Anspråk på skadestånd på grund av påstått upphovsrättsintrång

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern uppdrar åt Regeringskansliet, Justitiedepartementet, att ombesörja att 25 000 kr utbetalas till AA.

Ärendet

AA har i en skrivelse till Justitiedepartementet begärt ersättning av staten med 55 000 kr för upphovsrättsintrång. Av beloppet avser 5 000 kr ersättning för utnyttjande och 50 000 kr allmänt skadestånd.

Till stöd för sin begäran om ersättning har AA anfört följande.

Betänkandet "Tredimensionell fastighetsbildning" (SOU 1996:87) överlämnades förra året till chefen för justitiedepartementet av Utredningen om tredimensionellt fastighetsutnyttjande.

I betänkandets andra kapitel finns framställningar om grundläggande fastighetsrättsliga frågor av betydelse för utredningen. Bland annat finns avsnitt om fastighetspanträtt, där min bok "Panträtt i fast egendom" (4 uppl Iustus förlag AB 1994) har utnyttjats på ett otillåtet sätt.

Betänkandet har i betydande omfattning använt texter ur min bok. På fem olika ställen - sidorna 51, 53, 80, 81 och 83 - i betänkandet finns citat eller uttryck, som med små förändringar är hämtade ur min bok. Jag bifogar de berörda avsnitten, med hänvisningar till var i betänkandet intrång skett och de ställen i min bok där originaltexten finns.

Det rör sig om redogörelser för svensk fastighetspanträtt. Den form jag givit åt framställningen av dessa förhållanden är upphovsrättsligt skyddad. Något tillstånd till detta utnyttjande av mitt verk har inte begärts och följaktligen har texterna använts helt utan tillstånd.

Intrången överskrider klart gränsen för all eventuell citaträtt. Jag kan inte finna något lovligt syfte bakom "citaten". Det som där sägs kommenteras eller kritiseras exempelvis inte särskilt.

Det allvarligaste är emellertid att jag inte ens omnämnts som upphovsman till de återgivna texterna. I andra delar av betänkandet görs hänvisningar till namn ur den juridiska doktrinen, såsom Stark (s 64), Hillert (s 65), Hemström (s 75), Walin (s 84) och Håstad (s 84). Betänkandets författare är alltså inte obekanta med att det är god sed att ange upphovsmannen bakom en källa. Detta urval av hänvisningar förstärker också den kränkning som här skett mot mig; justitieråd och professorer har inte starkare ideell rätt till sina verk än andra.

Det förhållandet att återgivandet skett i ett statligt betänkande innebär att jag förmodligen nu måste finna mig i att envar - fritt eller genom i formen av tvångslicens - i fortsättningen kan utnyttja de berörda avsnitten.

För att det inte skall se ut som om det är jag som ogenerat hämtat text ur betänkandet, tvingas jag till nästa upplaga ändra formen i de partier av min bok som intrånget gäller.

Intrånget kan inte få ske opåkallat. Jag har här ingen anledning att utkräva något personligt ansvar av någon, utan vänder mig till staten och departementet, som arbetsgivare, med krav på skadestånd.

För själva utnyttjandet begär jag ersättning enligt 54 § 1 st med 5 000 kr.

Högsta domstolen utdömde år 1996 i ett mål mellan Dagens Nyheter och Aftonbladet ett allmänt skadestånd om 25 000 kr för uppsåtligt intrång i upphovsrätten till en tidningsartikel. I det fallet var kränkningen av lindrigare slag än här, eftersom såväl Dagens Nyheter som artikelförfattaren var angivna i intrångsalstret och de direkta citaten var av betydligt mindre omfattning än de som gjorts ur min bok. Jag begär därför 50 000 kr i skadestånd enligt 54 § 2 och 3 st upphovsrättslagen.

Justitiedepartementet har med en skrivelse överlämnat skadeståndsanspråket hit.

Yttrande har efter remiss kommit in från den särskilde utredaren i den aktuella utredningen, lagmannen BB. Yttrandet fogas som en bilaga till detta beslut (här utesluten).

AA har lämnat synpunkter på yttrandet.

Gällande regler

Såvitt är av intresse här innebär upphovsrättslagens (1960:729) bestämmelser i korthet följande. Den som har skapat ett litterärt verk har upphovsrätt till det (1 §). Upphovsrätten innefattar i princip en uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar av det och genom att göra det tillgängligt för allmänheten, i ursprungligt eller ändrat skick, i översättning eller bearbetning eller i annan litteratur eller konstart eller i annan teknik (2 §). Var och en får citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet (22 §). När ett verk återges genom exempelvis citering skall källan anges i den omfattning och på det sätt som god sed kräver (3 och 11 §§). Den som i strid mot upphovsrättslagen utnyttjar ett verk skall betala ersättning till upphovsmannen utgörande skäligt vederlag för utnyttjandet. Om utnyttjandet sker uppsåtligen eller av oaktsamhet skall ersättning även utgå för annan förlust än uteblivet vederlag och också för lidande eller annat förfång (54 §).

Justitiekanslerns bedömning

Den upphovsrättsliga lagstiftningen avser att skydda det individuella, andliga skapandet. För att ett verk skall åtnjuta upphovsrättsligt skydd krävs ett visst mått av självständighet och originalitet hos produkten (se prop. 1960:17 s. 48 ff.). Detta brukar uttryckas som att verket måste uppnå verkshöjd.

Upphovsrätten omfattar inte själva ämnesvalet, idén eller faktainnehållet. Det står självfallet fritt för en person att i ett verk beskriva, kommentera etc. en viss rättslig företeelse som någon annan upphovsman redan tagit upp i ett verk. I sakens natur ligger att vissa ordval nödvändigtvis då måste bli desamma. Särskilt gäller detta ord som är hämtade ur en viss lagtext och vissa rättsliga begrepp.

Det sakliga innehållet i AA:s bok omfattas således inte av upphovsrätt. Av betydelse är därför om boken i aktuella avsnitt kan anses ha en sådan individuell utformning att den omfattas av upphovsrätt. Jag gör därvid följande bedömning.

En närmare analys av textinnehållet ger vid handen att detta inte endast utgör referat/citat av viss lagtext. Exempel på detta är följande. I 2 kap. 3 § jordabalken anges: "Till fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet hör, utöver vad som följer av 1 och 2 §§, maskiner och annan utrustning som tillförts fastigheten för att användas i verksamheten huvudsakligen på denna". I AA:s bok har detta beskrivits på följande sätt (s. 29): "En speciell grupp är därvidlag industritillbehör, dvs. maskiner och annan utrustning som av fastighetsägaren anskaffats till en fabrik i syfte att användas i den industriella produktionen." AA:s utformning av texten skiljer sig således från lagtexten bl.a. genom att flera av orden avviker. I samma avsnitt i AA:s bok anges: "Efter slutbetalning och vid kontantköp blir de industritillbehör fastighetsägaren förvärvat emellertid alltid en del av fastigheten och därmed en del av underlaget för fastighetspanten". Därvid är bl.a. att märka att orden "slutbetalning" och "kontantköp" inte återfinns i lagtexten (2 kap. 4 § jordabalken).

Ytterligare exempel på att AA:s text är självständig är beskrivningen av innehållet i lagen (1927:79) om rätt för borgenär till betalning ur ersättning på grund av brandförsäkringsavtal (s. 31). I AA:s bok har innebörden getts en moderniserad form.

Textavsnitten som är aktuella i ärendet innehåller även i övrigt ett ordval och en utformning som gör det osannolikt att två författare oberoende av varandra skulle uttrycka sig på samma sätt. Vid en helhetsbedömning av textavsnitten finner jag att verket har en sådan personlig utformning att det klart uppnår gränsen förverkshöjd. Här är för övrigt att märka att verkshöjdskravet i Sverige anses ligga tämligen lågt (se bl.a. Olsson, Upphovsrättslagstiftningen, s. 34).

I fråga om intrång skett innefattar betänkandet - som AA påpekat - en i stora delar ordagrann återgivning av fem kortare partier ur hans bok. I dessa delar är det tveklöst fråga om upphovsrättsintrång (i den mån det inte rör sig om rena faktauppgifter).

Även på andra sätt har AA:s bok plagierats. AA har i sin bok i vissa fall gjort hänvisningar i ett stycke till skilda författningar. Samma hänvisningar har gjorts i betänkandet. Ett exempel på detta är s. 31 tredje stycket i AA:s bok där hänvisning finns till 4 kap. 6 § andra stycket och 12 kap. 14 § utsökningsbalken samt 6 kap. 13 § andra stycket jordabalken. Samma hänvisningar finns på s. 80 sista stycket i betänkandet.

Jag finner således sammanfattningsvis att upphovsrättsintrång skett. AA är därmed berättigad till skälig ersättning för utnyttjandet. Jag finner inte anledning att ifrågasätta begärt belopp i denna del. Ersättningen skall således bestämmas till 5 000 kr för utnyttjandet.

Upphovsrättsintrånget får i vart fall anses ha skett av oaktsamhet. AA är därmed även berättigad till ett skäligt allmänt skadestånd. Något prejudikat från senare år som behandlar ett litterärt verk finns inte. Det kan således inte anses föreligga någon rättspraxis avseende skäligt allmänt skadestånd.

Beträffande journalistik (tidningsartiklar) finns emellertid två mål från senare år. AA har till stöd för yrkat belopp hänvisat till ett rättsfall (NJA 1996 s. 712) där ett högt belopp utdömdes som allmänt skadestånd (25 000 kr). Redan i tingsrätten fastställdes det allmänna skadeståndet till detta belopp. Högsta domstolen har i domen inte närmare gått in på skadeståndets beräkning. Att märka är emellertid att förhållandena var tämligen speciella. I målet väckte Dagens Nyheter talan mot Aftonbladet. I Aftonbladet hade nämligen publicerats ett referat av en intervjuartikel som varit införd i Dagens Nyheter i samband med JAS-kraschen, bl.a. hade den intervjuades uttalanden citerats. Journalisten, vars artikel delvis plagierats, hade lyckats få en intervju med en kvinna som bevittnat kraschen och som skadats. Kvinnan hade vägrat att tala med andra journalister, däribland Aftonbladets journalist. Det bör också enligt min mening beaktas att det här rörde sig om en i media mycket omskriven händelse. I vart fall för en kvällstidning utan fasta prenumeranter fanns sannolikt ett betydande kommersiellt intresse att rapportera en "ögonvittnesskildring".

Det andra rättsfallet rörande en tidningsartikel är NJA 1993 s. 390. Där rörde det sig om en artikel i en landsortstidning som i stort likalydande hade införts i en annan landsortstidning. I målet hade journalisten begärt 20 000 kr som allmänt skadestånd. Högsta domstolen fann att upphovsrättsintrång skett och att det olovliga utnyttjandet skett uppsåtligen. Något allmänt skadestånd utdömdes emellertid inte till journalisten. Som skäl angavs att det inte visats att det var praxis att ange upphovsman i aktuellt fall och att någon kränkning av journalistens ideella rätt därför inte hade skett genom att hans namn inte angivits. Vidare angavs att det inte heller kunde anses att hans litterära anseende kränkts. Inte heller förfånget på grund av att artikeln utnyttjats olovligen ansågs vara av den omfattningen att ersättning skäligen borde utgå.

I AA:s fall gör sig inte samma kommersiella intressen gällande som i nämnda rättsfallet från 1996. Det måste också beaktas att det i betänkandet i inte obetydlig omfattning använts rena sakuppgifter utan upphovsrättsligt skydd. Enligt min uppfattning kan ett så högt belopp som AA begärt inte komma i fråga. Med tillämpning av 35 kap. 5 § rättegångsbalken får AA anses tillgodosedd med skäliga ansedda 20 000 kr.

Jag vill också tillägga följande. Som jag konstaterat har en kränkning av AA:s upphovsrätt skett. Detta är självfallet att beklaga. Det inträffade föranleder mig att påpeka att det förefaller lämpligt att i samband med en översyn av "Kommittéhandboken" (Ds 1992:99) belysa de upphovsrättsliga bestämmelserna som gäller vid citering och liknande. I nuvarande handbok finns ett avsnitt angående upphovsrätt (s. 20 ff.). Där tas emellertid endast upp frågor som rör själva texten i betänkandet. Jag överlämnar därför en kopia av detta beslut till Statsrådsberedningen.