Anspråk på skadestånd för underlåtenhet av bilprovningen vid fordonskontroll

Justitiekanslerns beslut

Staten skall till Trygg-Hansa utge ersättning med 169 249 kr. Justitiekanslern uppdrar åt Vägverket att ombesörja att beloppet utbetalas.

Ärendet

Bakgrund

En svenskregistrerad lastbil med registreringsnummer 1 av märket Scania R 143, årsmodell 1990 hade efter det att den som ny levererats från fabriken till återförsäljaren Scania-Bilar i Helsingborg AB byggts om från flakbil till dragbil för påhängsvagn och registreringsbesiktigats. Lastbilen såldes 1990 till AA och BB. som innehade fordonet till juni 1995 då lastbilen löstes in av Börjessons Bil i Alingsås. Under åren 1992 -1995 inställdes lastbilen för kontrollbesiktning vid fyra tillfällen. Den senaste kontrollbesiktningen ägde rum den 20 januari 1995.

Den 13 september 1995 inträffade vid Löningen i Tyskland en allvarlig trafikolycka där bl.a. en av förarna förolyckades. Inblandade fordon var den svenskregistrerade lastbilen 1 och en utlandsregistrerad lastbil, vilka båda totalförstördes. Vid tiden för olyckan hyrde Van Mulders Åkeri AB (åkeriet) lastbilen 1 av Börjessons Bil i Alingsås. Med anledning av olyckan har Trygg-Hansa (bolaget) i egenskap av åkeriets försäkringsgivare betalat ut försäkringsersättning för fordons- och godsskador samt för motpartens person- och sakskador.

Anspråket m.m.

Bolaget har i en skrivelse hit framställt anspråk på ersättning av staten med totalt 990 032 kr på den grunden att Aktiebolaget Svensk Bilprovning (bilprovningen) genom grovt fel eller försummelse vid registreringsbesiktningen och fyra efterföljande kontrollbesiktningar vållat skador på fordonet 1 och på ett mötande fordon och att staten därför enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen är skyldig att ersätta skadan. Vidare har bolaget åberopat att det genom att utge ersättning för skadorna, enligt försäkringsvillkoren, har övertagit kravrätten mot staten. Det yrkade beloppet omfattar inte försäkringstagarens självrisk, (8 000 + 4 000=) 12 000 kr.

Av det begärda beloppet 990 032 kr avser 385 453 kr ersättning för egendomsskadan på fordonet 1 (311 749 kr efter det att restvärdet, 162 000 kr, avräknats) och godset (73 704 kr) samt 604 579 kr ersättning för motpartens person- och sakskador.

Justitiekanslern har uppfattat bolaget så att det hävdar att försäkringsersättning för det svenskregistrerade fordonet 1 utgått ur vagnskadeförsäkringen och att ersättningen för motpartens skador har utgetts genom trafikförsäkringsmomentet i trafikförsäkringen för fordonet 1 vilket i detta fall fungerade som en ansvarsförsäkring samt att försäkringsersättning för godsskadorna betalats ur transportöransvarsförsäkringen CMR.

Närmare om grunderna för bolagets anspråk

Bolaget har uppgivit att bromsarna på fordonet 1 inte fungerade vid en inbromsning med följd att det kolliderade med en mötande lastbil. Fordonet 1 och dess bromsar har efter olyckstillfället undersökts av Vägverket och Scania-Bilar i Malmö AB som i yttrande angett att bromsslangarna varit felaktigt dragna och inte längdanpassade. Slangarna i plast har dragits 180 grader tillbaka med följd att de veckats av utmattning. Vägverkets kontrollant har tillskrivit Vägverkets sektion för fordonsteknik och påtalat det allvarliga med konstruktionen samt det anmärkningsvärda att fordonet godkänts vid registreringsbesiktningen den 21 juni 1990 i Helsingborg och vid kontrollbesiktningar hos bilprovningen i Helsingborg den 23 februari 1993 och den 20 januari 1995 och i Klippan den 8 februari 1992 och den 18 januari 1994. Vägverkets teknikavdelning har därefter påtalat det allvarliga för bl.a. bilprovningen. Det aktuella fordonet var en trailerdragare utan flak varför ledningsdragningen varit direkt synlig.

Vållandet består i att bilprovningen vare sig vid registreringsbesiktningen eller fyra kontrollbesiktningar fullgjort sin skyldighet enligt fordonskungörelsen och Regler om fordon (numera Vägverkets författningssamling) att kontrollera en så fundamental trafiksäkerhetsdetalj som fordonets bromsledningar. Denna allvarliga försummelse har lett till en allvarlig trafikolycka med dödlig utgång samt omfattande sakskador på de inblandade fordonen. För den händelse försummelsen inte bedöms som grov görs i andra hand gällande att bristerna i kontrollerna av bilprovningen i allt fall skall betraktas som försumlighet av normalgraden.

Bilprovningen har avgett yttrande som fogas som bilaga till beslutet (här utesluten).

Bolaget har lämnat synpunkter på yttrandet och därefter kommit med viss kompletterande utredning.

Bolaget har om rätten till återkrav anfört i huvudsak följande.

Bolaget har genom att utge ersättning för skadorna, enligt försäkringsvillkoren, övertagit kravrätten mot staten. Av skadeanmälan framgår att van Mulders har överlåtit sin rätt till skadestånd av annan på bolaget.

Det finns inte någon laglig inskränkning i återkravsrätten. Av 3 § försäkringsavtalslagen (FAL) framgår att lagens regler kan avtalas bort genom försäkringsvillkoren (jfr prop. 1972:5 s. 651). Trygg-Hansa och de flesta andra försäkringsbolag som meddelar försäkring för näringsidkare har avtalat bort 25 § FAL för att möjliggöra regress mot den ansvarige fullt ut (t.ex. vid culpa).

Bolaget är av den åsikten att trafikskadelagen (TSL) inte är tillämplig på skador som inträffar utomlands (8 § första stycket TSL). Eftersom skadan inträffade i Tyskland är TSL inte tillämplig utan det är tysk rätt som gäller vid bedömandet av ansvaret mellan fordonen. Sistnämnda torde även följa av allmänna regler om att svensk lag endast gäller på svenskt territorium. Inte heller 8 § andra stycket TSL är tillämplig då den paragrafen tar sikte på personskada på föraren i det egna fordonet vilken i detta fall inte skadades. Vid skador som inträffar utom riket fungerar den av Trygg-Hansa meddelade trafikförsäkringen som en ansvarsförsäkring.

Försäkringsvillkoren för lastbil och släpfordon YT 95:1 punkten F.5.8 om återkrav gäller för återkravet av ersättningen för det svenskregistrerade fordonet och för skador hänförliga till det mötande fordonet. Av villkoren framgår att bolaget övertagit den försäkrades rätt att - utan några som helst inskränkningar - kräva ersättning av den som är ansvarig för skadan.

Enligt villkoren under A.2 Några begreppsförklaringar avses med den försäkrade var och en till vars förmån försäkringen gäller enligt försäkringsbrevet. Av villkoren under C.1.2 Försäkrat intresse framgår att bolaget har rätt att lämna ersättning till ägaren om försäkringstagaren har hyrt fordonet.

Vid ett sådant hyresförhållande som åkeriet ingått med Börjessons Bil är den till vars förmån försäkringen gäller att anse som den försäkrade. Under åberopande av NJA 1992 s. 414 menar bolaget att Börjessons Bil i detta fall får anses som den försäkrade genom att uthyrare, kreditgivare och avbetalningssäljare har en självständig rätt till försäkringsersättningen vid skada.

Bolaget har vidare hävdat att förhållandet är detsamma beträffande ersättningskravet för godsskadan. Av 54 § FAL följer att försäkringen gäller även till förmån för ägaren som har intresse av att godsets värde inte minskas eller går förlorat. Bolaget har sedermera uppgivit att ersättningen för godsskadan betalats ut enligt åkeriets transportöransvarsförsäkring. För återkravet beträffande godsskadorna gäller försäkringsvillkoren för transportöransvar HT 52:7 punkten 6.3 i de där intagna allmänna villkoren för försäkring av transportörers ansvar i anslutning till CMR-konventionen (CMR-försäkring).

Vad gäller ersättningskravet för motpartsskadorna har åkeriet genom bristfälligheter på fordonet vållat en skada på det mötande fordonet och därmed ådragit sig skadeståndsskyldighet. Bolaget har i sin egenskap av ansvarsförsäkringsgivare betalat ut skadeståndsersättning till den skadelidande. Enligt försäkringsvillkoren har bolaget övertagit den försäkrades rätt att kräva ersättning av den ansvarige/bilprovningen.

Gällande regler och försäkringsvillkor

Inledningsvis bör nämnas något om de författningsbestämmelser och försäkringsvillkor som anspråket aktualiserar.

Bestämmelser om kontroll av fordon, bl.a. om registreringsbesiktning och kontrollbesiktning, finns i fordonskungörelsen (1972:595, FK). Bestämmelserna i denna kungörelse om ägare av fordon gäller i fråga om fordon som innehas på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller som innehas med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år innehavaren, 6 § FK.

Staten skall enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207; SkL) ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) är enligt 1 § första stycket tillämplig på avtal, varigenom försäkring meddelas av någon som driver försäkringsrörelse.

Enligt 2 § FAL förstås med försäkringsgivare i lagen, med vissa undantag som inte är aktuella i detta ärende, den som enligt försäkringsavtalet åtagit sig att vid inträffande försäkringsfall utbetala ersättning för uppkommen skada. Vidare förstås med försäkringstagare den, som med försäkringsgivaren ingått avtal om försäkring och med försäkringshavare den vars intresse är försäkrat mot inträffande skada.

Av 1 § fjärde stycket FAL följer att lagen inte tillämpas på trafikförsäkringar i den mån annat följer av trafikskadelagen (1975:1410).

Enligt 1 § trafikskadelagen (TSL) gäller den lagen med vissa undantag trafikförsäkring för motordrivet fordon och ersättning från trafikförsäkring för skada i följd av trafik med motordrivet fordon (trafikskadeersättning).

Trafikförsäkring skall enligt 2 § TSL finnas för motordrivet fordon som är registrerat i bilregistret och ej är avställt samt för annat motordrivet fordon som brukas i trafik här i landet. Försäkringsplikten fullgörs enligt samma paragraf av fordonets ägare eller av innehavaren om fordonet innehas på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller innehas med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år.

Enligt 8 § TSL utgår trafikskadeersättning i fall som anges i lagen för person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i landet med motordrivet fordon. Trafikskadeersättning utgår i motsvarande fall också för skada som i följd av trafik utomlands med här i landet registrerat eller svenska staten tillhörigt motordrivet fordon tillfogas svensk medborgare eller den som har hemvist i Sverige.

Av 35 § TSL följer att trafikförsäkring som meddelas enligt TSL skall i fråga om skada som uppkommer i följd av trafik med ett motordrivet fordon i något annat land i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet än Sverige, utöver vad som gäller om trafikskadeersättning enligt TSL, täcka ersättning som enligt lagstiftningen i det land där skadan uppkommit skall omfattas av en obligatorisk motorfordonsförsäkring. Detta gäller även i fråga om skada som uppkommer vid direkt färd mellan två länder som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om skadan tillfogats en medborgare i ett sådant land.

Enligt 18 § andra stycket TSL får skadestånd med anledning av skada i följd av trafik med motordrivet fordon eller därmed befordrad egendom jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

I 20 § TSL finns bl.a. bestämmelser om försäkringsanstalts rätt till återkrav av skadevållaren när skada för vilken trafikskadeersättning utgått vållats uppsåtligen eller genom grov vårdlöshet.

Allmänna bestämmelser om försäkringsgivares regressrätt mot skadevållare finns i 25 § FAL. Lagrummet har följande lydelse:

Har i följd av skadeförsäkring försäkringsgivaren i ersättning för skada utgivit belopp, som försäkringshavaren ägt rätt att såsom skadestånd utkräva av annan, inträde försäkringsgivaren i rätten mot den andre, där denne uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke. Sådan rätt till återkrav föreligger dock icke mot den som enligt 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen (1972:207) svarar för skadan uteslutande på grund av annans vållande.

Av 3 § FAL följer att om försäkringsvillkor avviker från en bestämmelse i FAL är det inget hinder för villkorets tillämpning om inte sådant hinder anges i lagen. Bestämmelserna i 25 § första stycket FAL är dispositiva och avvikelse från dessa kan sålunda ske genom villkor i försäkringsavtalen om längre gående regress (jfr prop. 1972:5 s. 651)

Beträffande återkravet för ersättningen för det svenskregistrerade fordonet och för skador hänförliga till det mötande fordonet har bolaget hänvisat till punkten F.5.8 i försäkringsvillkoren för lastbil och släpfordon YT 95:1 som lyder:

I samma utsträckning som Trygg-Hansa har betalat ersättning för skada, övertar bolaget den försäkrades rätt att kräva ersättning av den som är ansvarig för skadan. Mot privatperson får bolaget framställa krav endast om han vållat skadan med uppsåt eller genom grov vårdslöshet eller vårdslöshet i förening med rattfylleri. Denna begränsning gäller inte återkrav mot den som är ansvarig för skada som ersätts genom stöldförsäkring.

I 54 § FAL finns en särskild bestämmelse om försäkring av tredje mans intresse avseende skadeförsäkrat gods. Om en försäkring tagits på gods utan angivande av det intresse försäkringen avser skall försäkringen anses gälla till förmån för bl.a. ägaren av godset om inte annat framgår av omständigheterna.

Den transportöransvarsförsäkring ur vilken ersättning utgivits för godset omfattar den försäkrades skadeståndsskyldighet som fraktförare vid gränsöverskridande transporter enligt Konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR). I punkten 6.3 i försäkringsvillkoren för transportöransvarsförsäkring CMR anges följande:

Har försäkringsgivaren utbetalat ersättning för skada övergår från försäkringstagaren till försäkringsgivaren den rätt han kan ha att av annan kräva ersättning för skadan. Denna bestämmelse äger dock inte tillämpning mot fordonsförare, såvida ej denne framkallat skadan genom uppsåt eller grov vårdslöshet eller vid skadetillfället varit i otillräkneligt tillstånd eller så påverkad av berusningsmedel som förutsätts för straffbarhet enligt lagen om straff för vissa trafikbrott.

Justitiekanslerns bedömning

Bakgrunden till bolagets skadeståndsanspråk mot staten är en trafikolycka i Tyskland år 1995. Av utredningen i ärendet framgår att olyckan orsakats av att bromssystemet på en lastbil inte fungerade samt att det felet berott på att fordonets bromsledningar ursprungligen monterats på ett otillfredsställande sätt. Lastbilen ägdes av ett företag, Börjessons Bil i Alingsås, och var vid olyckstillfället uthyrd till ett åkeri som tecknat försäkring hos bolaget.

Bolaget har som grund för sitt anspråk angett att felet borde uppmärksammats vid registreringsbesiktningen och fyra efterföljande kontrollbesiktningar av fordonet samt att bilprovningen genom sin underlåtenhet gjort sig skyldig till fel eller försummelse, som i första hand bör anses som grov, och därigenom orsakat de skador som uppkom vid olyckan.

Den bristfällighet som funnits hos det besiktigade fordonet har rört en för trafiksäkerheten vital del, nämligen fordonets bromssystem. Mot bakgrund av de föreskrifter som gällt för de olika besiktningarna och med hänsyn till vad som anförts i de skrivelser från Vägverket som bolaget åberopat kan jag inte finna annat än att bilprovningen borde ha upptäckt och påtalat felet vid de olika besiktningarna. Så har emellertid inte skett och bilprovningen har därigenom gjort sig skyldig till sådant fel eller försummelse vid myndighetsutövning som kan föranleda skadeståndansvar för staten. Jag kan dock inte bedöma felet eller försummelsen som grov. Mot bakgrund av de principer som kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1991 s. 138 finner jag vidare att staten i princip har att svara för de skador som uppkommit vid trafikolyckan.

Oavsett förekomsten av fel eller försummelse är i förevarande fall dessutom fråga om vilken rätt till återkrav som bolaget kan göra gällande och i så fall även i vilken utsträckning staten har att svara för de skador som bolaget betalat ut ersättning för.

Bolagets rätt till återkrav

Den försäkring som tecknats av åkeriet har förutom trafikförsäkring omfattat bl.a. vagnskadeersättning, ansvarsförsäkring samt transportöransvarsförsäkring. Bolagets anspråk avser den försäkringsersättning som utgivits dels enligt vagnskadeförsäkringen för skadorna på lastbilen, dels enligt transportöransvarsförsäkringen för skador på gods som transporterats på fordonet, dels ock enligt trafikförsäkringen för person- och sakskador på det mötande fordonet. Eftersom olyckan inträffade i Tyskland har trafikförsäkringen härvid fungerat som en ansvarsförsäkring på de villkor som gällt för en sådan.

Jag delar bolagets bedömning så långt att bestämmelserna om återkrav i 20 § första stycket TSL inte kan anses tillämpliga. Av intresse är i stället motsvarande bestämmelser i 25 § första stycket FAL samt 3 § första stycket FAL. Av det sist nämnda lagrummet följer att bestämmelserna om rätt till återkrav i 25 § första stycket FAL är dispositiva.

Av de villkor som gällt för vagnskadeförsäkringen och den ansvarsförsäkring enligt vilken skadorna på det mötande fordonet ersatts framgår att bolaget övertagit den försäkrades rätt att kräva ersättning av den som är ansvarig för skadan. Detta innebär en längre gående rätt till återkrav än som följer av 25 § FAL. Utslagsgivande för bolagets rätt att framställa anspråk blir då vad som avses med uttrycket den försäkrade.

Beträffande vagnskadeförsäkringen har bolaget hävdat att med den försäkrade avses i förevarande fall ägaren av lastbilen. I försäkringsvillkoren (A.2 Några begreppsförklaringar) definieras den försäkrade som var och en till vars förmån försäkringen gäller enligt försäkringsbrevet. Under punkten C.1.2 Försäkrat intresse anges vidare att vagnsskadeförsäkring endast avser försäkringstagarens intresse. Om försäkringstagaren hyrt fordonet har bolaget rätt att lämna ersättning till ägaren. Vid en tolkning av dessa villkor är jag benägen att dela bolagets uppfattning att ägaren av lastbilen ingått i kretsen av dem som var att anse som försäkrade enligt vagnskadeförsäkringen. Bolaget har därmed rätt att i ägarens ställe kräva ersättning för skadorna på lastbilen.

Vad så gäller den ansvarsförsäkring enligt vilken skadorna på det mötande fordonet ersatts framgår det av villkoren (D.2.2 Försäkrade personer) att försäkringen gäller för försäkringstagaren och dennes arbetstagare. I fråga om ansvarsförsäkringen är alltså åkeriet att anse som den försäkrade och bolaget kan då göra gällande samma ersättningsanspråk mot staten som åkeriet. Någon mera långtgående rätt än den försäkrade kan dock bolaget inte ha.

När det gäller transportöransvarsförsäkringen framgår det av villkoren att försäkringen omfattar den försäkrades skadeståndsskyldighet som fraktförare vid gränsöverskridande transporter enligt CMR-konventionen (H 1) och att det är försäkringstagarens rätt att kräva ersättning för skadan som övergått på bolaget (6.3). Under sådana förhållanden saknas vad som i 54 § FAL sägs om försäkring av tredje mans intresse betydelse. Också beträffande skadorna på det gods som transporterats med lastbilen gäller alltså att bolaget inte kan grunda någon mera långtgående rätt till skadestånd än den som åkeriet kan ha.

Bolagets ersättningsanspråk

Av vad jag ovan sagt följer att staten i princip är ersättningsskyldig gentemot bolaget för de skador som uppkommit på lastbilen. I denna del har bolaget yrkat ersättning med 311 749 kr. Av beloppet synes 285 000 kr avse skadorna på själva bilen medan 5 840 kr avse kostnader för den undersökning av bromstrycket som skett i efterhand, 20 637 kr avse kostnader för bärgning från Tyskland till Sverige samt 272 kr utlägg för fotokopior. Jag har ingen anledning att ifrågasätta skäligheten av de yrkade beloppen.

Saken ställer sig emellertid annorlunda när det gäller bolagets ersättningsanspråk beträffande skadorna på det transporterade godset och person- och sakskadorna på det mötande fordonet. Som jag nyss sagt har bolaget i dessa avseenden inte någon mera långtgående rätt än åkeriet. Den skada som kan anses ha drabbat åkeriet är inte en person eller sakskada utan en förmögenhetsskada. Förmögenhetsskadan består dels i att åkeriet enligt de skadeståndsregler som gäller för motorfordonstrafik har att svara för skador som drabbat medtrafikanterna dels i att åkeriet som transportör är skadeståndsskyldig gentemot lastägaren enligt de regler som gäller i detta avseende. Denna förmögenhetsskada är alltså inte en omedelbar följd av den skadegörande handling som det här är fråga om utan är en s.k. medelbar skada eller tredjemansskada som normalt inte ersätts inom ramen för skadeståndslagen (se Bertil Bengtsson Skadestånd vid myndighetsutövning I s 347 ff. och Jan Hellner Skadeståndsrätt, 5:e upplaga, 1995, s. 362 f.). Jag är alltså inte beredd att gå bolaget till mötes i fråga om de ersättningsanspråk som avser godset och det mötande fordonet.

I 18 § andra stycket TSL finns en bestämmelse om jämkning av skadestånd för skada på bl.a. motorfordon. Enligt bestämmelsen får sådant skadestånd jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Bestämmelsen tar i första hand sikte på skadeståndsanspråk som riktar sig mot utomstående, dvs. tredje man. Högsta domstolen har på närmare anförda skäl uttalat att det synes rimligt att vid tillämpningen av jämkningsregeln skadeståndet jämkas till hälften när den utomstående är ensam vållande och särskilda omständigheter inte talar för annat, såsom att vållandet är ringa eller mera allvarligt (se NJA 1985 s. 309). I rättsfallet NJA 1990 s. 569 har väghållarens skadeståndsansvar för skada på ett motorfordon jämkats till hälften i enlighet med denna princip.

Som tidigare nämnts är bestämmelserna om trafikskadeersättning i TSL i och för sig inte tillämpliga på de nu aktuella förhållandena. Jämkningsregeln ger emellertid uttryck för en allmän princip om riskfördelningen vid trafikolyckor som innebär att lika stort ansvar läggs på bilisten som på dennes oaktsamma motpart. Enligt min mening bör man i detta fall inte frångå denna princip. Jämlikt grunderna för 18 § andra stycket TSL bör därför bolagets skadeståndsanspråk beträffande skadorna på lastbilen jämkas till hälften. Jämkningen bör dock endast avse den del av anspråket som avser skadorna på själva fordonet. Det innebär att full ersättning bör utgå för de kostnader som avser undersökning av bromstrycket, bärgning samt fotokopior.

Sammanfattningsvis gör jag den bedömningen att staten har att till bolaget utge skadestånd med dels 142 500 kr avseende skadorna på lastbilen, dels 26 749 kr för bärgningskostnader m.m. eller tillhopa 169 249 kr. Det bör ankomma på Vägverket att ombesörja utbetalningen av beloppet.