Anmälan från Rikspolisstyrelsen angående ifrågasatt brott mot tystnadsplikt m.m.

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern vidtar ingen ytterligare åtgärd i ärendet.

Ärendet

Bakgrund

Tidningen Dagens Nyheter innehöll under maj 1998 en artikelserie om ett påstått olagligt personregister som angavs vara föremål för spridning i finansvärlden. I en av artiklarna angavs bl.a. att registret uppdaterades "sannolikt med hjälp av uppgiftslämnare hos polisen". Det gjordes också gällande att registret skulle innefatta sekretessbelagda polisuppgifter samt att Rikspolisstyrelsen skulle ha tagit emot och använt sig av registret.

Anmälan

Med anledning av tidningsartiklarna anmälde rikspolischefen Sten H i en skrivelse hit följande.

De senaste dagarna har påståenden förekommit om att Rikspolisstyrelsen år 1993 har tagit emot och använt sig av vad som har beskrivits som ett personregister som inte tillkommit på sätt som datalagen anger. Det har också gjorts gällande att en del av de uppgifter som finns i det uppgivna registret utgörs av information som kan ha lämnats av polismän i strid mot rådande tystnadsplikt. Vidare har frågor uppkommit rörande vad befattningshavare vid Rikspolisstyrelsen gjort eller bort göra när de fått kännedom om det aktuella materialet.

Med hänsyn till att Rikspolisstyrelsens påstådda roll i sammanhanget framstår som oklar hemställer jag att Justitiekanslern granskar vad som har förevarit i dessa delar.

Såvitt gäller det påstådda registret har en anmälan rörande brott mot datalagen överlämnats till överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Stockholm.

Med anledning av rikspolischefens skrivelse begärde Justitiekanslern att Rikspolisstyrelsen (RPS) skulle lämna en redogörelse för vad som inträffat. I remissen angavs att RPS särskilt borde belysa hur registeruppgifterna överbringades och vilka överväganden som då gjordes om eventuella brott. Vidare borde belysas hur de aktuella uppgifterna använts i den polisiära verksamheten.

Yttrandet - jämte bilagor - från RPS fogas till detta beslut (här uteslutet).

De aktuella pärmarna (tre stycken) har varit tillgängliga här.

Justitiekanslerns bedömning

Justitiekanslern skall enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn vaka över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar och i övrigt fullgör sina åligganden.

Min tillsynsuppgift inskränker sig således till offentliga subjekt. Det är alltså inte en uppgift för mig att granska exempelvis banker och finansbolag eller att vidta åtgärder vid misstanke om brott av personer som inte är anknutna till någon myndighet.

Justitiekanslerns tillsyn över den offentliga verksamheten är främst inriktad på att denna fullgörs på ett formellt riktigt sätt utifrån de krav författningsregleringen ställer upp för själva förfarandet för att tillgodose den enskildes krav på en rättssäker handläggning.

Jag behandlar först frågeställningen kring polisens mottagande av pärmarna. Två av pärmarna ("pärm 1-2") togs emot kring årsskiftet 1992/1993 av dåvarande Polismyndigheten i Östersund. Dessa två pärmar överlämnades sedermera till Rikskriminalpolisen. En tredje pärm ("pärm 3") har härefter återfunnits i ett säkerhetsskåp hos Polismyndigheten i Östersund. I sistnämnda pärm finns en promemoria som bl.a. innehåller uppgifter som visar att pärmen i vart fall funnits hos myndigheten sedan oktober 1995. Hur och när denna pärm mottagits har inte klarlagts.

Givetvis måste polisen ha möjlighet att ta emot olika former av tips - skriftliga såväl som muntliga - från allmänheten. Något hinder i sig mot att polisen tog emot de aktuella pärmarna förelåg således inte. Jag kan emellertid inte underlåta att notera att det i efterhand är mycket svårt att förstå anledningen till att pärmarna har transporterats flera gånger av och an mellan Östersund och Stockholm. Jag nöjer mig med att konstatera att handhavandet i denna del ter sig föga rationellt.

I det sammanhanget tar jag också upp diarieföringen hos Rikskriminalpolisen av pärmarna ("pärm 1-2"). Hos Rikspolisstyrelsen har de diarium för år 1993 där pärmarna kan ha registrerats genomgåtts. Någon klarhet i huruvida handlingarna i pärmarna diarieförts har emellertid inte gått att få. Vissa ärenden har nämligen, enligt vad Rikspolisstyrelsen upplyst, registrerats under ärendemeningar som "operativ underrättelse". Vad som är att hänföra till ett sådant ärende har tydligen inte gått att utröna. Det sagda ger mig anledning erinra om vikten av att en myndighet diarieför inkomna handlingar på det sätt som föreskrivs i 15 kap. sekretesslagen (1980:100). Uppenbart är att diarieföringen skall kunna leda till att ett visst ärende med därtill hörande handlingar går att återfinna. Vad som framkommit i ärendet tyder på att diarieföringsrutinerna hos Rikspolisstyrelsen inte varit tillfredsställande. Enligt upplysningar som har inhämtats från Rikspolisstyrelsen är emellertid bl.a. registreringsfrågorna för närvarande föremål för översyn. En projektgrupp arbetar med att ta fram ett dokumenthanteringssystem bl.a. för handlingar som tagits fram i underrättelseverksamhet. Med tanke på att de i ärendet aktuella händelserna ägde rum år 1993 och att en översyn pågår finner jag inte tillräckliga skäl att nu vidta någon åtgärd.

Jag tar sedan upp frågan om innehållet i pärmarna tyder på att någon polisman kan antas ha lämnat ut sekretessbelagda uppgifter. En genomgång av uppgifterna i pärmarna ger vid handen att dessa avser förhållanden år 1993 och tidigare. Innehållet i "pärm 3" förefaller vara en uppdaterad version. "Pärm 1-2" har, såvitt utredningen visar, funnits hos Rikspolisstyrelsen i föreliggande skick sedan år 1993. Beträffande "pärm 3" är det som nämnts oklart hur och när pärmen kom till polisen. Det står dock klart att den funnits hos polisen i vart fall sedan år 1995. Detta innebär således att om någon uppgift i pärmarna bygger på sekretessbelagda upplysningar har dessa upplysningar i vart fall lämnats för mer än tre år sedan. Möjligheten att väcka åtal mot någon tjänsteman för brott mot tystnadsplikt har därmed bortfallit. Sådant brott omfattas nämligen av tvåårspreskription, jfr 20 kap. 3 § och 35 kap. 1 § 1 brottsbalken. De i tidningsartiklarna omnämnda påstådda omständigheterna är dock så anmärkningsvärda att jag ändå finner anledning till granskning.

Innehållet i pärmarna utgörs av uppgifter om ett stort antal personer. Även uppgifter om juridiska personer förekommer. Uppgifterna är uppställda i alfabetisk ordning. Till övervägande del förefaller uppgifterna ha inhämtats från Patent- och registreringsverkets offentliga register. Även uppgifter från brottmål refereras, exempelvis uppgifter om att personer har dömts för ekonomisk brottslighet eller belagts med näringsförbud. Sådana uppgifter är emellertid tillgängliga för envar. Uppgifter om kungörelsedelgivningar i dagstidningar förekommer också, liksom uppgifter som härrör från olika tidningsartiklar. Det förekommer även i viss utsträckning uppgifter angående personer av värderande karaktär, som "ekonomisk vettvilling" och liknande. I dessa fall föreligger det inte anledning anta att någon gjort sig skyldig till sekretessbrott.

I ett fåtal fall finns emellertid uppgifter om att en person har förekommit i polisutredningar som inte lett till åtal. Här kan ifrågasättas hur sådana uppgifter inhämtats. Enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller nämligen sekretess för en uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål. Uppgifter om att en förundersökning pågår - förutom i några fall som här inte torde vara av intresse - omfattas emellertid av meddelarfrihet, jfr 1 kap. 1 § tredje stycket och 7 kap. 3 § första stycket 3 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § och 16 kap. 1 § 3 sekretesslagen. Det är alltså inte brottsligt av en polisman att lämna uppgifter om att förundersökning pågår beträffande viss person till exempelvis en journalist för offentliggörande i en tryckt skrift. Uppgifter om att en förundersökning pågår kan på så sätt lämnas till media. En uppgift om att en förundersökning pågår kan också bli offentlig hos en allmän domstol genom att en framställning om offentlig försvarare görs eller att häktningsförhandling hålls. Det är således i och för sig möjligt att uppgifter om brottsmisstanke rörande viss person kommer fram utan att sekretessbrott har begåtts. Med hänsyn härtill och till den tid som nu förflutit ger granskningen här inte anledning för mig att nu vidta några ytterligare åtgärder i denna del.

Jag övergår härefter till frågan om Rikskriminalpolisens respektive Rikspolisstyrelsens åtgärder med anledning av innehållet i pärmarna ("pärm 1-2").

De aktuella pärmarna överlämnades år 1993. I förgrunden för polisens intresse stod därvid uppenbarligen att uppgifterna beträffande de i pärmarna namngivna personer kunde komma till användning i den brottsutredande verksamheten eller att uppgifterna gav belägg för påstådd poliskorruption. Enligt vad som har anförts i ärendet ansågs emellertid innehållet i pärmarna ha ett begränsat intresse ur polisiär synpunkt. Såvitt kan bedömas med ledning av de uppgifter som lämnats tycks innehållet i pärmarna inte ha kommit till någon direkt användning hos polisen.

Här bör också nämnas att Datainspektionen prövat en anmälan innehållande påstående om att Finanspolisen lagt de aktuella uppgifterna till grund för upprättandet av sitt personregister "Finanspolisens analys- och spaningsregister". Datainspektionen inhämtade yttrande i ärendet från Rikskriminalpolisen. I yttrandet konstaterades sammanfattningsvis att inget framkommit som tydde på att material från det åberopade registret skulle ha använts som underlag för uppdatering av Finanspolisens register. I beslut den 28 maj 1998 avskrev Datainspektionen ärendet (dnr 1951-98).

Det ter sig emellertid märkligt att ingen av de tjänstemän på olika nivåer inom polisväsendet som kom i kontakt med pärmarna slogs av tanken att ett brott mot datalagen kunde ha begåtts. Uppställningen av uppgifterna, bl.a. genom den alfabetiska ordningen, gör det sannolikt att de aktuella uppgifterna härrör från ett databaserat och tillståndspliktigt personregister. I 20 § datalagen (1973:289) föreskrivs att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inrättar eller för personregister utan licens eller tillstånd enligt datalagen, när det erfordras, döms till böter eller fängelse i högst ett år. Bestämmelser om en polismans rapporteringsskyldighet finns i 9 § polislagen (1984:387). Enligt bestämmelsen skall en polisman när han får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal lämna rapport om det till sin förman så snart det kan ske. Jag har ändock viss förståelse för att misstanken om brott mot datalagen kom något i skymundan eftersom pärmarna påstods innehålla uppgifter om brott av kvalificerad art.

Granskningen av ärendet ger efter dessa uttalanden inte anledning till någon ytterligare åtgärd från min sida.