Ersättning har inte utgetts till en person som genom eget beteende orsakat ett frihetsberövande

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår AA:s anspråk på ersättning.

Anspråk m.m.

AA har såsom anhållen och häktad varit berövad friheten under tiden den 6 - 16 februari 1998 på grund av misstanke om olaga hot, grovt brott. Han dömdes i tingsrätten och hovrätten för detta brott. Högsta domstolen har meddelat frikännande dom.

AA har begärt ersättning för lidande. Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 1 053 kr.

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande och därvid tillstyrkt att ersättning utgår.

Justitiekanslern har tagit del av Stockholms tingsrätts dom i mål B 878-98, Svea hovrätts dom i mål B 1838/98 och Högsta domstolens dom i mål B 4575-98.

Lagföringen av AA har skett inom ramen för vad som kommit att kallas Aftonbladet-målet.

Justitiekanslerns bedömning

Den 1 januari 1999 trädde lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder i kraft samtidigt som lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning (frihetsinskränkningslagen) upphörde att gälla. Av övergångsbestämmelserna till den nya lagen följer att äldre bestämmelser skall tillämpas om en frihetsinskränkning har beslutats och också upphört före ikraftträdandet. AA:s ersättningsanspråk skall således prövas enligt frihetsinskränkningslagen.

AA har slutligen frikänts från misstanke om det brott som föranlett frihetsberövandet. Han är därför enligt 1 § första stycket 1 p. frihetsinskränkningslagen i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsinskränkningen får antas ha inneburit för honom.

Enligt 4 § andra stycket frihetsinskränkningslagen kan emellertid ersättning vägras eller sättas ned i den mån det med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att ersättning utgår. Ersättning får dock inte vägras eller sättas ned på den grund att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.

En fråga som inställer sig i detta ärende är om det med hänsyn till vad som framkommit genom domstolsprövningen i det mål i vilket AA varit frihetsberövad finns förutsättningar att jämka eller helt vägra ersättning till honom med stöd av denna bestämmelse. Vid övervägande av den frågan är bl.a. följande förhållanden av intresse.

I Justitiekanslerns praxis vid tillämpningen av lagen har bestämmelsen ibland föranlett jämkning av ersättningen, bl.a. i sådana fall då den frihetsberövade genom sitt eget beteende har vållat en frihetsinskränkning som annars med stor sannolikhet inte skulle ha ägt rum. Justitiekanslern har därvid stött sig på vad som uttalats i förarbetena till bestämmelsen i frihetsinskränkningslagen (se prop. 1974:97 s. 63-67) där flera exempel lämnas på sådana förhållanden som enligt lagstiftaren kan åberopas till stöd för att jämka ersättningen för att i enskilda fall undgå ett stötande resultat. Denna praxis har vunnit acceptans också vid prövning i domstol av sådana fall då Justitiekanslern vägrat att utge ersättning. Svea hovrätt har t.ex. i en dom den 15 mars 1999, DT 13, i mål T 1079/97, funnit att de förhållanden som i förarbetena till frihetsinskränkningslagen angetts kunna föranleda jämkning endast utgör en exemplifiering av fall där det är oskäligt att ersättning utgår och att bestämmelsen kan tillämpas även i andra fall där domstolarna kan finna att en motsvarande oskälighetssituation föreligger.

Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar har i sitt betänkande Det allmännas skadeståndsansvar (SOU 1993:55) också tagit upp ett flertal situationer där det på grund av den misstänktes eget beteende skulle kunna anses oskäligt att ersättning utgick, se betänkandet s. 214 ff.

Genom 6 § frihetsberövandelagen har jämkningsregeln i den tidigare 4 § frihetsinskränkningslagen preciserats och det anges numera uttryckligen i lagtexten att den frihetsberövandes eget beteende kan beaktas som skäl för jämkning. I förarbetena till den nya lagen framhölls att Justitiekanslerns uppfattning - att redan den tidigare lagen i och för sig gav möjlighet till en jämkning i sådana fall som här diskuteras - hade fog för sig. Regeringen ansåg emellertid att det fanns ett behov att förtydliga lagen genom att en uttrycklig hänvisning till den enskildes eget beteende infördes i lagtexten som en jämkningsgrund. Bedömningen av situationen skall därvid ske efter hur förhållandena vid frihetsinskränkningen tedde sig, se prop. 1997/98:105 s. 26.

I det aktuella målet vari frihetsberövandet av AA ägt rum har utförligt belysts hur han och hans medtilltalade aktivt agerat för att fotografier- som av Högsta domstolen betecknats ha en hotfull och skrämmande karaktär- skulle framställas. Genom att agera som han gjort får AA anses ha handlat på ett sätt som gett grund för besluten om frihetsberövande. Att Högsta domstolen senare funnit att hans medverkan vid framtagandet av fotografierna m.m. föll inom ramen för reglerna om meddelarfrihet i tryckfrihetsförordningen och därför var straffritt ändrar inte denna bedömning.

Enligt Justitiekanslerns mening skulle det med hänsyn till omständigheterna i AA:s fall vara oskäligt att utge någon ersättning. Hans ansökan härom skall alltså avslås med stöd av reglerna i 4 § andra stycket frihetsinskränkningslagen.