Remissyttrande till regeringen över promemorian Delegering i tingsrätt

I promemorian läggs flera förslag fram beträffande delegering av tingsrättsdomarnas arbetsuppgifter till domstolssekreterare, notarier och beredningsjurister. Syftet med förslagen torde i första hand vara att skapa bättre förutsättningar för att frigöra domararbetskraft för att på så sätt åstadkomma en utökad renodling av de ordinarie domarnas uppgifter. Ett viktigt instrument för en rationell arbetsfördelning och en effektiv användning av tingsrätternas personella resurser är naturligtvis att det finns möjligheter för domstolscheferna att delegera arbetsuppgifter till den personal som ur effektivitetssynpunkt är bäst lämpad att handha respektive uppgift.

Jag är mot den angivna bakgrunden visserligen positiv till en ordning därberedande uppgifter av de slag som föreslås i promemorian utförs av andra än den lagfarna personalen. Jag vill däremot understyrka att jag i hög grad ställer mig tveksam till att låta utvidga möjligheten att delegera den dömande uppgiften till notarier och beredningsjurister, i vart fall i den utsträckning som föreslås i promemorian.

Det finns i och för sig redan i dag vittgående möjligheter till delegering av den dömande verksamheten till notarier genom bestämmelsen i 20 § första stycket 3 tingsrättsinstruktionen; bestämmelsen torde dock vara avsedd att tillämpas som en undantagsregel. Förslagen i promemorian innebär i princip inrättandet av en generell möjlighet till delegering av den dömande uppgiften i alla dispositiva tvistemål och tvistiga ärenden. En reform som innefattar en så pass väsentligt förändrad och utvidgad behörighet för notarier och beredningsjurister, och som enbart vilar på behovet av att effektivisera arbetsformerna i domstolarna, bör enligt min mening inte genomföras utan att man dessförinnan också övervägt de effekter som delegationsreglerna kan få i förhållande till de grundläggande krav på kvalitet och rättssäkerhet som kan ställas på rättskipningen.

Enligt min mening är det inte heller säkert att den yttersta gränsen för vilka dömande uppgifter som skall kunna delegeras är beroende av frågan om ett mål eller ett ärende är av begränsad omfattning eller av mindre kvalificerad beskaffenhet. Jag tänker här på att man exempelvis inte kan bortse från allmänhetens syn på den dömande verksamheten i en situation där, förutom beredningsjuristerna, yngre oerfarna jurister under utbildning i allt större utsträckning är de som avgör tvister mellan enskilda. Härutöver kan det också diskuteras vilka delegationsmöjligheter som bör vara möjliga inom ramen för ett framtida system med generellt krav på prövningstillstånd i hovrätt.

De berörda spörsmålen har inte behandlats i promemorian. Frågorna bör enligt min uppfattning belysas närmare i det fortsatta beredningsarbetet, eller ännu hellre i en utredning som noga överväger de principiella frågor som väcks i ärendet.