mord. Han dömdes den 18 juli 2000 av Kristinehamns tingsrätt för medhjälp till mord till fängelse i fyra år. KP överklagade domen. Hovrätten för Västra Sverige försatte KP på fri fot den 2 oktober 2000. Den 4 oktober 2000 ogillade hovrätten åtalet mot KP. Domen vann laga kraft.

Efter det att nya omständigheter framkommit beslutade Riksåklagaren den 11 maj 2001 att återuppta förundersökningen. Avsikten med detta var att utröna om det kunde finnas skäl att ansöka om resning till men för bl.a. KP. Under utredningen framkom inga omständigheter som kunde ligga till grund för en ansökan om resning. Den 5 november 2001 beslutade Riksåklagaren att lägga ned förundersökningen.

KP har således varit berövad friheten under tiden den 7 april - 2 oktober 2000 på grund av misstanke om medhjälp till mord. Frikännande dom har meddelats.

KP har begärt ersättning för lidande med 375 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 4 § andra stycket och 6 § räntelagen (1975:635) från den 5 mars 2001 tills betalning sker.

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande och därvid avstyrkt att KP tillerkänns ersättning. Av yttrandet framgår i huvudsak följande.

.

"Publiciteten kring målet har varit relativt stor och därigenom även kring de frihetsberövanden som ägde rum. Huruvida detta ledde till att KP kunnat identifieras av en vidare krets personer saknar jag underlag för att bedöma men det är möjligt att så är fallet.

Under förundersökningen och förhandlingarna i tingsrätten och hovrätten lämnade KP olika versioner om vad som hade inträffat. Av hovrättens dom framgår bland annat att de fyra tilltalade medgett att deras inställning vid tingsrätten berodde på att de efter mordet träffat en överenskommelse om att förtiga vad som hänt (hovrättens dom sid. 51 ). Vidare framgår av domen att trots att de fyra sagt sig sakna varje delaktighet i ett synnerligen brutalt mord har den omständigheten inte förmått dem att avhålla sig från att efter mordet återsamlas och umgås, att efter mordet hantera mordvapnet, att söka undanröja bevis, att gömma vapen eller att gemensamt fly från Hällefors med en stor mängd vapen. Deras samhörighet har varit sådan att de kunnat komma överens om att under förundersökningen förtiga vad som hänt och under huvudförhandlingen vid tingsrätten upprätthålla denna överenskommelse (hovrättens dom sid. 60).

.

Genom sitt agerande har KP bidragit till att han berövats friheten och att frihetsberövandet pågått under en längre tid. På grund härav bör ersättningen vägras eller i vart fall sättas ned."

KP har inkommit med synpunkter på yttrandet och anfört i huvudsak följande. Det är riktigt att han vid det första förhöret med honom den 15 mars 2000 lämnade oriktiga uppgifter om händelseförloppet i samband med mordet. Redan vid det andra förhöret med honom den 7 april 2000 ändrade han sina uppgifter och har därefter hållit sig till en berättelse vilken även hovrätten slutligen fäst tilltro till. Han har inte genom sitt agerande bidragit till att han berövats friheten utan han har i stället under mycket hård psykisk press och efter bästa förmåga omtalat vad han iakttagit i samband med mordet och därvid pekat ut gärningsmännen. Sammantaget anser han att han bör tillerkännas yrkad ersättning och att de synpunkter som åklagarkammaren framfört inte utgör grund för att reducera ersättningen.

KP har vidare påpekat att det uttalande i hovrättens dom om att de tilltalade efter mordet bl.a. återsamlats, umgåtts och hanterat mordvapnet inte avser KP utan endast de tre övriga tilltalade i målet.

Justitiekanslern har vid avgörandet av ärendet haft tillgång till tingsrättens och hovrättens domar samt utskrifter från förhör som hållits med KP under förundersökningen.

Justitiekanslerns bedömning

Utgångspunkter för bestämmande av ersättning

Den som varit frihetsberövad på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning om det meddelas frikännande dom, jfr 2 § första stycket 1 lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen).

KP har frikänts från den brottsmisstanke som föranlett frihetsberövandet. Han är därmed i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom.

I 6 § frihetsberövandelagen föreskrivs emellertid att statens ersättningsskyldighet kan falla bort eller sättas ned i vissa fall. En nedsättning skall då ske efter en skälighetsbedömning som ibland kan leda till att nedsättning sker ända till noll (prop. 1997/98:105 s. 56) och att någon ersättning alltså inte utgår.

En situation där det görs undantag från ersättningsrätten gäller det fallet att den skadelidande har försökt att undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning. Ersättning skall då lämnas endast när det finns synnerliga skäl (6 § andra stycket). Beträffande denna jämkningsbestämmelse anges i förarbetena att det skall röra sig om att den skadelidande själv genom någon form av obstruktion föranleder att frihetsinskränkande åtgärder vidtas mot honom (a. prop. s. 54).

Ett annat fall då ersättning kan vägras eller sättas ned är då den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får i sådana situationer dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd (6 § tredje stycket). I förarbetena till denna regel (a. prop. s. 55) anges att anledning till jämkning kan finnas om den skadelidande handlat på ett sådant sätt att han har dragit misstankarna till sig. Som exempel nämns det fallet att ett brott begås av någon i ett större stökigt gäng och polisen griper flera misstänkta. Även den som till sist inte kan bindas vid brottet bör då kunna vägras ersättning eller få sin ersättning jämkad, om han genom ett aktivt deltagande i gängets förehavanden har gett anledning till misstankar.

Vidare nämns i förarbetena det exemplet att en person som har avtjänat straff för rån varit närvarande vid rånet men efter en resningsprövning bedöms inte ha varit delaktig på ett sådant sätt att han skall dömas. Inte ens i ett sådant fall är jämkning utesluten (a. prop. s. 55). Enligt förarbetena skall den som ofrivilligt har betett sig på ett sådant sätt att ett ingripande har skett mot honom däremot inte behöva drabbas av jämkningsregeln. Om en person av en tillfällighet råkar befinna sig på en brottsplats, skall jämkning sålunda normalt inte ske på grund av hans närvaro.

Enligt 7 § frihetsberövandelagen kan ersättning lämnas för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Ersättning kan utgå endast för skador som har vållats av själva frihetsberövandet. Skador som uppkommit till följd av brottsmisstanken, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet är däremot inte ersättningsgilla. Personskada ersätts inte heller enligt de särskilda bestämmelserna i lagen.

Ersättningsrätten i detta fall

KP har begärt ersättning för lidande med ett belopp som vida överstiger den ersättning som normalt brukar utgå vid frihetsberövanden av motsvarande varaktighet. Han har till stöd för att han skall tillerkännas förhöjd ersättning anfört bl.a. följande.

Under häktningstiden var han utsatt för svår press och ordinerades lugnande medel av en läkare för att klara av situationen. Den pressade situationen medförde att ett tidigare magsår gick upp. Han hade periodvis kraftiga magsmärtor. Den långa häktningstiden har även lämnat psykiska men hos honom. Han har numera ordinerats psykologhjälp för att komma över sina upplevelser från häktningstiden. Därtill kommer att han på grund av häktningen förlorade den anställning som han tidigare hade. På grund av den långa häktningstiden har han även stämplats för livet i sin hembygd som "mördaren" trots att han av rätten helt friats från ansvar.

De av KP åberopade omständigheterna i ärendet är inte sådana att det på grund härav finns skäl att bestämma ersättningen för lidande till ett belopp som överstiger det som normalt utgår vid frihetsberövanden av jämförbar längd. Mot bakgrund av brottsmisstankens art får KP:s lidande däremot bedömas ha varit mer påtagligt än annars. Som en hållpunkt för den fortsatta prövningen av ersättningsfrågan skulle en skälig ersättning för den tid som frihetsberövandet varat i detta fall kunna uppskattas till 120 000 kr.

Justitiekanslern anser inte att omständigheterna i ärendet är sådana att det finns förutsättningar att tillämpa 6 § andra stycket frihetsberövandelagen på grund av att KP skulle ha försökt att försvåra sakens utredning. Det kan enligt de uttalanden som gjorts i förarbetena till lagstiftningen nämligen inte krävas av en misstänkt att han skall vara positivt verksam för att underlätta en utredning (a. prop. s. 54).

Frågan inställer sig då om situationen vid ingripandet varit sådan att det finns anledning att tillämpa tredje stycket i nämnda bestämmelse av vilken framgår att ersättning kan vägras eller sättas ned bl.a. på grund av den skadelidandes eget beteende.

Genom utredningen i målet i hovrätten framkom i huvudsak följande. Den 15 mars 2000 misshandlades och mördades en man på ett synnerligen brutalt sätt. Denne hade sedan omkring kl.13 på morddagen befunnit sig på en plats som kallas Storhöjden tillsammans med en annan person. Till Storhöjden anlände KP kl. 17.00 - 17.30 i bil tillsammans med de två personer som senare befanns skyldiga till mordet. Från Storhöjden till den plats där den mördades kropp senare påträffades färdades hela sällskapet omkring kl. 17.40. Avståndet från Storhöjden till platsen för fyndet av kroppen är 37 km. Vid Storhöjden hade det förekommit skottlossning och den person som senare mördades hade utsatts för misshandel där. De som var inblandade i händelsen kunde inte ha undgått att märka åtminstone några av de skador som misshandeln orsakat oavsett om någon av dem inte varit närvarande vid själva misshandeln. Det kunde vidare uteslutas att bl.a. KP skulle sakna varje kännedom om att skottlossning förekommit. Med hänsyn till sin kännedom om den tidigare skottlossningen och misshandeln måste de inblandade i samband med färden ha insett att de var på väg mot en slutlig uppgörelse med den person som senare mördades - en uppgörelse som om den inte skulle komma att omfatta hans säkra död likväl skulle kunna leda till en för honom allvarlig situation. Att skjutvapen därvid skulle komma att användas kunde inte ha legat utom det förutsägbaras och sannolikas ram. - När kroppen efter den mördade mannen påträffades uppvisade den sex skottskador som uppkommit medan han ännu var i livet. Därutöver uppvisade den en rad skador orsakade av trubbigt våld.

Efter händelsen kom de inblandade överens om att förtiga vad som skett. Härigenom påverkades de uppgifter som de lämnade under förundersökningen och vid huvudförhandlingen i tingsrätten. Det var först inför huvudförhandlingen i hovrätten som de tilltalade ansåg sig böra berätta närmare om vad som - enligt deras uppfattning - förekommit.

Genom utredningen är det alltså klarlagt att KP åkt med i en bil trots att han därvid varit medveten om att en av de andra passagerarna skulle komma att utsättas för allvarligt våld, kanske med dödlig utgång. Vidare har han varit närvarande på den plats där en man i sällskapet slutligen kom att mer eller mindre avrättas. Utredningen ger inget stöd för att KP vid något tillfälle gett uttryck för att han önskade lämna sällskapet. Omständigheterna har inte varit sådana att han av en tillfällighet kan sägas ha råkat befinna sig på brottsplatsen. Tvärtom har han under förhållandevis lång tid frivilligt uppehållit sig i ett sällskap där ett brutalt mord har begåtts. Efter händelsen har han tillsammans med de övriga inblandade kommit överens om att förtiga saken. Denna överenskommelse har naturligtvis påverkat de uppgifter om händelsen som han senare lämnade i förhör. Det visar sig bl.a. i att han - enligt vad som framgår av förundersökningsprotokollet - vid de fyra inledande förhören med honom uppgav att han saknade kännedom om händelsen. Det kan inte heller uteslutas att de inblandades överenskommelse bidragit till att frihetsberövandet förlängts och att KP skulle ha blivit försatt på fri fot tidigare än vad som skedde om de inblandade redan från början lämnat de uppgifter som de gjorde i hovrätten.

Enligt Justitiekanslerns bedömning får KP genom att under den aktuella kvällen närvara vid de händelser som ledde fram till mordet genom sitt eget beteende anses ha gett anledning till att misstankar riktats mot honom på ett sådant sätt att grund för frihetsberövande funnits. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad som framkommit om den överenskommelse som de inblandade träffade efter händelsen anser Justitiekanslern att förhållandena i detta fall har varit sådana att det vore oskäligt att utge någon ersättning. Ersättningen bör därför jämkas helt.

KP:s ersättningsanspråk skall alltså avslås.