Anspråk på skadestånd med anledning av en felaktigt registrerad uppgift om personnummer i ett mål om betalningsföreläggande

Justitiekanslerns beslut

Staten skall till AA utge skadestånd med 5 000 kr samt ersätta honom för hans ombudskostnader i ärendet här med 4 000 kr.

Justitiekanslern uppdrar åt Riksskatteverket att ombesörja att 5 000 kr utbetalas till AA.

Utbetalningen av 4 000 kr till AA för ombudskostnader skall ombesörjas av Justitiekanslern och belasta Utgiftsområde 4, anslaget Diverse kostnader för rättsväsendet.

Ärendet

Bakgrund

I ansökan om betalningsföreläggande den 18 december 1997 hos Kronofogdemyndigheten i Göteborg yrkade Göteborgs-Posten Nya AB att BB skulle förpliktas att till bolaget betala 3 548 kr jämte ränta och kostnader. Sedan svaranden delgivits betalningsföreläggandet och inte i rätt tid bestred bolagets yrkanden meddelade kronofogdemyndigheten utslag den 7 januari 1998. Utslaget rättades härefter den 4 maj 1998 av kronofogdemyndigheten såvitt avsåg svarandens personnummer, eftersom det då hade kommit fram att uppgiften om personnumret i ansökan om betalningsföreläggande och därmed även i utslaget var felaktigt. Det för svaranden angivna personnumret avsåg i stället AA.

Anspråket m.m.

AA har yrkat skadestånd av staten med 273 520 kr, varav 258 528 kr för ekonomisk skada och 15 000 kr för lidande. Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader här med 12 000 kr.

Som grund för sitt anspråk har AA åberopat att staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen är ersättningsskyldig för den skada som han vållats genom kronofogdemyndighetens fel eller försummelse i målet om betalningsföreläggande. Till utveckling av sitt anspråk har AA anfört i huvudsak följande. Den 25 januari 1998 registrerade han en enskild firma vars verksamhet skulle utgöras av import och försäljning av värmepannor. För att kunna starta verksamheten behövde han ta upp ett lån om 100 000 kr samt få de importerade pannorna typgodkända av Statens Provningsanstalt. Vid förfarandet där gäller en ansökningsavgift om 50 000 kr. Avgiften kan erläggas mot faktura om inte sökanden förekommer i kreditupplysningsföretagens register över personer med betalningsanmärkningar. På grund av kronofogdemyndighetens felaktiga registrering av hans personnummer i målet om betalningsföreläggande kom han att bli föremål för anteckning om betalningsanmärkning i kreditupplysningsregistren. Han nekades till följd härav under maj respektive juni månad 1998 ansökta bankkrediter samt erhöll besked från Statens Provningsanstalt om att värmepannorna kunde typgodkännas endast mot kontant betalning av den för förfarandet gällande avgiften. Hade han erhållit erforderliga lån och kreditanstånd kunde han ha satt i gång sin försäljningsverksamhet i slutet av april månad 1998 i stället för i början av juni månad. Hans förlorade nettoförtjänst uppgår under denna tid till 258 520 kr. Härtill kommer att han upplevt ett mycket stort personligt obehag av det inträffade.

Riksskatteverket och Kronofogdemyndigheten i Göteborg har avgett yttranden.

AA har lämnat synpunkter på yttrandena.

Justitiekanslerns bedömning

AA har gjort gällande att staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen är ersättningsskyldig för den skada som kronofogdemyndighetens felaktiga registrering av hans personnummer i målet om betalningsföreläggande vållat honom. Enligt detta lagrum skall staten ersätta personskada, sakskada eller förmögenhetsskada som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. För att ersättning för lidande skall kunna utgå med stöd av skadeståndslagen förutsätts enligt 1 kap. 3 § att skadan uppkommit genom brott mot den personliga friheten eller genom annan integritetskränkande handling som innefattar brott.

Av 1 kap. 1 § skadeståndslagen följer att lagens bestämmelser om skadestånd skall tillämpas om ej annat är särskilt föreskrivet. AA:s skadeståndsanspråk avser ersättning för att hans personnummer förts in i registret för betalningsföreläggande och handräckning i ett mål om betalningsföreläggande som rört en annan person. I 23 § datalagen (1973:289) - vilken lag gällde vid den tid som avses med AA:s anspråk - anges att registeransvarig skall ersätta skada som tillfogas en registrerad genom att personregister innehåller oriktig eller missvisande uppgift om honom. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått skall hänsyn tas även till lidande och andra omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Denna skadeståndsbestämmelse föreskriver ett strikt ansvar, dvs. oberoende av oaktsamhet från den registeransvarige och medger ersättning även för ideell skada utan samband med brottslig handling.

Ett personnummer utgör en uppgift rörande en viss enskild person och används i många sammanhang för identifiering av personen. Särskilt när det gäller personregister som förs med ADB är personnumret det främsta medlet för sökning av en viss person och kan anses utgöra den uppgift som är bärare av en persons identitet. Förekomsten av ett personnummer i ett personregister får åtminstone vid tillämpningen av skadeståndsregeln i datalagen anses innebära att personen i fråga har blivit registrerad i den mening som avses i 1 § datalagen. Det sagda utesluter inte att också en person vars namn angetts riktigt men som åsatts ett felaktigt personnummer kan anses registrerad och då med tillämpning av 23 § kan tillerkännas skadeståndsersättning om personregistret innehåller missvisande eller oriktiga uppgifter om honom. Omständigheterna i förevarande fall är emellertid inte sådana utan de motsatta. AA:s anspråk bör i enlighet med det tidigare sagda prövas enligt datalagens skadeståndsbestämmelse och således inte med tillämpning av reglerna i skadeståndslagen.

Införandet av AA:s personnummer i registret för betalningsföreläggande och handräckning i det aktuella målet om betalningsföreläggande får anses innebära att en oriktig eller missvisande uppgift har införts om honom i registret. Han är därmed, som Riksskatteverket också funnit, i princip berättigad till ersättning av staten för den skada han åsamkats till följd av registreringen.

AA har begärt ersättning för utebliven vinst i sin rörelse. Av hans redogörelse för de faktiska omständigheterna framgår att skadan skall ha uppkommit som en direkt följd av att det i ett eller flera kreditupplysningsregister beträffande honom funnits uppgift om en betalningsanmärkning hänförlig till det utslag som kronofogdemyndigheten meddelat. Den skada som den ifrågavarande registeruppgiften således kan ha orsakat honom skall enligt 23 § första stycket datalagen ersättas av den registeransvarige. Med hänsyn härtill, och eftersom utredningen inte visar att fråga är om något registeransvarigt organ som staten svarar för, åligger det inte heller det allmänna att ersätta AA för den ekonomiska skada som kan ha föranletts av den missvisande eller oriktiga uppgiften i kreditupplysningsregistren. Jag avslår därför redan på denna grund AA:s begäran om skadestånd för utebliven vinst som vållats honom genom oriktig registeruppgift.

Någon omständighet som annars innebär att staten är skadeståndsskyldig gentemot AA för uppgiven ekonomisk skada enligt bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen har inte kommit fram. Vid denna utgång saknar jag anledning att gå in på frågan om skäligheten av det yrkade beloppet.

AA är däremot berättigad till ersättning enligt 23 § datalagen för det lidande som den oriktiga eller missvisande uppgiften i kronofogdemyndighetens register kan antas ha inneburit för honom. Skälig ersättning får i hans fall anses uppgå till 5 000 kr.

Vad slutligen avser AA:s begäran om ersättning för ombudskostnader i skaderegleringsärendet med 12 000 kr är följande att beakta. I ett ärende rörande ersättning enligt datalagen, där staten bär ett strikt ansvar för ersättningsgilla skadeståndsposter, bör frågan om skäliga ombudskostnader i inte obetydlig omfattning bedömas med hänsyn till utgången i själva saken. Bedömningen av i vilken omfattning ersättning av allmänna medel skall utgå till en sökande för ombudskostnader i ett skaderegleringsärende bör dessutom, vid sidan av ärendets omfattning och svårighetsgrad, även bero på om kostnaderna varit skäligen påkallade för tillvaratagande av sökandens rätt i enlighet med den i 18 kap 8 § första stycket rättegångsbalken föreskrivna principen om ersättning för rättegångskostnader i tvistemål.

Mot bakgrund av det sagda och vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter anser jag att ersättningen för ombudsarvode bör begränsas till skäliga ansedda 4 000 kr.

Ärendet är härmed avslutat.