En person frihetsberövades i Sverige på begäran av en utländsk myndighet. Fråga om rätt till ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen föreligger sedan begäran om utlämning avslagits

Justitiekanslerns beslut

Ersättning skall utgå till AA med 43 000 kr, varav 39 000 kr avser ersättning för lidande och 4 000 kr ombudskostnader.

Ärendet

Bakgrund

AA dömdes den 29 januari 1997 i sin utevaro av Distriktsrätten i Bratislava, Slovakien, för medverkan till rån till fängelse två år. Distriktsrätten utfärdade den 14 april 1998 en häktningsorder avseende AA. Hon efterlystes härefter av Interpol. Sedan hon gripits i Sverige den 11 augusti 1999 anhölls hon samma dag av en svensk åklagare. Anhållningsbeslutet anmäldes enligt 23 § lagen om utlämning för brott (1957:668) till Malmö tingsrätt. Den 13 augusti 1999 beslutade tingsrätten att anhållningsbeslutet skulle bestå. Efter en underrättelse från tingsrätten om beslutet bestämde chefen för Justitiedepartementet att en framställan om utlämning skulle göras från Slovakien senast den 10 september 1999. En sådan framställan kom in till Justitiedepartementet den 20 augusti 1999. Åklagaren begärde att AA skulle häktas för säkerställande av utlämningen. Tingsrätten fann i ett beslut den 2 september 1999 att AA var på sannolika skäl misstänkt för rånbrottslighet i enlighet med Distriktsrättens i Bratislava dom den 29 januari 1997 samt att det fanns risk för att AA skulle avvika eller på annat sätt undandra sig lagföring eller straff. På grund härav förklarade tingsrätten henne häktad. Åklagaren hävde häktningsbeslutet den 17 september 1999. AA var härefter och fram till den 27 januari 2000 ålagd reseförbud med anmälningsskyldighet två gånger per vecka.

Riksåklagaren överlämnade frågan om utlämning till Högsta domstolen för yttrande. Högsta domstolen fann i ett beslut den 30 maj 2000 att hinder mot utlämning förelåg. Som skäl för beslutet angav Högsta domstolen bl.a. följande.

Av utredningen framgår att handläggningen av det mål i vilket AA dömts till ansvar i sin helhet ägt rum i hennes utevaro samt att hon inte dessförinnan hade delgivits vare sig brottsmisstanken, åtalet eller kallelse till förhandlingen. Hon har visserligen företrätts av försvarare, men utredningen får anses ge vid handen att denne inte varit i kontakt med henne och därför måste ha saknat kännedom om hennes inställning till åtalet och om den bevisning som hon kunde vilja förebringa. Vid nu angivna förhållanden kan AA:s rättighet att försvara sig inte anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd.

De uppgifter angående slovakisk rätt som lämnats i ärendet ger vid handen att AA inte har rätt att föra talan mot domen på den grunden att hon inte varit närvarande vid förhandlingen och inte heller eljest kan påkalla en ny domstolsprövning annat än genom extraordinärt rättsmedel.

Av det anförda framgår att den slovakiska domen inte utgör en sådan dom som enligt 9 § tredje stycket utlämningslagen i princip skall godtas som grund för utlämning.

Regeringen, Justitiedepartementet, beslutade den 15 juni 2000 att avslå framställningen om utlämning.

Anspråket m.m.

AA har begärt ersättning för lidande med sammanlagt 47 000 kr, varav 25 000 kr avser den tid hon har varit anhållen och häktad samt 22 000 kr den tid hon haft reseförbud. Hon har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 4 000 kr.

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande.

Åklagarmyndighetens akt i utlämningsärendet har lånats in hit.

Gällande bestämmelser angående utlämning för brott

Utlämningslagen innehåller bestämmelser om bl.a. förfarandet. Av 23 § angiven lag framgår - i tillämpliga delar - att den som i främmande stat är dömd för brott, vilket kan föranleda utlämning, får på begäran av behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning av en där utfärdad efterlysning omedelbart anhållas av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslut om användning av tvångsmedel skall utan uppskov anmälas hos rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgärden samt, om anhållandet skall bestå, genast underrättar chefen för Justitiedepartementet om detta. Om denne finner att hinder mot utlämning föreligger eller att utlämning annars inte bör ske skall han utverka regeringens förordnande om att upphäva anhållandet. I annat fall skall den främmande staten underrättas om åtgärden genom Utrikesdepartementets försorg. Chefen för Justitiedepartementet skall också ange en bestämd tid inom vilken den främmande staten har att komma in med en framställning om utlämning.

Vidare följer det av 9 § tredje stycket utlämningslagen att det genom en överenskommelse med en främmande stat får bestämmas, att en i förhållande till den staten fällande dom eller sådant beslut om häktning som meddelats av domstol eller domare skall godtas, om det inte i ett särskilt fall framgår, att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. I en sådan överenskommelse kan också föreskrivas att dom, som har meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol, skall godtas endast om den dömdes rättighet att försvara sig likväl kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd eller den dömde, enligt försäkran som den främmande staten lämnar i utlämningsärendet, har möjlighet att påkalla ny domstolsprövning som tillgodoser nämnda rättighet. Sverige och Slovakien har i bägge fallen träffat sådana överenskommelser.

Själva framställningen om utlämning skall ges in till Utrikesdepartementet (14 § utlämningslagen). Innan regeringen meddelar beslut i anledning av framställningen, skall ett yttrande avges av Riksåklagaren. Om den som avses med framställningen inte har samtyckt till utlämningen skall ärendet dessutom prövas av Högsta domstolen. Om det är uppenbart att framställningen inte bör bifallas, skall den dock avslås omedelbart (15 § utlämningslagen).

Justitiekanslerns bedömning

AA har varit frihetsberövad i Sverige efter en efterlysning som utfärdats i Slovakien respektive en begäran från Slovakien om utlämning. Frihetsberövandena har beslutats med stöd av utlämningslagen. Hennes begäran om ersättning skall därmed prövas enligt 5 § frihetsberövandelagen. Enligt den bestämmelsen föreligger rätt till ersättning om det står klart att beslutet om frihetsberövande vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Med detta avses, enligt förarbetena, att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till de omständigheter som då har blivit kända inte borde ha fattats om omständigheterna varit kända vid beslutstillfället. Vidare sägs i förarbetena att för att beslutet skall anses ha "vilat på felaktiga grunder" bör krävas att det fel som föreligger gäller någon omständighet som var av avgörande betydelse för frihetsberövandet (prop. 1997/98:105 s. 53).

I efterhand kan konstateras att den slovakiska domen inte uppfyllde de krav som ställs upp i 9 § tredje stycket andra meningen utlämningslagen. Domen kunde alltså inte godtas som grund för ett beslut om utlämning. Det framstår som uppenbart att den slovakiska domen mot AA har varit av avgörande betydelse för de frihetsinskränkningsbeslut som fattats i Sverige. Dessa beslut får därmed i ljuset av vad som nu är känt anses oriktiga. AA är således berättigad till ersättning för det lidande som frihetsinskränkningarna får antas ha inneburit för henne.

Med beaktande av vad som framkommit om AA:s psykiska besvär får lidandet anses ha varit påtagligt. Den ersättning som hon har begärt för den period som hon var anhållen och häktad är därför skälig.

När det gäller frihetsinskränkningar som reseförbud respektive anmälningsskyldighet saknas uttalanden i förarbetena om hur sådana bör ersättas. Inte heller finns det några vägledande rättsfall rörande hur stor ersättningen skall vara i sådana situationer. Med utgångspunkt i att lidandeersättningen skall uppskattas efter omständigheterna i varje enskilt fall brukar Justitiekanslern i sin skadereglerande verksamhet bestämma ersättningen i fall av reseförbud till ett belopp som står i viss proportion (i regel 1/10) till vad som utges då någon varit anhållen eller häktad under en motsvarande tidslängd. Om reseförbudet förknippats med anmälningsskyldighet av mer betungande omfattning - kanske flera gånger per vecka - kan ersättningen någon gång bestämmas högre. Om anmälningsskyldigheten å andra sidan är mycket lite ingripande får ersättningsbeloppet naturligen sättas lägre än vad som gäller för normalfallet.

I AA:s fall får reseförbudet anses ha varit förenat med en rätt betungande anmälningsskyldighet. Ersättningen i denna del bestämmer jag till 14 000 kr.

Den ersättning AA har begärt för ombudskostnader är visserligen högre än den som vanligen godtas i frihetsinskränkningsärenden. Med hänsyn till AA:s begränsade kunskaper i svenska får det hållas för visst att ärendet tagit längre tid än i normalfallet. Jag medger därför begärd ersättning.