Skrivelse till regeringen med redovisning av ett uppdrag att försöka nå en lösning av en tvist angående anspråk på skadestånd av staten

Inledning

AA har hos regeringen begärt att han ex gratia skall beviljas ersättning med drygt 12,5 miljoner kronor. Anspråket avser ersättning för ideell och ekonomisk skada enligt både lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning och skadeståndslagen (1972:207). Regeringen har den 1 oktober 1998 beslutat att överlämna AA:s begäran till Justitiekanslern och har samtidigt uppdragit åt Justitiekanslern att - utan hinder av förordningen (1995:1301) om handläggningen av skadeståndsanspråk mot staten - försöka nå en lösning på den uppkomna tvisten.

AA har också hos Justitiekanslern begärt ersättning med samma belopp.

Jag har i ett delbeslut den 24 oktober 1997 och i ett beslut den 14 april 1999 tillerkänt AA ersättning enligt lagen om ersättning vid frihetsinskränkning med sammanlagt 2 416 737 kr jämte ränta avseende förlorad arbetsförtjänst, lidande och rättshjälpskostnader. Genom dessa beslut regleras slutligt de skador som belöper på tiden för frihetsberövandet och på prövotiden efter den villkorliga frigivningen. Besluten bifogas denna skrivelse som bilaga 1 och 2 (här uteslutna).

I denna skrivelse redovisas ett förslag till lösning av den uppkomna tvisten avseende anspråken enligt skadeståndslagen, dvs. för de skador som AA vållats efter det att prövotiden för den villkorliga frigivningen löpt ut.

Ärendet

Bakgrund

AA dömdes den 24 augusti 1992 av Trelleborgs tingsrätt för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och övergrepp i rättssak till fängelse tre år och sex månader. Hovrätten över Skåne och Blekinge fastställde den 18 november 1992 tingsrättens dom. Högsta domstolen beslutade den 29 december 1992 att inte bevilja prövningstillstånd, varför hovrättens dom vann laga kraft. AA påbörjade straffverkställigheten på häktet samma dag. Efter trettonhelgen 1993 verkställde han fängelsestraffet på kriminalvårdsanstalt. Han frigavs villkorligt den 4 september 1994 (efter att ha avtjänat två tredjedelar av det ådömda fängelsestraffet) med en prövotid som löpte under ett år därefter. Under prövotiden stod han under övervakning. AA fick vid två tillfällen avslag på ansökan om resning. I ett beslut den 17 oktober 1996 beviljade Högsta domstolen honom resning. Han frikändes därefter helt av Hovrätten över Skåne och Blekinge i dom den 11 juli 1997.

Anspråk m.m.

Till stöd för sina yrkanden enligt skadeståndslagen har AA i huvudsak anfört följande. De felaktiga domarna har sin förklaring i en serie missgrepp och felaktigheter i handläggningen hos myndigheter och domstolar. Staten har därmed ådragit sig skadeståndsskyldighet på grund av fel och försummelse vid myndighetsutövning. Följande fel har särskilt påpekats.

Polisförhören med dottern missköttes och var undermåliga.

Uppgifterna från förhören blev processmaterial eftersom dottern inte hördes i rättegångarna. Trots att domstolarna riktade kritik mot förhören så godtogs dessa som grund för en fällande dom.

Ett gynekologintyg stred mot känd erfarenhet inom medicin. Läkaren som skrev det har fått en erinran av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för intyget. Kurators- och läkarintyg har varit missvisande. Ingen av intygsgivarna hördes. Socialstyrelsen har uttalat kritik mot dessa.

Domstolarna har misstolkat ett läkarintyg.

Hovrätten har avslagit en begäran från AA om sakkunnigs granskning av förhören med dottern. Hovrätten har avslagit begäran med motiveringen att hon skulle höras i hovrätten. Trots att något sådant förhör inte kom till stånd har hovrätten inte ändrat sitt beslut.

Trots att dottern i januari 1993 genomgick en gynekologisk undersökning som visade att hennes mödomshinna var intakt beviljades inte resning och Riksåklagaren beviljade inte en begäran om att han skulle ge in en resningsansökan. Skadorna kunde ha begränsats redan under våren 1993.

AA har yrkat ersättning med 6 060 510 kr avseende upplupna och framtida inkomstförluster för tiden efter prövotidens utgång den 4 september 1995. Beloppet är framräknat efter beräknad lön för 1994 med avdrag för den ersättning han erhåller i form av arbetslöshetsersättning. Yrkandet omfattar även ersättning för ATP- och SPP-avgifter.

Till stöd för sitt yrkande i denna del har AA anfört att han sades upp från sitt tidigare arbete den 31 mars 1994. Det har hittills varit omöjligt för honom att få något arbete. Han anser dessutom att det med all sannolikhet är så att han aldrig kommer att få ett arbete som motsvarar det han tidigare hade. Inkomstförlusten skall enligt hans mening ses såväl som en ren förmögenhetsskada som en följd av personskada.

AA har yrkat också ersättning för ränteinkomstförluster avseende lön och SPP-avgifter med 256 580 kr. Yrkandet är beräknat på hans nettolön och inbetalningar till SPP från den 1 juli 1992 till den 31 mars 1997 med en räntesats motsvarande 8 procent över vid var tid gällande diskonto.

AA har vidare yrkat ersättning för lidande med 614 000 kr för tiden från det att övervakningen upphörde till dess att hovrätten meddelade frikännande dom. Han har härvid anfört att han stämplats som en grov sexualförbrytare och att hans lidande skall ses som en personskada. Ersättning skall därför enligt hans mening utgå för sveda och värk under den akuta sjukdomstiden. Yrkandet är beräknat på en ersättning på 1 000 kr per dygn under tiden den 4 september 1995 till dess frikännande dom meddelades.

Han har även yrkat ett generellt ideellt skadestånd med 2 000 000 kr för framtida bestående kränkning och lidande. Han har som grund för detta yrkande anfört att han genom felen berövats sitt tidigare socialt väl fungerande liv. Yrkandet avser stadigvarande men och olägenheter i övrigt.

Han har vidare anfört att han till följd av det inträffade har orsakats kostnader för psykologbehandling samt för resor till och från behandlingen. Han har yrkat ersättning för dessa kostnader med 7 000 kr (71 besök á 60 kr = 4 260 kr).

Slutligen har han yrkat ersättning med 310 000 kr för upplupna advokatkostnader innan rättshjälp beviljades honom i anslutning till den tredje resningsansökan. Det begärda beloppet avser ca 200 timmars arbete samt vissa utlägg.

Justitiekanslerns bedömning

Utgångspunkter

Som inledningsvis redovisats har jag valt att reglera AA:s anspråk såvitt avser tiden fram till prövotidens utgång enligt reglerna i lagen om ersättning vid frihetsinskränkning. Jag tar nu alltså endast upp de anspråk som hänför sig till tiden efter den 4 september 1995 och som grundas på skadeståndslagen.

Vid min granskning av handlingarna i ärendet har jag inte kunnat finna att skadeståndsgrundande fel eller försummelse kan läggas någon särskild statlig myndighet till last. Omständigheterna är emellertid sådana att ett antal smärre fel och förbiseenden under förundersökningen och handläggningen av brottmålet bidragit till att AA oriktigt dömdes för brott. Enligt principerna om ansvar för kumulerade fel vid myndighetsutövning får staten anses ansvarig för de skador som drabbat honom. I förevarande fall är dock situationen den att reglerna i 3 kap. 10 § skadeståndslagen i praktiken innebär ett hinder för AA att få en talan grundad på kumulerade fel prövad domstolsvägen. Det får ändock anses rimligt att staten kompenserar honom för vad som inträffat. I sammanhanget vill jag erinra om att enligt inhämtade upplysningar landstinget har utgett viss ersättning till AA:s dotter för felaktigheter som begåtts i samband med utredningen av brottsmisstanken mot AA och som landstinget har att svara för enligt skadeståndslagen.

Vid mina överväganden av vilken ersättning som skäligen bör utgå till AA har jag haft den självklara utgångspunkten att ersättning inte kan utgå på andra grunder eller med högre belopp än vad skulle ha kunnat bli fallet om anspråken prövats av domstol. AA har gjort gällande att han drabbats av både personskada och ren förmögenhetsskada. För personskadan har han yrkat ersättning i form av bl.a. dels kompensation för inkomstförluster, dels ersättning för sveda och värk samt stadigvarande men och olägenheter i övrigt. Enligt min mening ger emellertid inte utredningen här stöd för antagandet att någon personskada uppkommit. Någon annan grund för att staten skulle utbetala någon form av ideellt betonat skadestånd finns inte. Detta innebär att framförallt hans anspråk på ersättning för sveda och värk m.m. knappast kan godtas. Inkomstförluster bör däremot kunna ersättas som förmögenhetsskada.

Ersättning för förmögenhetsskada

AA har varit verksam inom måleribranschen och hade, när sades upp från sin anställning, nått en chefsposition i ett välkänt företag trots att han egentligen synes ha saknat de formella meriterna för denna befattning. Hans månadslön uppgick då till 30 000 kr. Att han förlorade sin anställning får ses som en direkt följd av den fällande domen. AA är nu 48 år och det får anses osannolikt att han kommer att kunna få ett arbete motsvarande det han hade vid tiden för frihetsberövandet. Han har sedan den villkorliga frigivningen varit arbetssökande och han har uppburit arbetslöshetsersättning. Det kan inte nu bedömas huruvida och i så fall när han har möjlighet att erhålla en ny anställning. Jag anser det rimligt att han i viss mån kompenseras för upplupna och framtida inkomstförluster. Det kan dock inte gärna komma i fråga att hela den inkomstförlust, med avdrag för arbetslöshetsersättning, som uppkommit eller kommer att uppkomma skall ersättas. En skälig utgångspunkt vid beräkning av ersättningen är enligt min mening att AA skall anses ha möjlighet att arbeta heltid med en lön som motsvarar vad en anställd inom byggbranschen (utan chefsbefattning) rimligen kan antas ha. Det innebär att i princip skillnaden mellan en sådan lön och den inkomst han tidigare hade bör ersättas.

Förutom kompensation för direkta inkomstförluster har han begärt ersättning för utebliven inbetalning av ATP- och SPP-avgifter. ATP-avgifterna kan dock enligt min mening inte anses som någon inkomstförlust för AA. Däremot får SPP-avgifterna anses utgöra en löneförmån som han har gått miste om. Ersättningen bör därför kunna innefatta viss kompensation för uteblivet pensionssparande.

AA har sedan den fällande domen vann laga kraft ansökt om resning vid tre tillfällen. Han har först i samband med den tredje resningsansökan beviljats allmän rättshjälp. De ombudskostnader som han dessförinnan har haft får anses ha varit påkallade för att han skulle komma till sin rätt och därmed också kunna ersättas skadeståndsvägen.

Justitiekanslerns förslag

Jag har med utgångspunkt i de redovisade bedömningarna haft överläggningar med AA. Vi har därvid träffat följande överenskommelse.

1. Ersättning för förlorad arbetsinkomst bör utgå med 925 000 kr avseende tiden från prövotidens utgång den 4 september 1995 till och med den 31 december 1998, en livränta på 12 000 kr per månad från och med januari 1999 till och med januari 2016.

Om AA:s månatliga arbetsinkomst överstiger 20 000 kr skall det överskjutande beloppet avräknas på utgående livränta.

Livräntan bör indexregleras genom hänvisning till lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor. Vidare bör AA förbehållas möjligheten att återkomma med ytterligare anspråk för det fall den utgående livräntan skulle påverka hans rätt till arbetslöshetsersättning.

2. AA bör vidare tillerkännas ersättning med 310 000 kr avseende advokatkostnader belöpande på tiden före det att allmän rättshjälp beviljats honom 7 000 kr avseende ersättning för psykologkostnader.

3. På beloppen avseende förlorad arbetsinkomst före januari 1999 samt ersättningen för advokatkostnader och psykologkostnader skall ränta enligt 6 § räntelagen utgå från och med den 1 januari 1999 till dess betalning sker.

Jag överlämnar härmed mitt förslag till lösning av tvisten angående ersättning till AA.

Uppdraget är därmed slutfört.