Begäran om ersättning i anledning av att en person som omhändertagits enligt 28 kap. 11 § brottsbalken kvarhållits längre än en vecka

Justitiekanslerns beslut

Ersättning skall utgå till AA med 16 053 kr, varav 15 000 kr utgör ersättning för lidande och 1 053 kr ersättning för ombudskostnader.

Anspråk m.m.

AA dömdes i april 1999 av Karlstads tingsrätt till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. En åklagare vid Åklagarkammaren i Karlstad ansökte den 30 juni 1999 om att Karlstads tingsrätt skulle undanröja domen på grund av misskötsamhet. Tingsrätten beslutade den 1 juli 1999 med stöd av 28 kap. 11 § brottsbalken att AA skulle omhändertas. I beslutet angavs bl.a. att polismyndigheten omedelbart skulle underrätta tingsrätten, åklagaren och den lokala kriminalvårdsmyndigheten så snart beslutet hade verkställts. Vidare erinrades om att AA inte fick hållas kvar längre än en vecka på grund av beslutet. Beslutet om omhändertagande verkställdes av Polismyndigheten i Värmland den 5 september 1999 och han fördes till häktet. Tingsrätten underrättades emellertid inte om frihetsberövandet förrän den 4 oktober 1999 och AA försattes då omedelbart på fri fot.

AA har begärt ersättning för lidande med 15 000 kr. Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 1 053 kr.

Rikspolisstyrelsen har avgett yttrande och därvid på anförda skäl avstyrkt att ersättning utgår.

Av handlingarna som bifogats Rikspolisstyrelsens yttrande framgår bl.a. att en anmälan avseende misstänkt brott av polismän som svarat för omhändertagandet handläggs vid Åklagarkammaren i Västerås.

AA har kommit in med synpunkter på det som Rikspolisstyrelsen har anfört.

Justitiekanslerns bedömning

AA får anses ha grundat sitt yrkande om ersättning av staten på bestämmelsen i 5 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Enligt den bestämmelsen har den som till följd av beslut vid myndighetsutövning varit berövad friheten rätt till ersättning av staten, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt.

Det kan, som Rikspolisstyrelsen har anfört, hävdas att en situation som den aktuella inte omfattas av denna bestämmelse eftersom själva beslutet om frihetsberövandet inte varit oriktigt. Justitiekanslern har dock i sin praxis vid tillämpningen av bestämmelsen ansett det finnas utrymme för en annan tolkning för att undgå stötande resultat i det enskilda fallet, se t.ex. beslut den 24 januari 2000 med dnr 3030-99-41.

Av förarbetena till den nya lagen framgår att avsikten med den aktuella bestämmelsen varit att i viss mån sänka kravet för ersättning vid olika former av administrativa frihetsberövanden (prop. 1997/98:105 s. 18 ff.). Justitiekanslern vill även erinra om att det vid tillämpningen av skadeståndslagens regler om skadeståndsansvar vid myndighetsutövning i princip inte görs någon åtskillnad mellan underlåtenhet att fatta ett beslut och faktiskt fattade beslut. Också en underlåtenhet att i föreskriven ordning fatta ett beslut kan liksom oriktiga beslut föranleda ersättningsskyldighet. Enligt Justitiekanslerns mening bör denna princip få genomslag också vid tillämpningen av reglerna om ersättning vid oriktiga frihetsberövanden.

I det här fallet är visserligen såsom Rikspolisstyrelsen har framhållit själva beslutet om omhändertagande riktigt. Ett sådant beslut gäller dock enligt 28 kap. 11 § brottsbalken i högst en vecka. Häri får anses ligga att en person som omhändertagits enligt den bestämmelsen måste försättas på fri fot om någon förlängning av omhändertagandet inte beslutas dessförinnan. I AA:s fall har man underlåtit att föranstalta om hans frigivande. Frihetsberövandet får alltså anses ha varit oriktigt i den mening som avses i 5 § frihetsberövandelagen. AA bör alltså tillerkännas ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom.

Frågan är då om ersättning skall utgå för hela frihetsberövandet eller endast för den tid som överstiger en vecka. Det är ovisst hur länge frihetsberövandet skulle ha bestått om polismyndigheten, såsom borde ha skett, omedelbart hade underrättat tingsrätten. Det är emellertid enligt Justitiekanslerns mening rimligt att anta att domstolen inom några dagar vid ett sammanträde hade tagit ställning till frågan om skyddstillsynen skulle undanröjas och om AA fortsatt skulle vara frihetsberövad. AA bör alltså ersättas för en månads frihetsberövande med avdrag för tre dagar. Vid en sådan bedömning är det yrkade beloppet skäligt.

Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och medges.