Skadeståndsanspråk på grund av en tingsrätts handläggning av en konkursansökan; fråga om tingsrätten prövat ansökningen "genast"

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern avslår AA:s och BB:s anspråk på skadestånd av staten.

Ärendet

Bakgrund

AA och BB ägde vardera 50 procent av aktierna i Fri Röd FFRÖ AB (bolaget). Aktiekapitalet i bolaget uppgick till 75 000 kr. Bolaget lämnade den 30 december 1998 in en egen konkursansökan till Östersunds tingsrätt. Genom ett beslut den 4 januari 1999 försatte tingsrätten bolaget i konkurs (ärende nr K 2052-98). Bolaget i konkurs överklagade därefter konkursbeslutet till Hovrätten för Nedre Norrland och yrkade att beslutets datum skulle ändras till den dag konkursansökan ingavs, dvs. den 30 december 1998 eller, i vart fall till senast den 31 december 1998. Hovrätten uttalade i beslut den 18 juni 1999 i mål nr Ö 21-99 följande.

I skrift, inkommen den 30 december 1998 till tingsrätten, ansökte bolaget om att bli försatt i konkurs. Tingsrätten försatte bolaget i konkurs genom beslut den 4 januari 1999. Av handlingarna i målet framgår vidare att bolaget den 31 december 1998 avfördes ur aktiebolagsregistret med stöd av punkten 6 i övergångsbestämmelserna till lagen (1994:802) om ändring av aktiebolagslagen (1975:1395). Bolaget är således upplöst och har till följd härav i princip förlorat sin behörighet att företa rättshandlingar. Den nu aktuella situationen - att ett upplöst bolag har försatts i konkurs - är emellertid av sådant slag att hinder ej föreligger att uppta överklagandet till prövning.

Vid tidpunkten för konkursbeslutet var bolaget upplöst enligt nämnda övergångsbestämmelser och bolagets konkursansökan borde därför ha avvisats av tingsrätten. Tingsrättens konkursbeslut är således behäftat med ett sådant fel som medför att hovrätten utan yrkande och vidare hörande av bolaget bör undanröja beslutet.

Hovrätten beslöt sedan att med undanröjande av tingsrättens beslut lämna bolagets ansökan om att försättas i konkurs utan prövning.

Bolaget överklagade hovrättens beslut till Högsta domstolen som den 21 oktober 1999 beslöt att inte meddela prövningstillstånd (mål nr Ö 3203-99).

Anspråket m.m.

AA och BB har genom ombudet advokaten CC i en skrivelse hit framställt anspråk på skadestånd av staten med 1 026 000 kr. Som grund för anspråket har de gjort gällande att tingsrätten förfarit felaktigt genom att inte genast ha prövat bolagets konkursansökan senast påföljande dag, dvs. den 31 december 1998. Det yrkade beloppet motsvarar de förpliktelser som bolaget hade och som nu aktieägarna, AA och BB, har övertagit ansvaret för. De har vidare begärt ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här.

Lagmannen FF vid Östersunds tingsrätt har yttrat sig i ärendet. Till remissvaret har fogats ett yttrande från rådmännen DD och EE.

Rådmännen DD och EE har därvid anfört följande.

Den 30 december 1998 tjänstgjorde rådmännen DD och EE som konkursdomare. Någon behörig tingsnotarie fanns inte i tjänst. Domstolssekreteraren GG har uppgett att hon tog emot bolagets konkursansökan och att hon, sannolikt av den anledningen att ansökningen inlämnades till tingsrätten efter kl. 15.00, lämnade ansökningshandlingarna till det för tillfället obemannade konkurskansliet för handläggning efter nyårshelgen.

Den 31 december 1998 utgjorde arbetsfri dag vid tingsrätten.

Jag, DD, på vars rotel ärendet lottades, fick inte, såvitt jag minns, den 30 december någon information om att ansökningen ingetts. Tidigare under samma dag, den 30 december 1998, inkom fyra andra konkursansökningar. I tre av dessa beslutades om konkurs den 30 december 1998, kl. 14.00, kl. 14.30 resp. kl. 15.00 av mig. I den fjärde konkursen fattades beslut först den 8 januari 1999, eftersom det saknades registreringsbevis.

Den 4 januari 1999 överlämnades det nu aktuella ärendet till mig, EE, troligtvis eftersom DD inte var i tjänst, och jag fattade samma dag beslut om att försätta bolaget i konkurs.

Lagmannen FF har anfört i huvudsak följande.

I en överklagandeskrift till hovrätten daterad den 8 januari 1999 har bolaget genom AA uppgivit att han lämnade in konkursansökan personligen den 30 december 1998, kl. 14.59. Av rådmännen DD:s och EE:s yttrande framgår emellertid att konkursansökan sannolikt lämnats in till tingsrätten efter kl. 15. Personal har då funnits kvar på tingsrättens expedition, eftersom tingsrättens växel, som finns i samma lokal som expeditionen, var öppen till kl. 16. Den domstolssekreterare som minns att hon tog emot konkursansökan är en mycket erfaren, rutinerad och noggrann person. Tingsrätten har därför ingen anledning tro annat än att hon skulle ha vidarebefordrat konkursansökan till behörig beslutsfattare om den kommit in före kl. 15. Tingsrätten utgår alltså från att ansökan måste ha kommit in till tingsrätten något efter kl. 15 den 30 december 1998.

Tingsrätten hade då och har fortfarande expeditionstid fram till kl. 15.00. Det kan inte finnas någon skyldighet för tingsrätten att alltid hålla personal, som är behörig att fatta beslut om försättande i konkurs, tillgäng efter expeditionstidens slut.

Enligt 2 kap. 14 § första stycket konkurslagen skall, om gäldenärs konkursansökan upptas, rätten genast pröva ansökningen. Enligt tingsrättens mening innebär inte begreppet genast att beslutet måste fattas samma dag om ansökan kommer in väldigt sent under den arbetsdagen och definitivt inte om ansökan kommer in efter expeditionstidens slut. Behörig beslutsfattare kan också t.ex. vara upptagen i förhandling eller också kan ansökan kräva vissa överväganden innan beslut fattas. Innan ett konkursbeslut fattas kan det dessutom vara nödvändigt att veta om omedelbara åtgärder måste vidtas i konkursboet. I så fall bör det vara klart med vem som blir förvaltare innan konkursbeslutet fattas. Det kan vara svårt att få tag på en förvaltare samma dag om ansökan lämnas in så sent som i detta fall. Dessutom skall Tillsynsmyndigheten höras angående val av förvaltare. - Det bör här särskilt anmärkas att den 31 december 1998 var nyårsafton och således tjänstefri dag, varför någon skyldighet att fatta beslut den dagen inte har förelegat. Den 1 - 3 januari 1999 var också tjänstefria dagar.

De handlingar som gavs in den 30 december 1998 var enbart en mycket kortfattad skriftlig konkursansökan och ett registreringsbevis utfärdat den 30 december 1998.

Sammanfattningsvis och utifrån vad som anförts ovan anser tingsrätten att något fel eller någon försummelse vid myndighetsutövning från tingsrättens sida inte har förekommit i detta ärende.

AA och BB har fått del av yttrandet och därvid anfört bl.a. följande. När AA kom till tingsrätten var dörren och expeditionen fortfarande öppen. Han frågade damen i expeditionen om han kommit i tid och hon uppgav att det inte var några problem. Hon kontrollerade handlingarna och tog kontakt med någon som han uppfattade var konkursdomaren för att kontrollera om registreringsbeviset var riktigt. Hon fick då besked om att det behövdes ett färskt registreringsbevis. Efter detta besked ringde hon upp PRV:s faxservice och fick då omgående ett registreringsbevis per fas. Allt detta skedde i närvaro av AA. Genom det samtal de hade är AA säker på att damen i expeditionen var helt medveten om den komplikation som de ändrade reglerna i aktiebolagslagen skulle kunna medföra. Hon försäkrade också honom om att ansökan skulle behandlas samma dag. AA är således sammanfattningsvis helt säker på att konkursdomaren genom diskussionen med expeditionen var medveten om att en konkursansökan som skulle behandlas omgående hade lämnats och han fick också försäkran från kanslipersonalen om att så skulle ske. Det registreringsbevis som har getts in av tingsrätten som bilaga 4 är daterat den 30 december 1998. Vid kontakt med PRV har uppgetts att s.k. loggar inte finns bevarade så lång tid att det nu skulle gå att utreda när registreringsbeviset skickades och till vem. Det är dock möjligt att denna detalj kan utredas ytterligare genom kontakt med tingsrätten. Det kan vidare noteras att registreringsbeviset på sidan 2 har en datum- och tidsangivelse. Det är således mottaget per fax den 30 december 1998. Tidsangivelsen är 16.18, vilket är något förbryllande. Enligt AA:s mening är det helt uteslutet att samtalet med damen i expeditionen skulle ha tagit över en timme och uppgiften stämmer också mindre väl med tingsrättens berättelse. Den mest sannolika förklaringen är att klockan i tingsrättens fax inte har ställts om i samband med ändring från sommar- till vintertid och att faxet således i själva verket togs emot kl. 15.18, vilket är väl förenligt med AA:s uppgifter i övrigt. AA och BB hävdar i första hand att ansökan i vederbörlig ordning lämnats in under tingsrättens expeditionstid och att det då förelegat skyldighet att handlägga ansökan samma dag. I andra hand, dvs. om det inte anses styrkt att ansökan ingetts under expeditionstid, hävdas att det ändå med hänsyn till de uppgifter som lämnades av tingsrättens personal, förelegat skyldighet att handlägga ansökan samma dag.

Lagmannen FF har i anledning av AA:s och BB:s yttrande anfört sammanfattningsvis följande. 

Jag har i anledning av AA:s och BB:s skrivelse den 22 september 1999 talat med domstolssekreteraren GG, som var den som tog emot konkursansökan på expeditionen. Hon har uppgivit följande. Hon är helt säker på att hon, innan hon fick läsa igenom den ovan nämnda skrivelse, aldrig hört talas om PRV:s faxservice och att hon definitivt inte har något minne av att hon i detta ärende ringt dit för att beställa ett registreringsbevis. Hon har också uppgivit att hon inte hade någon närmare kännedom om de ändrade reglerna i aktiebolagslagen och vad dessa skulle kunna medföra för komplikationer. Vad AA och BB påstår är därför helt oriktigt. Om hon, såsom dessa personer påstått, skulle ha försäkrat att ansökan skulle behandlas samma dag skulle hon naturligtvis också ha lämnat över ärendet till den beslutsfattare som fanns i tjänst. GG har uppgivit att klockan på tingsrättens fax inte hade ställts om till vintertid. Hon har heller inget minne av att hon i detta ärende tog kontakt med konkursdomaren för att kontrollera om registreringsbeviset var riktigt. Sammanfattningsvis menar GG att de uppgifter som AA och BB lämnat om vad som hänt i samband med ingivandet av konkursansökan inte kan vara riktiga eftersom hon, om så vore fallet, givetvis skulle ha lämnat över ansökan till den konkursdomare eller beslutsfattare som hon enligt AA:s och BB:s uppgifter skulle ha talat med.

Det datum och klockslag som AA och BB påtalat på registreringsbeviset finns noterat enbart på försättsbladet. Tingsrätten har varit i kontakt med PRV:s kundservice som uppgivit att, därest tingsrätten skulle ha gjort någon beställning, detta skulle ha varit registrerat på Östersunds tingsrätt såsom beställare. Någon sådan registrering finns över huvud taget inte i deras register. För att kunna kontrollera huruvida uppgifter som avser tiden så långt tillbaka som den 30 december 1998 finns kvar eller gallrats bort krävs att tingsrätten eller annan gör en skriftlig begäran om undersökning i detta hänseende. Tingsrätten finner emellertid redan mot bakgrund av GG:s uppgifter, att AA:s och BB:s påståenden i detta hänseende inte förefaller riktiga.

Sammanfattningsvis vill tingsrätten anföra följande. GG är såsom påpekats i det tidigare yttrandet en mycket erfaren, rutinerad och synnerligen noggrann person. Hon var väl medveten om vad som gällde beträffande skyndsamhet vid konkursansökningar. Tingsrätten finner det därför helt uteslutet att hon, om AA:s och BB:s uppgifter vore riktiga, skulle ha underlåtit att lämna över konkursansökan till den beslutsfattare eller konkursdomare som hon enligt deras påstående skulle ha talat med. Det bör i detta sammanhang påpekas att rådmannen DD, som tjänstgjorde som konkursdomare, fanns i tjänst denna dag och att han så sent som kl. 15 fattade beslut i ett annat konkursärende.

I övrigt vidhåller tingsrätten de synpunkter som den framfört i sitt tidigare yttrande. 

Sammanfattningsvis finner tingsrätten således att något fel eller försummelse vid myndighetsutövning från tingsrättens sida inte kan anses ha förekommit i detta ärende.

AA och BB har fått del av tingsrättens förnyade yttrande och har därvid anfört bl.a. följande. Med anledning av de oförenliga uppgifter om händelseförloppet som har lämnats av å ena sidan AA och å andra sidan Östersunds tingsrätt har en förfrågan gjorts till Patent- och registreringsverket angående de närmare omständigheterna i samband med beställningen av det registreringsbevis som figurerar i ärendet. PRV:s dokumentation av beställningen bilägges. Såvitt framgår av handlingarna har den 30 december 1998 beställts och levererats en beställning av registreringsbevis för det aktuella bolaget. Beställningen expedierades den 30 december 1998 kl. 15.14 till fax nr "4663150692", vilket rimligen kan uttolkas som tel nr 063-15 06 92. Enligt uppgift från Telia innehas abonnemanget av domstolarna i Östersund. Det är således numera styrkt att AA:s uppgifter i det aktuella avseendet är korrekta. Med hänsyn till att uppgiften om registreringsbeviset ingår som en väsentlig detalj i en sammanhängande beskrivning av händelseförloppet måste det dessutom anses att även AA:s berättelse i övrigt är styrkt, eller i vart fall att det föreligger klart övervägande sannolikhet för att även övriga uppgifter är korrekta.

Gällande regler

Staten skall enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Enligt 2 kap. 14 § första stycket konkurslagen (1987:672) skall, om gäldenärs konkursansökan upptas, rätten genast pröva ansökningen.

Genom lagen (1994:802) om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) har omfattande ändringar gjorts i aktiebolagslagen. Bl.a. skall enligt lagens 1 kap. 3 § aktiebolag ha ett aktiekapital som uppgår till minst 100 000 kr i privata aktiebolag och till minst 500 000 kr i publika bolag. Av övergångsbestämmelserna till lagändringen, vilka till viss del ändrats genom lagen (1997:976) om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) följer, såvitt nu är av intresse, att i fråga om privata aktiebolag som har bildats före den 1 januari 1995 gäller 1 kap. 1 § i sin äldre lydelse i stället för den nya 1 kap. 3 § till utgången av år 1998 (punkten 3). Dessa äldre bolag fick alltså under en övergångstid ha ett aktiekapital om minst 50 000 kr. Ett bolag vars registrerade aktiekapital inte uppgår till 100 000 kr vid utgången av år 1998 och där anmälan om beslut om ökning av aktiekapitalet till minst 100 000 kr inte har kommit in till registreringsmyndigheten senast den 31 december 1998 skall, om det inte har trätt i likvidation eller försatts i konkurs, avföras ur aktiebolagsregistret och därmed vara upplöst (punkten 6). När bolaget har avförts ur registret svarar aktieägarna, styrelseledamöterna och verkställande direktören solidariskt för bolagets förpliktelser. Bolagets tillgångar övergår till aktieägarna. Aktieägarna inträder i bolagets ställe som part i de avtal som bolaget har slutit med tredje man. I den mån bolaget enligt lag eller annan författning har varit skyldig att vidta åtgärd eller lämna uppgift skall detta i stället fullgöras av styrelsen (punkten 5).

Justitiekanslerns bedömning

I ärendet är klarlagt att bolagets ställföreträdare AA vid ett personligt besök under eftermiddagen den 30 december 1998 lämnade in bolagets konkursansökan till Östersunds tingsrätts expedition. Som ovan redovisats skall en gäldenärs konkursansökan, om den tas upp, genast prövas av rätten. Fråga uppkommer då om bolagets ansökan bort prövas samma dag som den kom in. Begreppet genast har inte närmare kommenterats i förarbetena till lagstiftningen eller i doktrinen. Uttrycket genast måste emellertid uppfattas som ett krav på att en ansökan skall prövas så skyndsamt som möjligt. Därmed är inte sagt - såsom tingsrätten också påpekat - att ett konkursbeslut måste fattas samma dag när ansökningen kommer in sent under den arbetsdagen och särskilt inte om den kommer in efter expeditionstidens slut. Oavsett om bolagets konkursansökan kom in till tingsrätten kl. 14.59, som anförts i överklagandeskriften till hovrätten, eller, vilket får anses som det mest sannolika, efter expeditionstidens slut kl. 15.00 har det alltså inte förelegat någon absolut skyldighet för tingsrätten att pröva ansökningen den dagen utan prövningen har kunnat anstå till påföljande vardag, dvs. den 4 januari 1999. Med hänsyn härtill och oavsett vilka besked personalen på tingsrätten har lämnat kan tingsrätten inte anses ha gjort sig skyldig till fel eller försummelse när konkursbeslutet inte fattades den 30 december 1998. AA:s och BB:s skadeståndsanspråk avslås därför.

Vid denna utgång skall inte heller ersättning för ombudskostnader utgå.

Ärendet avslutas härmed.