Klagomål mot en åklagare med anledning av att denne beslagtagit och kopierat ett videoband tillhörande ett TV-bolag

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern vidtar inte någon ytterligare åtgärd med anledning av TV4 Göteborg AB:s anmälan.

Ärendet

Bakgrund

I ett ärende rörande misstanke om grov egenmäktighet med barn beslutade en åklagare i Göteborg den 7 september 2000 att ta i beslag ett videoband. Bandet innehöll en inspelning av ett telefonsamtal mellan en reporter vid TV4 Göteborg AB (TV4) och ett syskon till de barn som förundersökningen gällde och som då vistades i Somalia. Beslutet togs i samband med att åklagaren avlyssnade bandet inom ramen för en intervju för TV4. Åklagaren hävde beslaget några timmar senare efter att ha tagit en kopia av bandet, varefter han lät skriva ut samtalet till förundersökningsprotokollet. Under kvällen sände TV4 delar av telefonsamtalet inom ramen för ett nyhetsinslag. Syskonets namn var då fingerat.

Sedan TV4 begärt rättens prövning av beslaget och yrkat att beslaget skulle hävas också såvitt avser bandkopian beslutade Göteborgs tingsrätt att avvisa yrkandet. I beslut den 10 oktober 2000 avslog Hovrätten för Västra Sverige ett överklagande från TV4.

Sedan åklagaren hos Göteborgs tingsrätt yrkat att domstolen skulle förordna om beslag av bandkopian och utskriften beslutade tingsrätten den 28 september 2000 att lämna yrkandet utan bifall.

På TV4:s begäran har överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Göteborg prövat beslaget av videobandet. I beslut i överprövningsärende den 2 oktober 2000 fann överåklagaren att det inte förelegat något hinder mot beslaget.

Anmälan m.m.

TV4 har i en skrivelse hit den 11 september 2000 framfört klagomål mot åklagarens agerande den 7 september 2000 genom att beslagta och kopiera videobandet. Enligt TV4 har hinder förelegat mot beslaget, eftersom bandet utgjort grundlagsskyddat redaktionellt källmaterial. TV4 har vidare i skrivelsen begärt att Justitiekanslern upphäver beslaget även såvitt avser kopian av bandet.

TV4 har närmare anfört bl.a. följande. TV4 har i flera inslag uppmärksammat ett fall där en mor polisanmält att hennes tre barn rövats bort till Somalia av fadern. TV4 har valt att skydda de inblandades identitet av hänsyn till barnen och till att fadern är misstänkt för brott. Fadern anhölls misstänkt för grov egenmäktighet med barn. Efter att ett vittne intygat att barnen frivilligt följt med till Somalia släpptes fadern. Beslutet togs av den åklagare som leder förundersökningen. TV4 fick den 5 september 2000 telefonkontakt med det äldsta av de tre barnen som berättade att hon förts till Somalia mot sin vilja. För att ge åklagaren underlag till sin kommentar erbjöds han lyssna på den opublicerade intervjun. TV4 har som policy att aldrig lämna ut opublicerat material. Därför var det inte tal om att åklagaren skulle få behålla videobandet som enbart innehöll ljud. Intervjun spelades upp på åklagarkammaren. Efter att ha lyssnat på intervjun tog åklagaren videobandet ur bandspelaren, trots reporterns protester, och förklarade att bandet var beslagtaget. Några timmar senare hävdes beslaget efter att det kopierats av åklagarkammaren. Även om den beslagtagna handlingen, videobandet, är återlämnad finns således innehållet, med opublicerat redaktionellt källmaterial kvar på myndigheten. Beslaget är därmed inte hävt. Videobandet innehåller ett redaktionellt källmaterial med uppgifter som inte är avsedda för publicering. Det rör sig om en intervju med en källa vars identitet redaktionen vill skydda. Åklagarens agerande kan leda till att uppgiften om källans identitet sprids och att ej publicerade uppgifter från källan får spridning.

Till skrivelsen har fogats åklagarens beslut att ta videogrammet i beslag samt ett videoband med TV4:s nyhetssändning den 7 september 2000 kl. 18.10.

Riksåklagaren har, efter hörande av Åklagarmyndigheten i Göteborg, yttrat sig över klagomålet och därvid anfört i huvudsak följande.

"Enligt min bedömning aktualiserar ärendet huvudsakligen två rättsliga frågor. Den första gäller frågan om det var rätt att ta videobandet i beslag, den andra gäller frågan om det var rätt att kopiera bandet på sätt som skett. I det följande behandlar jag frågorna i denna ordning.

Förutsättningarna för beslag

Föremål som skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott får som huvudregel tas i beslag (27 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken). Enligt min mening är det uppenbart att de uppgifter som videobandet innehöll och som lämnats under telefonsamtalet var betydelsefulla i den då pågående utredningen. TV4 förefaller inte ha någon annan uppfattning; tvärtom var det just utsagans värde för den misstanke som utreddes som TV4 vid intervjun med åklagaren ville ha en kommentar över.

TV4 har anfört att det förelegat hinder mot beslag och hänvisat till att videobandet utgjort grundlagsskyddat redaktionellt källmaterial.

Svensk process bygger på principerna om fri bevisföring och fri bevisvärdering (35 kap. 1 § rättegångsbalken). Hänsyn till allmänt eller enskilt intresse har dock påkallat vissa inskränkningar i möjligheterna att helt eller delvis utnyttja viss upplysningskälla. Så har tystnadsplikt i viss utsträckning givits företräde framför vittnesplikten enligt rättegångsbalken. Bland annat begränsas vittnespliktens omfattning i 36 kap. 5 § rättegångsbalken genom en erinran om den tystnadsplikt som gäller enligt 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen. I konsekvens med detta begränsas skyldigheten att förete skriftlig handling för syn genom en motsvarande erinran om tystnadspliktens företräde (38 kap. 2 § och 39 kap. 5 § rättegångsbalken).

Också möjligheterna till beslag är på motsvarande sätt begränsade. Enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalken får skriftlig handling inte beslagtas om dess innehåll kan vara sådant att befattningshavare eller annan som avses i 36 kap. 5 § rättegångsbalken inte får höras som vittne därom och handlingen innehas av honom eller av den till förmån för vilken tystnadsplikten gäller.

27 kap. 2 § rättegångsbalken gäller enligt sin ordalydelse endast skriftlig handling. En första fråga är därför i vad mån paragrafen över huvud taget är tillämplig på det aktuella videogrammet. Högsta domstolen har haft att pröva en motsvarande fråga i rättsfallet NJA 1981 s 791 angående tillämpningen av 39 kap. 5 § rättegångsbalken. Domstolen uttalade därvid:

'I bestämmelserna i 39 kap 5 § RB om skyldighet att tillhandahålla föremål för syn finns inte något stadgande som gör uttryckligt undantag för utlämnande av filmupptagning i den situation som angivits. Av intresse i detta sammanhang är emellertid en bestämmelse i lagrummet som rör skriftligt material. Bestämmelsen, som har formen av en hänvisning till 38 kap 2 § RB, innebär i princip att den som har tystnadsplikt som vittne ej får förete skriftlig handling, om dess innehåll kan antas vara sådant att han ej må höras som vittne därom. Detta gäller bl a personer som har tystnadsplikt enligt 9 § radioansvarighetslagen. Det kan anmärkas att i fall, då en skriftlig handling innehas av juridisk person, stadgandet torde böra tolkas så att den juridiska personen ej får utlämna handlingen, om tystnadsplikt som nu sagts åvilar dessa anställda.

Den nämnda bestämmelsen i 39 kap 5 § är alltså begränsad till skriftlig handling. Att denna begränsning gjorts är dock ej beroende av sakliga överväganden; enligt förarbetena var anledningen endast att fall, då skäl mot utlämnande på grund av föreliggande tystnadsplikt kunde bli aktuella beträffande andra föremål än skriftlig handling, ansågs vara så sällsynta att särskilda bestämmelser inte erfordrades (NJA II 1943 s 506 f). När det emellertid bl a på grund av televisionens utveckling har visat sig att frågan kan ha praktisk betydelse även beträffande filmupptagning, talar övervägande skäl för att genom analogisk lagtolkning låta bestämmelsen omfatta även sådant material.'

Från sakliga utgångspunkter saknas det enligt min mening anledning att i detta hänseende tolka balkens 27 kap. 2 § på annat sätt än Högsta domstolen gjort beträffande 39 kap. 5 §. En sådan tolkning innebär att utrymmet för straffprocessuellt tvång minskar och kommer därför inte i konflikt med grundläggande regler om lagtolkning inom straffrätten.

Hinder mot beslag av videofilmen har således enligt min bedömning förelegat i samma utsträckning som innehållet omfattas av tystnadsplikt enligt 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen. Det sistnämnda stadgandet gäller tystnadsplikt till skydd för identiteten av bland annat den som framträtt i ett radio- eller TV-program eller en teknisk upptagning för sådant offentliggörande. Det är således identiteten av uppgiftslämnaren som inte får röjas (se prop. 1990/91:64 s. 139 f. jämfört med s. 115) och den skyldigheten åvilar dem som tagit befattning med tillkomsten eller spridningen av framställningen. Någon sådan tystnadsplikt gäller dock inte om den som skall skyddas har samtyckt till att hans identitet röjs (paragrafens andra stycke).

Reportern från TV4 har för åklagaren gjort klart vem som lämnat honom uppgifter vid det bandade telefonsamtalet. Det kan också konstateras, att envar som haft närmare kunskap om den förundersökning som åklagaren ledde kunnat identifiera flickan genom det programinslag som sändes i TV4 (se ovan anfört motivuttalande). Det får därför förutsättas, att reportern haft flickans samtycke att röja hennes identitet. I förhållande till de rättsvårdande myndigheterna skulle uppgifterna inte ha haft någon relevans om inte uppgiftslämnaren varit känd. Vid tillämpningen av 27 kap. 2 § rättegångsbalken har åklagaren således inte haft anledning anta att tystnadsplikt gällt för uppgiften om flickans identitet.

TV4 har i sin skrivelse till Justitiekanslern uppgivit att bolaget velat skydda flickans identitet. Jag utgår ifrån att därmed inte menas mer än att bolaget av integritetsskäl avstått från presentera hennes riktiga namn, på samma sätt som familjemedlemmarnas samtliga namn har skyddats. En längre gående tolkning skulle innebära att TV4 anser sig ha brutit mot den grundlagsskyddade tystnadsplikten.

En ytterligare omständighet för att ta bandet i beslag är att skälen för åtgärden uppvägt det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebar för motstående intressen (27 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken). Med hänsyn till att beslag hör till de mindre ingripande tvångsmedlen torde det vara ovanligt att denna s.k. proportionalitetsregel hindrar ett beslag (se Fitger, Rättegångsbalken, s. 27:10).

Högsta domstolen har i två rättsfall - NJA 1981 s 791 och 1992 s 307 - angående tillämpningen av 39 kap. 5 § rättegångsbalken prövat i vilken utsträckning bandmaterial från TV-företag kan anses åtnjuta skydd utöver den som följer av tystnadsplikten. Av avgörandena framgår att det i sådant sammanhang saknas lagstöd för ett mer vidsträckt hänsynstagande till skyddet för yttrande- och informationsfrihetsintressena än som framgår av rättegångsbalkens regler. Inte heller utgör upphovsrättsliga aspekter grund för avsteg. Av det senare avgörandet framgår vidare att det också saknar betydelse huruvida materialet utsänts eller ej.

Bandet har haft betydelse i en utredning angående misstanke om allvarlig brottslighet, riktad mot barn. Proportionalitetsregeln ger visserligen utrymme för att beakta yttrandefrihetsintressena utöver vad som följer av stadgandet om beslagsförbud i 27 kap. 2 § rättegångsbalken. Vid införandet av regeln diskuterades utförligt anonymitetsskyddsfrågorna (prop. 1988/89:124 s. 33 ff.); någon avsikt att skydda något annat intresse än just anonymiteten kan dock inte utläsas. För egen del kan jag inte göra någon annan bedömning än att skälen för beslag är sådana att de väl uppväger effekterna för motstående intressen.

Enligt min mening har således varken beslagsförbudsregeln i 27 kap. 2 § eller proportionalitetsregeln i 27 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken hindrat att videobandet tagits i beslag. Också i övrigt bedömer jag beslaget lagligen grundat och sakligt motiverat.

Kopiering av bandet

Frågan om tillåtligheten att kopiera beslagtagna handlingar har tidigare prövats av såväl Justitiekanslern som Justitieombudsmannen (se hänvisningar i Fitger, a.a. s. 27:22). Det har därvid kunnat konstateras att det saknas särskilda regler på området. Tvångsmedelskommittén lade år 1984 fram ett förslag som dock inte ledde till någon lagstiftning i ämnet (se prop. 1988/89:124 s. 32).

I Justitiekanslerns ärende med beslut den 19 april 1978 (dnr 1191-77-21) har Riksåklagaren i sitt yttrande utvecklat sina synpunkter i frågan om kopiering av beslagtagna handlingar. Jag ansluter mig till vad som då anfördes från Riksåklagarens sida.

Enligt min mening saknas det skäl att bedöma kopiering av ett beslagtaget videoband på annat sätt än kopiering av beslagtagna handlingar. På ett sätt som väl åskådliggjorts i det aktuella ärendet innebär även ett hävt beslag av ett videoband att den som drabbats av beslaget normalt inte kan få rättens prövning av det (jfr NJA 1977 s 573).

Omständigheterna vid beslaget av videobandet var enligt min mening sådana att det fanns skäl att förmoda att TV4 kunde komma att begära rättens prövning av beslaget. I den typen av situation bör en åklagare normalt avstå från att kopiera materialet och häva beslaget. Det framgår dock att åtgärden i det aktuella fallet motiverats av en stark önskan från åklagarens sida att på inget sätt fördröja bolagets möjligheter att använda materialet i sin programverksamhet. Häremot skulle kunna invändas att samma effekt kunde ha uppnåtts genom att åklagaren överlämnat en kopia till bolaget; på så sätt hade beslaget bestått och kunnat prövas av domstol. Mot detta bör i sin tur ställas att beslag omedelbart skall hävas, så snart det inte längre finns skäl för beslaget.

Sammanfattningsvis är det min uppfattning att beslaget av videobandet var lagligen grundat och sakligt motiverat och att det var tillåtet att kopiera bandet på det sätt som åklagaren gjorde."

Till Riksåklagarens yttrande har fogats Åklagarmyndighetens i Göteborg yttrande till Riksåklagaren den 5 oktober 2000 och beslut i överprövningsärende den 2 oktober 2000 (dnr AD II B 400-6-27-00), åklagarens skrivelse till överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Göteborg samt Riksåklagarens yttrande till Justitiekanslern den 28 februari 1978 (dnr AD 890-77).

TV4 har kommit in med synpunkter på Riksåklagarens yttrande.

Justitiekanslerns bedömning

Justitiekanslern skall enligt lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn vaka över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Tillsynen över den offentliga verksamheten är inriktad främst på att denna fullgörs på ett formellt riktigt sätt utifrån de krav som kan ställas upp i olika författningar. Justitiekanslern har ingen laglig möjlighet att upphäva en myndighets beslut eller i övrigt bestämma hur en myndighet skall förfara i ett ärende.

När det gäller förutsättningarna för att i ett fall som det nu aktuella besluta om beslag beträffande journalistiskt källmaterial kan jag i allt väsentligt ansluta mig till den redogörelse som lämnats av Riksåklagaren. Från mera principiella utgångspunkter vill jag emellertid tillägga att inte enbart den tystnadsplikt som föreskrivs i 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen och i 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen är av betydelse för tillämpningen av beslagsreglerna. Också efterforskningsförbudet i de båda grundlagarna (2 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen respektive 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen) kan begränsa möjligheterna att ta journalistiskt källmaterial i beslag. Efterforskningsförbudet innebär bl.a. att den som framträder i t.ex. ett radio- eller TV-program eller lämnat uppgifter för offentliggörande i programmet inte får efterforskas av en myndighet eller annat allmänt organ. Detta gäller naturligtvis endast då identiteten på den medverkande eller uppgiftslämnaren inte avslöjas i programmet. Om identiteten inte röjts torde efterforskning vara förbjuden inte bara i de fall det klart framgår att personen i fråga vill vara anonym utan också då han eller hon möjligen samtyckt till att identiteten röjs men så inte skett vid offentliggörandet. Efterforskningsförbudet kan alltså ha ett vidare tillämpningsområde än tystnadsplikten (jfr Hans-Gunnar Axberger, Tryckfrihetens gränser s. 345). I det fall som nu är aktuellt sändes det program inför vilket uppgifterna lämnats utan att uppgiftslämnarens namn avslöjades. Enligt min mening hade då någon efterforskning inte kunnat ske även om man på goda grunder kunde anta att hon inte önskade vara anonym. En konsekvens hade då varit att videobandet med intervjun knappast hade kunnat tas i beslag för en kontroll av huruvida uppgifterna lämnats av någon av de personer som förundersökningen gällde.

Nu togs dock videobandet i beslag redan innan programmet sändes och sedan journalisten från TV4 låtit åklagaren avlyssna bandet och klargjort vem som stod för uppgiftslämnandet. Någon efterforskning förelåg därmed inte och inte heller tycks journalisten ha varit bunden av någon tystnadsplikt enligt yttrandefrihetsgrundlagen som hindrade ett beslag. Sammanfattningsvis finner jag alltså i likhet med Riksåklagaren att beslaget varit lagligen grundat.

Vad så angår frågan om kopieringen av bandet finner jag inte skäl att frångå den principiella inställning som kom till uttryck i Justitiekanslerns ärende med dnr 1191-77-21, nämligen att beslagtaget material inte bör kopieras innan beslagsfrågan prövats av rätten. Problemet med kopiering är dock mångfasetterat och omständigheterna kan vara sådana att det främst av praktiska skäl ändå finns anledning att ersätta ett beslag med en kopia av materialet. I förevarande fall har åklagarens åtgärder dikterats av hänsynen till bolagets intresse av att kunna använda intervjun i programverksamheten. Som Riksåklagaren påpekat hade syftet lika väl kunnat nås genom att beslaget fick bestå och bolaget fick en kopia av bandet. Jag anser mig dock inte kunna rikta någon kritik mot åklagaren för att han i stället valde att behålla kopian av bandet och häva beslaget.

Som framhållits av Riksåklagaren lade Tvångsmedelskommittén år 1984 fram ett förslag till lagreglering beträffande kopiering av beslagtaget material, ett förslag som dock inte lett till lagstiftning. Det förslaget avsåg emellertid främst frågan om överskottsinformation. Enligt min mening är det inte tillfredsställande att det för närvarande helt saknas regler på området särskilt som det synes som om kopiering av beslagtaget material inte är en helt ovanlig företeelse. Som jag tidigare berört kan omständigheterna många gånger vara sådana att kopiering av praktiska skäl bör kunna ske. Samtidigt gör sig rättssäkerhetsaspekterna starkt gällande. I sammanhanget vill jag också påpeka att frågan rör inte bara möjligheterna att kopiera beslagtaget material utan också huruvida kopiering kan utnyttjas som ett alternativ till beslag i vissa situationer. Ett exempel härpå är när ett beslut om beslag på viss information som finns i en dator skall verkställas. Datorstödet har numera stor betydelse för olika verksamheter på både den offentliga och den privata sektorn. När ett beslagsbeslut verkställs på det sättet att hela eller centrala delar av datorutrustningen omhändertas innebär det att datorstödet för en verksamhet inte kan fungera under kanske lång tid. En sådan åtgärd får därmed anses vara av särskilt ingripande natur och kan ibland stå i strid med proportionalitetsprincipen. Jag har i ett tidigare ärende här (dnr 3954-99-40) varit inne på denna fråga och därvid uttalat att särskild försiktighet är påkallad vid beslag av datorutrustning och att det alltid bör övervägas om syftet med beslaget kan tillgodoses på annat sätt än genom att utrustningen tas om hand och avlägsnas från platsen. Jag påpekade i det ärendet att ett exempel på en mindre ingripande åtgärd är att innehållet på datorns hårddisk kopieras i sin helhet på en annan hårddisk.

Beslag av datorutrustning eller delar torde inte vara ovanliga nuförtiden. Både för den mot vilka sådana beslag riktas och för polis och åklagare torde stora praktiska fördelar vara förknippade med att beslaget kan effektueras genom innehållet på datorn kopieras i stället för att hela utrustningen måste tas om hand och bortforslas. En kopiering torde dock inte kunna genomföras utan samtycke från den som har rätten till datorn och ett samtycke torde också i allmänhet kunna påräknas när alternativet är att hela utrustningen fraktas bort. Det måste emellertid då beaktas det föreligger en tvångssituation och att ett samtycke knappast kan anses ha lämnats helt frivilligt. När innehållet på en hårddisk kopieras för att viss information skall bli åtkomlig uppkommer också särskilda problem beträffande annan information som lagrats i datorn och som också kopierats, dvs. överskottsinformationen.

Mot den angivna bakgrunden anser jag att frågan om en lagreglering av möjligheterna till kopiering av beslagtaget material kan behöva övervägas på nytt. Jag överlämnar därför ett exemplar av detta beslut till Justitiedepartementet.

Utöver det nu sagda och då jag inte har laglig möjlighet att bestämma över det kopierade videobandet föranleder klagomålet inte någon åtgärd från min sida.

Ärendet avslutas.