Skadeståndsanspråk med hänvisning till ifrågasatt husrannsakan samt beslag av datorutrustning

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår CAD-specialisten AB:s ersättningsanspråk, men uttalar kritik mot åklagaren för dennes bristfälliga dokumentation av beslutet om husrannsakan.

Ärendet

Bakgrund

Den 25 november 1998 inkom till polismyndigheten i Östergötlands län, polisen Linköping, en anmälan om brott från Sigma CadSupport AB (Sigma). Av denna framgår bl.a. följande.

"Sigma är ett IT-företag med säte i Malmö och ingår i ett O-listnoterat bolag. Sigma säljer bl. a. cad-program. Sigma har ett regionkontor i Linköping. En nödvändig och mycket värdefull del i Sigmas verksamhet är dess kundregister. Detta har vuxit fram sedan början av 90-talet och medfört stora kostnader vid adressinköp och registerövertagande. Kundregistret finns vid Sigmas regionkontor i Linköping.

En av Sigmas konkurrenter är CAD-specialisten AB. Detta bolag har kontor i Linköping. AA och /---/ är anställda vid CAD-specialisten. De har tidigare varit anställda vid vårt regionkontor i Linköping.

I början av oktober månad i år kom till Sigmas kännedom via en f.d. anställd i Sigma att dennes far - som har en liten mekanisk verkstad i Motala - fått ett till honom adresserat utskick från CAD-specialisten AB. Utskicket innehöll en förfrågan om han ville köpa ett cad-program. Han blev förvånad över att han fanns med i CAD-specialistens register.

Sigma blev misstänksamma och valde att undersöka saken. Sigma tog därför kontakt med ett antal trogna kunder samt ett antal bekanta som inte har med Sigmas verksamhet att göra men som av olika anledningar erhållit utskick. De flesta kom ihåg att de fått direktadresserad information från CAD-specialisten AB. Sigma kunde efter undersökningen konstatera bl. a. följande.

En av Sigmas kunder heter Johnny Dahl AB. Det är ett enmansföretag. Att Sigma har med detta i sitt register beror på att företaget tidigare varit granne med Sigma. Företaget säljer läktare och stolar och är inte en "normal" cad-kund. Företagit har erhållit ett utskick från CAD-specialisten AB direktadresserat till företaget.

Wahlin, Mats & Gun AB är en annan av Sigmas kunder. I Sigmas register finns två fel om denna kund; dels är företagsnamnet felstavat - Wahlins i stället för Wahlin, dels innehåller det ett felaktigt postnummer. Sigma har tagit del av de kuvert som CAD-specialisten AB använt. Sigma har då kunnat konstatera att nyssnämnda felaktigheter även fanns med på det utskick CAD-specialisten gjort till Wahlin, Mats & Gun AB.

Sigma har kundföretag med ett stort antal människor registrerade. Många av dessa sitter ute i organisationen som slutanvändare. CAD-specialisten AB har kontaktat många av dessa. Det är en omöjlighet att utan en lång och aktiv bearbetning få tag i dessa personer.

Förevarande kundregister är en företagshemlighet i den bemärkelse som anges i lagen om skydd för företagshemligheter. Sigma har helt naturligt valt att hålla registret hemligt eftersom ett röjande skulle medföra skada för Sigma i konkurrenshänseende.

Mot ovan redovisade bakgrund är det vår bestämda uppfattning att AA och/eller /---/ tagit Sigmas register och använt sig av det för att sprida information om och försälja CAD-specialistens produkter. De har genom sitt handlande gjort ett obehörigt angrepp på en företagshemlighet som tillhört Sigma. Detta har skett uppsåtligen och enligt Sigmas förmenande har de gjort sig skyldiga till företagsspioneri. Avslutningsvis kan omnämnas att AA och /---/ troligtvis har aktuellt register hos CAD-specialisten AB i Linköping."

Kammaråklagaren BB vid åklagarkammaren i Linköping beslutade den 10 december 1998 att inleda förundersökning angående brottet olovligt förfogande. Den 21 december 1998 hölls ett möte mellan företrädare för Sigma och åklagaren respektive utredande polismän. Vid mötet redogjorde Sigma närmare för de omständigheter som låg till grund för anmälan.

Den 22 december 1998 fattade åklagaren följande beslut om husrannsakan.

"Husrannsakan skall företagas vid företaget CAD-specialisten AB:s driftställe med adress Hertig Karlsgatan 5 i Linköping för eftersökande av ett datorbaserat kundregister och ett faktureringsregister jämte därtill relevanta handlingar, då registren skäligen kan antagas åtkomna genom brott."

Husrannsakan verkställdes av polis den 7 januari 1999 i CAD-specialisten AB:s lokaler i Linköping. Utöver utredningsmän och tekniker från polismyndigheten medverkade även representanter från Rikskriminalpolisens IT-rotel i Stockholm. Av de protokoll som polisen upprättade vid husrannsakan framgår att hos CAD-specialisten beslagtogs, förutom skriftliga handlingar, viss datorutrustning. Enligt polisens protokoll förelåg misstanke om brott mot lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter. Såsom skäligen misstänkt angavs AA. Beslagen fastställdes av åklagaren i beslut den 8 januari 1999. Det eftersökta kundregistret anträffades efter undersökning dels i en hårddisk till en s.k. server, dels på s.k. backupband, dels i en dator som användes av en av de misstänkta och dels på en CD-skiva. Merparten av beslagen avseende datautrustning hävdes den 14 januari 1999; ett beslag rörande en hårddisk hävdes den 25 januari 1999.

Åklagaren beslutade den 22 juni 1999 att väcka åtal mot AA för stöld alternativt olovligt förfogande. Vid rättegången i målet påstod åklagaren därvid följande.

"Sigma Cadsupport Aktiebolag (fortsättningsvis 'Sigma') är ett IT-företag med säte i Malmö. Sigma säljer bl. a. datorprogram för tredimensionella ritningar, s.k. CAD. En nödvändig och värdefull del i bolagets verksamhet är dess kundregister. Detta har vuxit fram sedan början av 1990-talet och medfört stora kostnader för adressköp och registerövertagande. Genom uppköp av företaget AB Slagrutan Cad i Linköping har Sigma bl. a. förvärvat ett kundregister från det aktuella bolaget.

AA har varit anställd hos AB Slagrutan Cad. Han har inom ramen för sina arbetsuppgifter där haft tillgång till det aktuella kundregistret, vilket han egenhändigt kopierat på en cd-skiva. I samband med att han lämnat sin anställning hos AB Slagrutan Cad har han under 1998 i Linköping uppsåtligen underlåtit att till AB Slagrutan Cad lämna tillbaka skivan. Han har därigenom olovligen tagit och tillägnat sig aktuellt register. AA har därefter erhållit anställning hos CAD-specialisten AB vid dess driftställe i Linköping, varvid han medfört cd-skivan till sin nya arbetsgivare. Han har därefter överfört registret från cd-skivan till CAD-specialisten AB:s lokala server. Registret har kommit till användning i CAD-specialisten AB:s verksamhet.

Sigma har genom AA:s förfarande lidit skada och har därtill berövats sin rätt."

Linköpings tingsrätt ogillade åtalet i dom den 6 oktober 1999 med följande motivering.

"Det är klarlagt att det har gått till på det sätt som åklagaren anger i gärningsbeskrivningen. Frågan är hur det skall bedömas från straffrättslig synpunkt.

Inledningsvis kan konstateras att cd-skivan som sådan inte har något ekonomiskt värde utan att det är informationen på skivan (registret) som är det viktiga. Samtidigt innebär inte tillgången till cd-skivan någon ensambesittning till denna information. Samma information fanns uppenbarligen tillgänglig på andra håll inom företaget och det faktum att AA tog med sig cd-skivan när han bytte anställning innebar inte att någon annan fråntogs besittningen av informationen.

Det nu sagda innebär att AA:s åtgärder med cd-skivan inte har inneburit en sådan förmögenhetsöverföring eller besittningsrubbning som krävs för att förfarandet skall vara straffbart som stöld eller olovligt förfogande. Det har inte gjorts gällande att AA innehade en sådan förtroendeställning som förutsätts för att förfarandet skall kunna bedömas som trolöshet mot huvudman. Förfarandet är inte heller straffbart enligt något annat lagrum. Åtalet /---/ skall därför ogillas."

Anspråket m.m.

CAD-specialisten AB har i en skrivelse hit framställt anspråk på ersättning av staten med sammanlagt 210 000 kr, varav 60 000 kr för lönekostnader under den tid då verksamhet inte kunnat bedrivas, 40 000 kr för uteblivna intäkter under samma period, 100 000 kr för förlorad good-will och 10 000 kr för tidsspillan. CAD-specialisten har gjort gällande att användandet av tvångsmedel mot bolaget utgjort fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

CAD-specialisten har anfört bl.a. följande.

"Efter det att husrannsakan genomförts, förhördes AA och /---/ som misstänkta för brott mot lagen om företagshemligheter. Misstanke mot någon ställföreträdare eller annan anställd hos CAD-specialisten AB förelåg inte. På grund av beslaget av företagets dataserver och kundregister, förhindrades CAD-specialisten AB helt att bedriva verksamhet vid kontoret i Linköping. Verksamheten var beroende framförallt av att datornätverket fungerade. Avlägsnandet av servern medförde att nätverket sattes ur funktion. Verksamheten vid kontoret hämtade sig aldrig från den skada driftsstoppet orsakade och CAD-specialisten AB tvingades lägga ner verksamheten vid Linköpingskontoret under våren 1999.

Med beaktande av att misstanke om brott endast riktats mot AA och /---/ och att dessa vid förhör samma dag uppgett att det register över Sigmas kunder som hade påträffats i AA:s besittning inte var känt för eller disponerades av någon annan hos CAD-specialisten AB än de själva, och de mycket ingripande åtgärder som företogs mot företaget och dess egendom, finns det skäl att såvitt avser CAD-specialistens egendom ställa sig frågande till grunderna för åklagarens beslut och hur det verkställdes. Av åklagarens beslutet framgår varken grund, vilket brott som avses och mot vilken eller vilka personer husrannsakan skulle företas. Beslutet hänvisar överhuvudtaget inte någon grund hänförlig till rättegångsbalkens regler om husrannsakan hos annan än den misstänkte utan hänför sig, såvitt kan förstås, endast till reglerna om beslag. Någon sådan synnerlig anledning som enligt 28 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken krävs för att husrannsakan skall få göras har inte funnits.

De uppgifter som åklagaren har lagt till grund för sitt beslut kommer uteslutande från målsäganden Sigma. I en situation som den föreliggande, med två konkurrerande företag inblandade, är avsevärd försiktighet påkallad vad avser de uppgifter från part som kan läggas till grund för beslut om tvångsmedel. Åklagaren riskerar annars att försättas i en situation där han genom ett beslut om tvångsmedel mot ett företag medverkar till att utöva påtryckningar på en konkurrent. Genom att CAD-specialisten AB till följd av tvångsåtgärderna tvingades till ett längre driftsstopp och sedermera att upphöra med sin verksamhet i Linköping, har Sigma uppnått en betydande konkurrensfördel. Mot bakgrund av innehållet i anmälan, vilken tar sikte just på konkurrensförhållandet mellan Sigma och CAD-specialisten, ter det sig sannolikt att ett av Sigmas syften med anmälan har varit just detta. Inför beslut om tvångsmedel skall en avvägning enligt proportionalitetsprincipen företas. Principen innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet skall stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden. De gärningar som lades AA till last utgjorde, föga förvånande, inte brott. Med tanke på den ingripande åtgärd som företogs hos tredje man är det uppenbart att åklagaren inte alls eller i vart fall inte i tillräcklig grad beaktat proportionalitetsprincipen."

Efter remiss har Åklagarmyndigheten i Linköping och Riksåklagaren (RÅ) avgett yttranden i ärendet. Såväl åklagarmyndigheten som RÅ har bestritt bifall till skadeståndsanspråket.

CAD-specialisten AB har inkommit med synpunkter på anförda yttranden.

Rättslig reglering

Förundersökning skall enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats.

Förekommer anledning att misstänka att ett brott har förövats som kan följas av fängelse, får enligt 28 kap. 1 § RB husrannsakan företas för eftersökande av föremål som är underkastade beslag eller i övrigt till utrönande av omständigheter som kan ha betydelse för brottet (s.k. reell husrannsakan). Husrannsakan får därvid företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe. Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet gäller enligt lagrummets andra stycke att husrannsakan får företas endast om brottet förövats hos honom eller den misstänkte gripits där eller eljest synnerlig anledning förekommer, att genom rannsakningen föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning om brottet vinnas.

I 27 kap. 1 § RB stadgas att ett föremål som skäligen kan antas ha betydelse för en utredning om brott eller vara någon avhänt genom brott eller förverkat på grund av brott får tas i beslag. Vidare anges i 27 kap. 4 § RB att den som med laga rätt verkställer husrannsakan får ta föremål som därvid påträffas i beslag. Verkställs beslag av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne inte beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som omedelbart skall pröva om beslaget skall bestå. Om det inte längre finns skäl för ett beslag skall beslaget omedelbart hävas (27 kap. 8 § RB).

Av bestämmelserna i 27 kap. 1 § 3 st och 28 kap. 3 a § RB framgår att husrannsakan och beslag får beslutas endast om skälen för en sådan åtgärd uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Närmare om utredningen

Åklagarmyndigheten har anfört bl.a. följande

"De uppgifter som lämnats av företrädare för Sigma innan beslutet om husrannsakan har varit sådana att de misstänkta personerna kunde antas vara i besittning av kopia av register tillhöriga Sigma i form av handlingar eller på datamedium och att dessa tillägnats CAD. Oavsett om Sigma haft samma information i sin besittning var kopian inte under rättmätige ägarens kontroll. Sigma kunde därför inte avgöra hur materialet användes och har därigenom i realiteten blivit berövad sin rätt till egendomen. Misstanke om i vart fall olovligt förfogande förelåg därför vid BB:s beslut om husrannsakan.

Husrannsakan har skett på CAD:s driftsställe i Linköping. Fråga är till en början om husrannsakan därmed företagits hos annan än den som skäligen kunde misstänkas för brottet. /---/ Om så skulle anses vara fallet har det krävts synnerlig anledning att föremål, som är underkastat beslag, skulle anträffas eller annan utredning om brottet vinnas. På de uppgifter som lämnats av företrädare för Sigma om kundregistrets karaktär och att det använts av CAD samt de misstänktas anknytning till det senare bolaget har det förelegat faktiska omständigheter som påtagligt visar att man med fog kunde förvänta sig att påträffa föremål som är underkastat beslag eller vinna annan utredning om brottet (JO 1988/89 s 70).

Det eftersökta kundregistret har anträffats vid husrannsakan. De beslag som gjorts har - i de delar det bedömts sakna värde för utredningen - hävts inom kort. Datorutrustningen i allt väsentligt inom en vecka.

Även om förundersökningen i första hand synes ha avsett misstanke om företagsspioneri/olovlig befattning med företagshemlighet har misstanken om olovligt förfogande följt ärendet från inledande av förundersökning fram till åtalet mot en av de misstänkta. Husrannsakan och verkställda beslag har varit motiverade i vart fall med avseende på misstanken om olovligt förfogande."

Kammaråklagaren BB har i ett yttrande som fogats som bilaga till åklagarmyndighetens yttrande anfört följande såvitt gäller beslutet om husrannsakan och åtalet.

"Genomgången gav inledningsvis vid handen att AA inte haft någon förtroendeställning inom Sigma eller att han inom ramen för sina arbetsuppgifter där haft att handha någon kvalificerad teknisk uppgift eller att övervaka skötseln av någon sådan uppgift.

Genomgången med Sigma gav dock vid handen att de aktuella registrena var företagsunika och till sin beskaffenhet sådana att de i ett annat bolags händer skulle kunna snedvrida konkurrensen på marknaden. De utgjorde således en företagshemlighet på sätt angetts i förarbetena till lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter.

Genomgången gav slutligen vid handen att det fanns anledning att misstänka att ett av registrena, nämligen kundregistret, kommit till användning i CAD:s verksamhet. På fråga från mig uppgav Sigma att bolaget misstänkte att AA medfört det aktuella registret för att inom ramen för sin nya anställning kunna utnyttja informationen till egen fördel. Sigma uppgav vidare att CAD var ett etablerat företag i branschen och att skäl saknades att misstänka att CAD medverkat till eller eljest haft någon insikt om att en konkurrents kundregister skulle kunna komma att användas i verksamheten.

På föreliggande material beslöt jag att husrannsakan skulle företagas vid CAD:s kontor i Linköping för eftersökande av aktuella register.

Med avseende på AA hade jag vid tiden får åtalsbeslutet kommit till insikt om att denne haft tillgång till kundregistret inom ramen för sina arbetsuppgifter i den tidigare anställningen. Då han således inte på sätt anges i 3 § lagen (1990:609) om företagshemligheter kunde anses ha olovligen berett sig tillgång till uppgifterna förelåg enligt min bedömning inte förutsättningar för att väcka åtal för företagsspioneri. Emellertid kvarstod den omständigheten att han olovligen kopierat eller i vart fall förfogat över kundregistret efter det att anställningen hos den forne arbetsgivare upphört. Jag väckte därför åtal för stöld, alternativt olovligt förfogande."

RÅ har i sitt yttrandet hit anfört följande.

"Vid en bedömning av om fel eller försummelse begåtts vid myndighetsutövning är frågan alltså ytterst om beslutet om husrannsakan och beslag varit förenligt med reglerna i rättegångsbalken. Till utredning härav finns det därför anledning att i nu nämnd ordning närmare beröra vilken brottsmisstanke som varit aktuell i förundersökningen, vem som varit skäligen misstänkt för brott, hos vem husrannsakan företagits och hur beslutet förhållit sig till framför allt proportionalitetsprincipen. Slutligen måste också något beröras hur beslutet dokumenterats.

Av handlingarna framgår att Sigma gjort en anmälan om företagsspioneri som kom in till Åklagarkammaren i Linköping den 1 december 1998 och att kammaråklagaren BB den 10 december samma år beslutat att förundersökning skulle inledas angående olovligt förfogande.

Frågan hur förfarandet som brottsanmälan avsåg skall bedömas straffrättsligt är inte självklar. I ett mål där omständigheterna var likartade ansåg Göta hovrätt att gärningen var att bedöma som ett olovligt förfogande. Högsta domstolen fann efter att ha inhämtat ett yttrande från Riksåklagaren inte skäl att meddela prövningstillstånd. (Kopia av hovrättens dom, Riksåklagarens yttrande och Högsta domstolens beslut bifogas.) En gärning som den nu aktuella skulle också under vissa förutsättningar kunna bedömas som ett olovlig brukande på vilket böter eller fängelse i högst ett år kan följa. Det förhållandet att tingsrätten ogillat åtalet innebär inte att skäl för misstanke om brott saknats vid tiden för husrannsakan.

Frågan om vem som vid tiden för beslutet om husrannsakan skäligen kunde misstänkas för brott har BB berört i sitt yttrande. Vid en samlad bedömning av de omständigheter som då var kända har åklagaren enligt min mening haft skäl för sin uppfattning att AA var skäligen misstänkt för i vart fall olovligt förfogande.

Brottet olovligt förfogande har fängelse i straffskalan vilket är en av förutsättningarna för att besluta om husrannsakan.

Den husrannsakan som företagits och nu ifrågasatts har skett på AA:s arbetsplats (i CAD-Specialisten AB:s lokaler). Det har inte funnits någon misstanke mot någon företrädare för eller annan ansvarig hos bolaget vid tiden för husrannsakan. Husrannsakan har också kommit att omfatta andra utrymmen än dem som disponerades av AA. Husrannsakan bör därför i första hand anses ha företagits hos annan i den mening som avses i 28 kap 1 § andra stycket rättegångsbalken.

Enligt bestämmelserna om husrannsakan hos annan krävs antingen att det misstänkta brottet förövats där, den misstänkte gripits där eller annars synnerlig anledning förekommer att genom rannsakningen föremål som är underkastat beslag skall anträffas där eller annan utredning om brottet vinnas.

Fråga är då om dessa förutsättningar i rättegångsbalken varit uppfyllda.

Jag ansluter mig till åklagarmyndighetens bedömning att det, med hänsyn till vad som var känt vid tiden för beslutet om husrannsakan, förelåg omständigheter som påtagligt visade att det med fog kunde antas att kundregistret i någon form fanns i CAD-Specialisten AB:s lokaler. Det förelåg därmed synnerlig anledning att det skulle anträffas där i den mening som avses i bestämmelserna om husrannsakan hos annan.

Även om lagliga förutsättningar i och för sig föreligger är det inte givet att en husrannsakan i det konkreta fallet ändå bör komma i fråga. Det kan finnas andra mindre ingripande tillvägagångssätt för att uppnå önskat resultat. Enligt min mening är det dock inte självklart att CAD-Specialisten AB frivilligt skulle ha tillmötesgått åklagare och polis i den pågående förundersökningen. Min bedömning är alltså att husrannsakan av utredningsskäl framstått som nödvändig för att nå det avsedda resultatet; ett beslagtagande av det eftersökta kundregistret.

I 28 kap 3 a § rättegångsbalken upptas en proportionalitetsregel. Där föreskrivs att husrannsakan får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. 27 kap rättegångsbalken, där bl.a. reglerna om beslag finns, innehåller en motsvarande bestämmelse. Proportionalitetsprincipen kräver att man i varje enskilt fall prövar, om arten och varaktigheten av ingripandet står i rimlig proportion till det önskade målet. Skulle åtgärden i sig få allvarliga skadeverkningar bör övervägas om annat tillvägagångssätt skall väljas eller om man helt skall avstå från att använda tvångsmedel.

CAD-Specialisten AB har gjort gällande att de beslag som företogs vid husundersökningen innebar att verksamheten vid företaget inte kunde bedrivas. Särskilt har påpekats att beslaget av servern fick till följd att nätverket inte fungerade och att driftstoppet ledde till att företaget tvingades lägga ned verksamheten under våren 1999.

Jag delar bolagets synpunkter att det i och för sig har varit fråga om ingripande åtgärder mot bakgrund av den typ av datorstödd verksamhet som där bedrevs. Det bör dock anmärkas att beslag av för verksamheten betydelsefull datorutrustning hävdes och lämnades åter redan efter en vecka. I ljuset härav ställer jag mig något frågande inför de långtgående följder åtgärderna påstås ha haft för verksamheten.

Konsekvenserna av vidtagna åtgärder skall under alla förhållanden vägas mot skälen till de beslutade åtgärderna, mot den brottsmisstanke som fanns i förundersökningen och behovet av att genomföra husrannsakan och ta kundregistret i beslag. I sammanhanget kan inte heller bortses från den skada som Sigma hade drabbats av som en följd av att kundregistret uppenbarligen utnyttjats av ett konkurrerande bolag.

Vid en sådan avvägning uppväger enligt min mening skälen för åtgärderna det intrång eller det men som åtgärderna kan ha orsakat. Sammanfattningsvis anser jag att de beslutade åtgärderna faller inom ramen för de bedömningar som lagligen kan göras. Fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen föreligger därför inte enligt min uppfattning.

Även om tillräckliga grunder har förelegat för att besluta om husrannsakan i detta fall har dokumentationen av beslutet varit bristfällig. Det innehåller inte uppgift om vilken brottsmisstanke som varit aktuell och inte heller uppgift om grunden för beslutet, att fråga varit om husrannsakan enligt andra stycket i 28 kap 1 § rättegångsbalken.

Det förhållandet att dokumentationen varit bristfällig kan dock inte grunda skadeståndsskyldighet för staten enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen."

CAD-specialisten AB har sammanfattningsvis lämnat följande synpunkter på RÅ:s och åklagarmyndighetens yttranden.

"Även om man skulle anse att fog förelåg för uppfattningen att AA var skäligen misstänkt för olovligt förfogande och - vilket CAD-specialisten bestrider - att förutsättningarna för husrannsakan hos annan enligt 28 kap 1 § andra stycket rättegångsbalken var uppfyllda redan till följd av anställningsförhållandet, har dock inte det mycket ingripande tillvägagångssätt som tillämpats vid beslagen varit förenligt med behovs- eller proportionalitetsprincipen."

Justitiekanslerns bedömning

Regler om det allmännas skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (1972:207). Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Staten bär således inte något strikt ansvar för skador som uppkommer i den statliga verksamheten. För skadeståndsansvar räcker det vidare inte med att en myndighet gjort en rättstillämpning eller bedömning som kan ifrågasättas. Uppfattningar i sådana frågor kan växla i sådan grad att det mera sällan kan talas om fel och försummelse i den mening som avses i den ovan nämnda bestämmelsen i skadeståndslagen. Endast uppenbart oriktiga bedömningar kan därför föranleda skadeståndsansvar (jfr NJA 1994 s. 194 och s. 654 samt NJA 1998 A1).

När det gäller användningen av tvångsmedel, såsom exempelvis husrannsakan eller beslag, måste det emellertid enligt min uppfattning alltid krävas att de skäl som åberopas för en sådan är objektivt godtagbara och föreligger då beslutet fattas.

I det nu aktuella fallet kan jag inledningsvis - i likhet med RÅ - konstatera att åklagarens dokumentation av beslutet den 22 december 1998 om husrannsakan varit bristfällig. Såsom RÅ har anfört saknas i beslutet uppgift om vilken brottsmisstanke som varit aktuell liksom grunden för beslutet. Det är enligt min mening ett grundläggande krav vid all myndighetsutövning att handlingarna i ett ärende på ett fullständigt och korrekt sätt redovisar de åtgärder som vidtagits och övriga relevanta omständigheter, däribland de skäl för ett beslut om tvångsmedel som faktiskt förelegat (jfr JO 1988/89 s. 52 och JO 1997/98 s. 173). Åklagaren kan därför inte undgå kritik för sin underlåtenhet att dokumentera beslutet i nämnda delar.

Även om det hade varit en fördel om åklagaren närmare redovisat skälen för beslutet om husrannsakan, är emellertid det förhållandet att beslutsmotiveringen varit bristfällig i sig inte en omständighet som kan föranleda att beslutet skall anses grundat på en uppenbar felbedömning. Helt avgörande för skadeståndsfrågan är i stället huruvida de faktiska förhållandena var sådana att åklagaren haft fog för sitt beslut samt huruvida det varit motiverat att ta aktuell egendom i beslag med hänsyn till bl.a. proportionalitetsprincipen.

Jag delar till fullo den bedömning som RÅ redovisat i sitt yttrande hit beträffande förutsättningarna för användningen av tvångsmedel mot CAD-specialisten AB. Åklagaren samt polisen har alltså enligt min uppfattning haft fog för besluten om husrannsakan och beslag. En särskild fråga är emellertid om beslaget skulle verkställts på det sätt som skedde, nämligen genom omhändertagande av centrala delar till datornätverket i företaget. Datorstödet har numera stor betydelse för olika verksamheter inom både den offentliga och privata sektorn. Ett beslag som innebär att datorstödet inte kan fungera får därmed anses vara av särskilt ingripande natur och speciellt i de fall åtgärden vidtas beträffande egendom som tillhör annan än den misstänkte. Enligt min mening är alltså särskild försiktighet påkallad vid beslag av datorutrustning och det bör alltid övervägas om syftet med beslaget kan tillgodoses på något annat sätt än genom att utrustningen tas om hand och avlägsnas från platsen. Ett exempel på ett sådant mindre ingripande tillvägagångssätt är att innehållet på en hårddisk kopieras i sin helhet och förs över till en annan hårddisk. I vad mån omständigheterna motiverar att datorutrustning tas om hand är emellertid alltid en bedömningsfråga och även i viss mån en fråga om tillgång till erforderliga tekniska resurser för t.ex. kopiering av innehållet på en hårddisk. I förevarande fall kan jag inte finna att tvångsåtgärden beträffande datorutrustningen stått i strid med proportionalitetsprincipen och i vart fall inte på ett så uppenbart sätt att ett skadeståndsansvar uppkommit för staten.

Sammanfattningsvis finner jag att det inte kan anses ha förekommit sådant skadeståndsgrundande vållande från åklagare eller polis att staten har ådragit sig skadeståndsansvar gentemot CAD-specialisten AB på grund av de åtgärder som vidtagits den 7 januari 1999. CAD-specialistens ersättningsanspråk kan alltså inte vinna mitt gillande.

Med den kritik som ligger i det tidigare sagda avslutar jag ärendet.