Anspråk enligt lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning i anledning av anmälningsskyldighet och reseförbud

Anspråk m.m.

AA har såsom anhållen och häktad varit berövad friheten under tiden den 10 - 25 juni 1991 på grund av misstanke om grovt skattebedrägeri och grovt bokföringsbrott. Han har därefter under tiden den 25 juni - 2 oktober 1991 varit underkastad reseförbud, innefattande förbud att lämna riket. Under tiden den 2 oktober 1991 - 13 november 1992 har han varit ålagd att anmäla sig hos polismyndigheten en dag varannan vecka (anmälningsskyldighet). Förundersökningen har avslutats utan att åtal har väckts.

AA har begärt ersättning för förlorad arbetsförtjänst med i första hand 495 000 kr och i andra hand med ett skäligt uppskattat belopp. Han har även begärt ersättning för lidande med 50 000 kr och för ombudskostnader med 31 500 kr.

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande.

Justitiekanslerns bedömning

Allmänna förutsättningar för ersättning

Den 1 januari 1999 trädde lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder i kraft samtidigt som lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning (frihetsinskränkningslagen) upphörde att gälla. Av övergångsbestämmelserna till den nya lagen följer att äldre bestämmelser skall tillämpas om en frihetsinskränkning har beslutats och också upphört före ikraftträdandet. AA:s ersättningsanspråk skall således prövas enligt frihetsinskränkningslagen.

Den som har varit anhållen, häktad, underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet på grund av misstanke om brott har enligt frihetsinskränkningslagen rätt till ersättning av staten bl.a. om förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. AA är således berättigad till ersättning av staten för den skada frihetsinskränkningen har vållat honom.

Ersättning kan utgå för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Det bör framhållas att ersättning endast utgår för skador som vållats genom själva frihetsberövandet (jfr prop. 1974:97 s. 91). Utanför det ersättningsgilla området faller alltså skador som vållats genom brottsmisstanken som sådan, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet. Vidare utgår ersättning endast för den skada som har drabbat den som har varit frihetsberövad.

Ersättning för lidande

AA har varit anhållen och häktad i sexton dagar. De uppgifter som AA har lämnat i ärendet ger inte tillräckligt stöd för bedömningen att hans lidande varit mer påtagligt än i normalfallet. Ersättningen för anhållnings- och häktningstiden bör därför bestämmas till ett belopp som motsvarar vad som brukar utgå vid frihetsinskränkningar av jämförbar längd eller till 9 000 kr.

När det gäller sådana frihetsinskränkningar som reseförbud resp. anmälningsskyldighet saknas uttalanden i förarbetena om hur sådana bör ersättas. Inte heller finns det några vägledande rättsfall rörande hur stor ersättningen skall vara i sådana situationer. Med utgångspunkt i att lidandeersättningen skall uppskattas efter omständigheterna i varje enskilt fall brukar Justitiekanslern i sin skadereglerande verksamhet bestämma ersättningen i fall av reseförbud till ett belopp som står i viss proportion till vad som utges då någon varit anhållen eller häktad under en motsvarande tidslängd. Om reseförbudet förknippats med anmälningsskyldighet av mer betungande omfattning - kanske flera gånger per vecka - kan ersättningen någon gång bestämmas högre. Om anmälningsskyldigheten å andra sidan är mycket lite ingripande får ersättningsbeloppet naturligen sättas lägre än vad som gäller för normalfallet.

I AA:s fall har reseförbudet tydligen inte varit förenat med någon anmälningsskyldighet. Reseförbudet har därefter ersatts av en skyldighet att regelbundet anmäla sig hos polisen varannan vecka, en intervall som tycks ha bestämts med hänsynstagande till att AA skulle kunna utöva sitt yrke som chaufför med utlandskörningar.

En anmälningsskyldighet endast av den omfattning som AA varit underkastad måste enligt min mening bedömas som mindre betungande. Å andra sidan har skyldigheten bestått under förhållandevis lång tid drygt ett år.

En samlad bedömning av det lidande som de skilda frihetsinskränkningarna kan anses ha inneburit för AA leder till att denne enligt min bedömning får anses skäligen tillgodosedd om ersättningen bestäms till 25 000 kr.

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst

AA har gjort gällande att det företag han drev vid tiden för frihetsberövandet fick försättas i konkurs i mars 1992 till följd av att han blev häktad. På grund av att företagets verksamhet skadades av att han blev häktad kunde han inte heller ta ut någon lön för tiden därefter. Som Justitiekanslern har uppfattat AA gör han gällande att han bör tillerkännas ersättning för förlorad arbetsförtjänst med 25 000 - 30 000 kr i månaden för tiden juni 1991 - februari 1993 då han gick i pension.

Frihetsinskränkningslagen avser i första hand att ersätta ett sådant inkomstbortfall som blir följden av att den frihetsberövade inte kan utföra sitt arbete under den tid som han eller hon är berövad friheten. Därutöver kan ersättning i vissa speciella fall och i skälig omfattning utgå även för inkomstförlust som hänför sig till viss tid efter frihetsberövandet, t.ex. under tid som kan visa sig vara erforderlig för att en tidigare frihetsberövad som mist sin anställning på grund av frihetsberövandet skall kunna söka ett nytt arbete (jfr. prop. 1974:97 s. 71).

Vad först gäller yrkandet för förlorad arbetsförtjänst för tiden efter häktningen finns det enligt min mening anledning att anta att verksamhetens försämrade resultat hade andra orsaker än att det var en följd av att AA var häktad. En orsak kan t.ex. ha varit att AA var misstänkt för brott. Ersättning för sådana skador ersätts inte enligt frihetsinskränkningslagen. Att rörelseresultatet försämrades på grund av att AA var ålagd reseförbud och anmälningsskyldighet finner jag inte heller troligt. Någon bevisning som stöder hans påståenden om att bolagets verksamhet omintetgjordes på grund av frihetsberövandet, förutom självdeklarationer för åren 1991 och 1992, har AA inte åberopat. Tilläggas bör också att skador som kan ha åsamkats bolaget inte ersätts enligt frihetsinskränkningslagen. Mot bakgrund av det nu anförda finner jag att någon ersättning för förlorad arbetsförtjänst inte bör utgå för tid efter häktningen.

Någon utredning utöver nämnda självdeklarationer om vilken inkomstförlust AA lidit under häktningstiden finns inte. Jag finner dock skäl att anta att AA på grund av frihetsberövandet gjort viss inkomstförlust under denna tid. Med stöd av 35 kap. 5 § rättegångsbalken finner jag skäligt att bestämma ersättningen för förlorad arbetsförtjänst för den tid som AA varit anhållen och häktad till 15 000 kr.

Ombudskostnader

Enligt 14 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten får Justitiekanslern besluta om ersättning av allmänna medel för biträde och utredning i ett ärende i den utsträckning kostnaderna inte skall betalas av staten enligt rättshjälpslagen. AA har, såvitt framgått, inte sökt eller beviljats rättshjälp i ärendet.

För skador till följd av en frihetsinskränkning av här aktuellt slag bär staten ett strikt ansvar. Förutsättningarna för att ersättning skall utgå påverkar bedömningen av i vilken omfattning gottgörelse av allmänna medel bör tillerkännas sökanden för ersättning till biträde m.m. Även här gäller den i 18 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken fastlagda principen att kostnaderna skall ha varit skäligen påkallade för tillvaratagande av partens rätt. Ersättningen för ombudskostnader bör mot bakgrund härav och med hänsyn till ärendets art och omfattning samt här tillämpad praxis bestämmas till 3 159 kr motsvarande ca tre timmars arbete enligt den av regeringen fastställda timkostnadsnormen.