Fråga om en statsåklagare gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikt genom att lämna uppgifter till en journalist om sekretessbelagda uppgifter i en förundersökning
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern beslutar att inte inleda förundersökning avseende brott mot 7 kap. 3 § 3 p. tryckfrihetsförordningen och vidtar i övrigt inte någon åtgärd med anledning av anmälan.
Ärendet
AA har i en anmälan hit gjort gällande att statsåklagaren BB och två utredningsmän lämnat uppgifter till och låtit sig intervjuas av en journalist vid Sydsvenska Dagbladet om sekretessbelagda uppgifter i en förundersökning. Anmälaren har ifrågasatt om deras agerande stått i överensstämmelse med gällande lagar. Han har även hemställt att Justitiekanslern överväger på vilka sätt den misstänkte kan ekonomiskt kompenseras för den skada han vållats till följd av den negativa bild som skapats av honom i media.
Justitiekanslerns bedömning
Av 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen (TF) följer att det står var och en fritt att lämna uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift såvida inte annat är föreskrivet i förordningen. I 1 kap. 3 § TF föreskrivs att ingen får åtalas eller dömas till ansvar eller åläggas ersättningsskyldighet för missbruk av tryckfriheten eller medverkan till det i annan ordning eller i andra fall än som anges i förordningen. Regleringen innebär att ett ingripande från det allmänna mot den som med utnyttjande av meddelarfriheten enligt 1 kap. 1 § TF lämnar meddelanden till bl.a. massmedia bara kan ske när TF medger det. Meddelarfriheten innebär som regel frihet från bl.a. straffansvar när uppgiftslämnande innefattar ett brott mot sekretessregler. Enligt 7 kap. 3 § TF gäller emellertid vissa undantag från meddelarfriheten. Av bestämmelsen framgår bl.a. att om någon oriktigt lämnar ut en allmän handling som inte är tillgänglig för alla eller gör sig skyldig till uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i särskild lag (7 kap. 3 § 2 och 3 TF) gäller om ansvar för sådant brott vad i lag är stadgat. De begränsningar i meddelarfriheten som här avses finns i 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Den sist nämnda bestämmelsen innehåller en uppräkning av de tystnadsplikter som är kvalificerade i den meningen att de har försteg framför meddelarfriheten. Brytande av annan, icke på detta sätt kvalificerad, sekretess, utan att sekretessbelagd handling utlämnas, omfattas av meddelarfriheten och är således straffritt.
Meddelarfriheten gäller enligt 1 kap. 1 § 3 st. TF för envar och alltså även för tjänstemän inom den offentliga förvaltningen.
I detta ärende saknas anledning anta att handlingar innehållande sekretessbelagda uppgifter har lämnats ut. Bestämmelsen i 7 kap. 3 § 2 är således inte tillämplig.
Det brott mot tystnadsplikt som med anledning av anmälarens påståenden skulle kunna komma i fråga gäller den sekretess som föreskrivs i 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen. Den tystnadsplikt som är förknippad med dessa sekretessbestämmelser är emellertid inte sådan att den enligt 16 kap. 1 § sekretesslagen bryter meddelarfriheten. Ett ingripande mot de anmälda tjänstemännen med stöd av tryckfrihetsförordningen är därför uteslutet.
Med anledning av att anmälan är riktad mot bl.a. statsåklagaren BB vill jag även framhålla följande. Tryckfrihetsförordningen reglerar endast möjligheterna att ingripa mot den som omfattas av meddelarfriheten. Uppgiftslämnande som faller utanför TF:s tillämpningsområde skall bedömas enligt vanlig lag.
Av uttrycket envar i 1 kap. 1 § följer att meddelarfriheten avser medborgarna och däribland också de offentliganställda. Meddelarfriheten gäller däremot inte myndigheter som sådana. Om en myndighet t.ex. beslutar att informera medier genom t.ex. ett pressmeddelande hindrar således inte TF att ett ingripande sker med anledning av ett sådant beslut (se t.ex. JO 1984/85 s. 278 f.). Detsamma kan gälla när den som officiellt har att företräda en myndighet uttalar sig i t.ex. massmedia. Verkschefer och vissa andra högre tjänstemän kan ofta ha en sådan ställning att de som personer är intimt förknippade med de tjänster som de upprätthåller. Det kan då vara svårt att avgöra när de uttalar sig på myndighetens vägnar eller som medborgare i allmänhet. Sådana gränsdragningsproblem kan också uppkomma när en åklagare lämnar uppgifter för publicering. En åklagare kan visserligen inte allmänt sett anses företräda den myndighet i vilken han är anställd. Av reglerna i rättegångsbalken följer emellertid att fullgörandet av åklagaruppgifter inte lagts på åklagarmyndigheterna som sådana utan på de enskilda åklagarna som personer.
I praktiken kan det alltså förekomma fall där det är svårt att hålla isär ett begagnande av den medborgerliga meddelarfriheten från uttalanden som faller utanför meddelarfriheten. Inte minst med hänsyn till den stora betydelse som meddelarfriheten har just för de offentliganställda måste stor återhållsamhet iakttas vid bedömningen av huruvida ett meddelande eller en uppgift som lämnas för publicering i tryckt skrift skall anses falla utanför det område som täcks av meddelarfriheten. Endast när det är uppenbart att ett uppgiftslämnande inte omfattas av meddelarfriheten kan det därför komma i fråga att det allmänna ingriper utanför den ram som TF ger. I det fall som avses med den nu aktuella anmälan kan jag inte se att denna förutsättning är uppfylld.
Sammanfattningsvis innebär det anförda att någon förundersökning inte skall inledas beträffande brott mot tystnadsplikt.
AA har även bett att Justitiekanslern överväger på vilka sätt den misstänkte kan kompenseras för den smutskastning han utsatts för genom åklagarens och polismännens uttalanden i media. Jag får med anledning härav anföra att det inte ankommer på mig att vidta några åtgärder i detta avseende. Det kan nämnas att det av 11 kap. TF finns bestämmelser om enskilt anspråk med anledning av tryckfrihetsbrott.
Ärendet avslutas.