Fråga om ersättning när åtalsunderlåtelse föranlett domstol såväl att meddela frikännande dom som att skriva av åtal

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern lämnar ersättningsanspråket utan bifall.

Anspråk m.m.

AA anhölls den 1 oktober 1991 misstänkt för tre gärningar rubricerade som grov oredlighet mot borgenärer samt för grovt bokföringsbrott, grovt skattebedrägeri, försök till grovt skattebedrägeri och osann försäkran. Han häktades den 3 oktober 1991 av Borås tingsrätt misstänkt för dessa brott med undantag för ett fall av grov oredlighet mot borgenärer. Vid omhäktningsförhandling den 17 oktober 1991 häktades AA som misstänkt även för misshandel och olaga frihetsberövande.

Tingsrätten dömde den 15 november 1991 AA för två fall av misshandel men ogillade åtalet för olaga frihetsberövande och en misshandel. Påföljden bestämdes till fängelse en månad. I domen förordnade tingsrätten att fängelsestraffet skulle anses helt verkställt. AA försattes samtidigt även på fri fot.

Åklagaren väckte under år 1995 åtal mot AA avseende ett stort antal ekonomiska brott. AA hade enligt vad som nyss nämnts varit häktad för flera av de brott som omfattades av åtalet.

Med stöd av 20 kap. 7 § första stycket 3 och 7 a § rättegångsbalken (RB) lade åklagaren i januari 1996 ned åtalet mot AA beträffande bl.a. ett brott för vilket han hade varit häktad, nämligen grov oredlighet mot borgenärer. I beslut den 18 mars 1996 skrev tingsrätten av målet i den delen.

På grund av bristande bevisning lade åklagaren den 25 februari 1997 ned åtalet mot AA beträffande grovt bokföringsbrott, medhjälp till grovt skattebedrägeri samt två fall av grov oredlighet mot borgenärer. AA hade beträffande dessa brott varit häktad för det grova bokföringsbrottet och för en av de gärningar som rubricerats som grov oredlighet mot borgenärer. Sedan AA i anledning av nedläggningsbeslutet begärt frikännande dom ogillade tingsrätten i dom den 10 juni 1997 åtalet vad gällde dessa brott.

Med stöd av 20 kap. 7 § första stycket 2 och 7 a § RB lade åklagaren i april 1997 ned kvarstående delar av åtalet mot AA. Beslutet att lägga ned åtalet omfattade bl.a. brotten grovt skattebedrägeri och försök till sådant brott. För dessa båda brott hade AA varit häktad.

AA har med anledning av frihetsberövandet begärt ersättning för lidande med 10 000 kr. Han har även begärt ersättning för ombudskostnader med 5 839 kr.

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande.

Justitiekanslern har vid granskningen av ärendet här haft tillgång till delar ur Borås tingsrätts akt med mål nr B 4:788/91.

Den rättsliga regleringen

Den 1 januari 1999 trädde lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder i kraft samtidigt som lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning (frihetsinskränkningslagen) upphörde att gälla. Av övergångsbestämmelserna till den nya lagen följer att äldre bestämmelser skall tillämpas om en frihetsinskränkning har beslutats och också upphört före ikraftträdandet. AA:s ersättningsanspråk skall således prövas enligt frihetsinskränkningslagen.

Av 1 § frihetsinskränkningslagen följer att den som har varit anhållen och häktad på grund av misstanke om ett eller flera brott har rätt till ersättning av staten bl.a. om frikännande dom meddelas eller om åtalet avskrivs. I en situation då brottsmisstankarna har avsett flera brott och den tilltalade frikänts från vissa men fällts till ansvar för andra brott föreligger rätt till ersättning endast om det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats uteslutande för den brottslighet för vilken den tilltalade dömts.

Enligt 4 § andra stycket frihetsinskränkningslagen kan ersättningen vägras eller sättas ned i den mån det med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att ersättning utgår. Ersättningen får dock inte vägras eller sättas ned på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.

5 § frihetsinskränkningslagen stadgar att ersättning utgår för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Ersättningen får sättas ned efter vad som finnes skäligt om tiden för frihetsinskränkningen har avräknats eller på annat sätt beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd.

Justitiekanslerns bedömning

AA var under år 1991 anhållen och häktad under drygt sex veckor misstänkt för ekonomiska brott. Under de sista fyra veckorna av frihetsberövandet var han även häktad för misshandel och olaga frihetsberövande. AA dömdes av Borås tingsrätt för misshandel till en månads fängelse. Tingsrätten förordnade därvid att fängelsestraffet skulle anses helt verkställt genom det frihetsberövande som AA hade varit underkastad. AA har alltså fått tillgodoräkna sig frihetsberövandet till en tid av en månad. Frihetsberövandet varade emellertid under 46 dagar varför det finns anledning för Justitiekanslern att pröva huruvida ersättning skall utgå för den tid av frihetsberövandet som inte kan anses ha gått i avräkning mot fängelsestraffet. Det är också för denna tid som AA har begärt ersättning.

Som framgår av vad som angetts ovan föreligger det rätt till ersättning enligt frihetsinskränkningslagen bl.a. om frikännande dom meddelas eller om åtalet avskrivs. Beträffande AA har åtalen såväl ogillats som avskrivits. Det innebär att AA i princip är berättigad till ersättning. Emellertid är följande att beakta.

Vissa av de åtal som väckts mot AA har avskrivits på grund av att åklagaren med stöd av 20 kap. 7 a § RB jämförd med 20 kap. 7 § första stycket punkterna 2 och 3 RB har meddelat åtalsunderlåtelse. Åtalsunderlåtelse med stöd av nu angivna bestämmelser utgår från förutsättningen att omständigheterna är sådana att den misstänkte är skyldig till brottet (jfr Fitger, Rättegångsbalken I, 20:17). På grund därav har den tilltalade rätt att motsätta sig åtalsunderlåtelse som sker efter det att åtal har väckts. Åklagarens beslut att lägga ned åtalen i förening med tingsrättens avskrivningsbeslut är därför enligt Justitiekanslerns mening närmast att jämställa med fällande domar. Justitiekanslern har med stöd av 4 § frihetsinskränkningslagen i flera beslut vägrat att utge ersättning i fall då åtalsunderlåtelse meddelats (jfr bl.a. JK-beslut 1992 D.1).

AA har emellertid även meddelats frikännande dom. Således föreligger såväl frikännande dom som avgöranden som i princip skall likställas med fällande domar. Den situation som härvid föreligger får därför närmast jämställas med det fallet när en häktad varit frihetsberövad på grund av misstankar om flera brott och frikänns för vissa av brotten men fälls för andra som har omfattats av frihetsinskränkningen. I ett sådant fall föreligger rätt till ersättning endast om det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats uteslutande för den brottslighet för vilken den tilltalade dömts (1 § andra stycket frihetsinskränkningslagen). Enligt Justitiekanslerns mening finns det i detta ärende anledning att utgå från de principer som nu redogjorts för. Endast om det har varit uppenbart att AA inte skulle ha häktats för de brott som tingsrätten skrev av bör alltså ersättning utgå.

De brott som omfattades av tingsrättens avskrivningsbeslut avsåg grov oredlighet mot borgenärer samt grovt skattebedrägeri och försök till sådant brott. Det förstnämnda brottet kan ge ett straff om lägst sex månader och högst sex år (11 kap. 2 § brottsbalken). För grovt skattebedrägeri stadgades samma straff (se 4 § skattebrottslagen i dess tidigare lydelse). Mot denna bakgrund kan det inte anses uppenbart att något frihetsberövande inte skulle ha skett för den brottsligheten.

Det nu sagda innebär alltså att Justitiekanslern finner att AA inte är berättigad till ersättning enligt frihetsinskränkningslagen. Hans yrkanden lämnas därför utan bifall.