Anspråk på ersättning i anledning av att kriminalvårdsmyndighet underlåtit att sammanlägga strafftider

Justitiekanslerns beslut 

Ersättning skall utgå till AA med 5 000 kr för lidande.

Ärendet

Bakgrund

AA dömdes av Göteborgs tingsrätt dels den 24 september 1998 till fängelse i en månad, dels den 18 mars 1999 till fängelse i en månad. Sistnämnda dom inkom den 29 mars 1999 till Kriminalvårdsmyndigheten Göteborg Hisingen/Förorter och blev inregistrerad i kriminalvårdens klientadministrativa datasystem, KLAS-FÖR, samt i sökregistret, SÖK. Påföljden i den första domen avtjänade AA under tiden den 4 april - 4 maj 1999 vid Kriminalvårdsmyndigheten Vänersborg, anstalten Östragård.

Enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. skall en dom som blir verkställbar under den tid den dömde avtjänar annan påföljd omedelbart befordras till verkställighet och strafftiderna sammanläggas. Göteborgs tingsrätts dom den 18 mars 1999 vann laga kraft den 8 april 1999 och blev därmed verkställbar. Någon befordran till verkställighet eller sammanläggning av strafftiderna skedde emellertid inte då. AA påbörjade i stället verkställigheten av påföljden i domen den 1 augusti 1999 och skulle ha frigivits den 31 augusti 1999. Emellertid förordnade regeringen den 19 augusti 1999 att han av nåd omedelbart skulle villkorligt friges. Kriminalvårdsstyrelsen hade därvid tillstyrkt bifall till nådansökan.

Anspråket m.m. 

AA har i en skrivelse hit den 20 augusti 1999, såsom denna får uppfattas, begärt ersättning för lidande under tiden den 10 - 19 augusti 1999 med ett inte preciserat belopp. Som grund härför får han anses göra gällande att han felaktigt varit frihetsberövad under tiden den 10 - 19 augusti 1999 genom att någon sammanläggning av strafftiderna inte skett. 

Kriminalvårdsstyrelsen har yttrat sig över anspråket och därvid anfört i huvudsak följande. 

De båda påföljderna skulle ha blivit sammanlagda i enlighet med 25 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (StidL) vilket så skulle ha medfört kortare verkställighetstid i anstalt för AA än vad som nu blivit fallet.

Anledningen till det inträffade beror på inkorrekt handläggning vid två kriminalvårdsmyndigheter. När AA den 4 april 1999 började verkställa Göteborgs tingsrätts dom den 24 september 1998 vid Kriminalvårdsmyndigheten Vänersborg, anstalten Östragård, fanns tingsrättens dom den 18 mars 1999 inregistrerad i kriminalvårdens klientadministrativa datasystem, KLAS-FÖR, och i sökregistret, SÖK. Enligt gällande rutiner skall kontroll i dessa register göras när en dömd intagits i anstalten. Emellertid har anstalten inte uppmärksammat den sistnämnda domen när man befordrade domen den 24 september 1998 till verkställighet varför någon sammanläggning således inte kom till stånd. Kriminalvårdsmyndigheten kan enligt styrelsens mening inte undgå kritik för detta.

Emellertid kunde det inträffade ha undvikits om anstalten erhållit själva den utskrivna domen. Den ankomstregistrerades den 29 mars 1999 vid Kriminalvårdsmyndigheten Göteborg Hisingen/Förorter. När den sedermera blev verkställbar i och med laga kraftvinnandet den 8 april uppmärksammade myndigheten inte att AA redan var intagen i anstalt för verkställighet av en annan dom. Om man hade gjort det skulle det givetvis fått till följd att domen skulle ha sänts till vederbörande anstalt för sammanläggning av strafftiderna.

Kriminalvårdsstyrelsen har inhämtat yttranden från de två inblandade kriminalvårdsmyndigheterna av vilka framgår bl.a. hur de ser på det inträffade och vilka åtgärder som föranletts därav. Mot bakgrund av vad Kriminalvårdsmyndigheten Göteborg Hisingen/Förorter uppgett i sitt yttrande den 29 oktober 1999 vill styrelsen för närvarande inte uttala kritik mot kriminalvårdsmyndigheten. Det myndigheten anför kommer att bli föremål för ytterligare utredning vid styrelsen. Styrelsen har för avsikt att därefter uppdra åt Regionmyndigheten i Göteborg att utreda och bedöma om det inträffade är av sådan karaktär att det kan hänföras till ifrågasatt tjänsteförseelse vad gäller personalen vid de båda myndigheterna.

AA har begärt ersättning för tiden den 10 - 19 augusti 1999. Av vad som ovan anförts framgår bl.a. att han skulle ha att avtjäna 40 dagar om strafftiderna sammanlagts. Eftersom 30 dagar var verkställda genom avtjänandet av domen den 24 september 1998 återstod 10 dagar att avtjäna av domen den 18 mars 1999 innan sammanläggningseffekterna kan uppstå. Eftersom AA började verkställa den domen den 1 augusti 1999 skall dessa 10 dagar läggas till nämnda datum. Det betyder att han, frånsett sammanläggningseffekten, skall verkställa fram t.o.m. den 11 augusti 1999. Enligt styrelsens mening kan således ersättningsfrågan omfatta tiden först fr.o.m. den 12 augusti 1999. 

Enligt styrelsens mening kan dock det som förekommit inte grunda någon rätt till ersättning jämlikt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder för AA. Det aktuella frihetsberövandet grundar sig på en dom. Beslutet om att han skulle avtjäna det utdömda fängelsestraffet kan i sig inte anses ha varit felaktigt. Kriminalvården har inte heller fattat något beslut till följd av vilket AA felaktigt vägrats villkorlig frigivning. Någon ersättning med stöd av frihetsberövandelagen synes därmed inte kunna utgå. Detta ställningstagande synes också, trots den nu gällande lydelsen av frihetsberövandelagen, vara i linje med Justitiekanslerns beslut den 23 april 1996, dnr 167-96-41, där omständigheterna i ärendet var likartade de nu aktuella. 

På grund härav och då styrelsen inte kan finna någon annan grund för ersättningsrätt till AA avstyrker styrelsen hans begäran härom.

AA har fått del av yttrandet och har lämnat synpunkter på det.

Justitiekanslerns bedömning

Ersättningsfrågan

AA får anses ha grundat sitt yrkande om ersättning av staten på bestämmelsen i 5 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Enligt den bestämmelsen har den som till följd av beslut vid myndighetsutövning varit berövad friheten rätt till ersättning av staten, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt.

Det frihetsberövande som nu är aktuellt har grundat sig på en dom i brottmål av Göteborgs tingsrätt. Påföljden enligt den domen borde rätteligen ha lagts samman med en AA tidigare ådömd påföljd. Något beslut om sammanläggning har dock inte fattats. AA har till följd därav under tiden den 12 - 19 augusti 1999 varit frihetsberövad utan grund. Som Kriminalvårdsstyrelsen påpekat har Justitiekanslern i ett liknande fall (Justitiekanslerns beslut den 23 april 1996, dnr 167-96-41) ansett att någon ersättning inte kunde utgå enligt äldre bestämmelser eftersom det oriktiga frihetsberövandet inte grundat sig på ett beslut. För egen del vill jag dock erinra om att det vid tillämpningen av skadeståndslagens regler om skadeståndsansvar vid myndighetsutövning i princip inte görs någon åtskillnad mellan underlåtenhet att fatta beslut och faktiskt fattade beslut. Också en underlåtenhet att i föreskriven ordning fatta ett beslut kan liksom oriktiga beslut föranleda ersättningsskyldighet. Enligt min mening bör denna princip få genomslag också vid tillämpningen av reglerna om ersättning vid oriktiga frihetsberövanden. AA bör alltså tillerkännas ersättning för lidande under tiden den 12 - 19 augusti 1999. Ersättningen bör motsvara vad som brukar utgå vid frihetsberövanden av jämförbar längd.

Tillsynsfrågan 

Det förhållandet att någon sammanläggning inte har skett av strafftiderna aktualiserar också mina tillsynsuppgifter. Med hänsyn till vad Kriminalvårdsstyrelsen anfört i sitt yttrande, bl.a. att man har för avsikt att uppdra åt Regionmyndigheten Göteborg att utreda och bedöma om det inträffade är av sådan karaktär att det kan hänföras till ifrågasatt tjänsteförseelse vad gäller personalen vid de båda myndigheterna, föreligger emellertid inte skäl för mig att vidta någon åtgärd i denna del. 

Ärendet avslutas härmed.