Skadeståndsanspråk på grund av förverkande av fordon enligt 7 § trafikbrottslagen (1951:649)

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår skadeståndsanspråket mot staten från Länsförsäkringar Göinge.

Ärendet

Bakgrund

Enligt polisanmälan den 6 november 1994 av AA. i Hässleholm var hans personbil av märket Saab 900 med registreringsnummer 1 stulen. Länsförsäkringar i Göinge registrerades i bilregistret som ägare av denna personbil den 27 december 1994.

Den 2 januari 1995 framförde en person en personbil av märket Saab 900 med registreringsnummer 2 i Malmö. Personen greps som misstänkt för olovlig körning, grovt brott. Bilen togs i beslag samma dag av polismyndigheten. Vid en teknisk undersökning den 8 februari 1995 konstaterades med hjälp av det instansade chassinumret att den beslagtagna bilen var fordonet som registrerats som 1 och stulits i Hässleholm. Registreringsskyltarna 2 härrörde från en bil tillhörig den misstänkte bilföraren. Föraren uppgav att han köpt bilen 1 av en okänd person.

Genom stämningsansökan av den 10 mars 1995 åtalades bilföraren dels för olovlig körning avseende personbilen 2, dels för häleri av personbilen 1 och dels för märkesförfalskning av de på den anbringade skyltarna 2. Under åtalet för olovlig körning yrkade åklagaren att den beslagtagna personbilen 2 skulle förverkas enligt 7 § trafikbrottslagen för att förebygga fortsatt brottslighet. I stämningsansökan angavs att AA. var målsägande men att han inte förde talan.

Malmö tingsrätt biföll i dom den 30 mars 1995 åtalen samt förklarade personbilen 2 - eller som det i verkligheten förhöll sig 1-förverkad enligt åklagarens yrkande. Bilen såldes av polismyndigheten den 23 januari 1996 för trehundra kronor sedan tingsrättens dom vunnit laga kraft.

Länsförsäkringar Göinge gjorde därefter anspråk på bilen och yrkade ersättning för den. Åklagarmyndigheten i Malmö hävde beslaget av bilen den 25 januari 1996 samt förordnade att den skulle utlämnas till Länsförsäkringar i Göinge.

De trehundra kronor som influtit vid försäljningen av fordonet har av Polismyndigheten i Skåne tillställts Länsförsäkringar Göinge.

Ersättningsanspråket

Länsförsäkringar Göinge har hos Åklagarmyndigheten i Malmö begärt skadestånd av staten med 4 000 kr jämte ränta. Som grund för anspråket görs gällande att den försäkringsbolaget tillhöriga personbilen 1 felaktigt förverkats av Malmö tingsrätt och försålts av Polismyndigheten i Malmö.

Åklagarmyndigheten i Malmö har med eget yttrande och yttrande från polismyndigheten överlämnat anspråket hit.

Justitiekanslern har inhämtat yttrande från Riksåklagaren och Malmö tingsrätt. Yttrandena fogas till detta beslut som bilagorna 1 - 4 (här uteslutna).

Länsförsäkringar Göinge har inkommit med påminnelse.

Justitiekanslern har haft tillgång till Malmö tingsrätts akt i mål B 360/95 och åklagarmyndighetens akt BDÅD 11053-94 1:7.

Gällande regler m.m.

Ett fordon som har använts vid brott enligt trafikbrottslagen (1951:649) får med stöd av 7 § samma lag förklaras förverkat, om det behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkande inte är oskäligt.

I 36 kap. 5 § brottsbalken (BrB) finns allmänna bestämmelser om hos vem förverkande av egendom eller dess värde till följd av brott får ske. Förverkande får enligt bestämmelserna ske hos a) gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet, b) den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var c) den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 4 § eller d) den som efter brottet förvärvat egendomen genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet. Tillhörde egendom vid tiden för brottet inte någon av de under a) - c) nämnda får den inte förklaras förverkad.

Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredningen om brott eller ha avhänts någon genom brott eller vara förverkat på grund av brott får enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken tas i beslag. Med stöd av den bestämmelsen kan ett fordon tas i beslag i avvaktan på ett slutligt avgörande beträffande frågan om förverkande enligt trafikbrottslagen (se prop. 1986/87:81 s. 11).

Av 36 kap. 5 § tredje stycket BrB, som gäller även utanför brottsbalkens område, följer att särskild rätt till egendom som förklaras förverkad består, om ej den särskilda rätten förklaras förverkad. Med särskild rätt förstås enligt motiven bl.a. säljarens rätt till gods som sålts med äganderättsförbehåll (jfr SOU 1970:61 s. 280). Tanken bakom detta stadgande är att ingen skall berövas sin rätt till egendom med mindre än att en förverkandeförklaring riktas mot honom och att en förverkandeförklaring som riktas mot någon bara kan avse den rätt som han har - den må sedan vara äganderätt eller särskild rätt. Riktas ingen förverkandeförklaring mot honom anses han bibehållen vid sin rätt (jfr NJA 1968 s. 336, 1988 s. 80, särskilt s. 85 och NJA 1991 s. 497 samt Berg m.fl. Brottsbalken III, 3 uppl. s. 427). I rättsfallet NJA 1988 s. 80 (här s. 85) som gällde förverkande jämlikt 7 § trafikbrottslagen av ett fordon och där det gjordes gällande att fordonet överlåtits till annan efter beslaget av bilen, anförde HD att för det fall förvärvaren kunde styrka förvärvet, var hon oförhindrad att framställa anspråk med hänvisning härtill utan hinder av att bilen förklarats förverkad på talan mot den misstänkte föraren. I rättsfallet NJA 1991 s. 497 konstaterar HD att dom, varigenom viss egendom förklaras förverkad, i regel får anses gälla endast i förhållande till den mot vilken talan om förverkande har förts; här bortsågs från den som efter domen förvärvar egendomen från svaranden. Om någon annan rätteligen är ägare till egendom som förklarats förverkad, är han alltså bibehållen vid sin rätt.

Av 36 kap 17 § BrB följer att ett förverkat fordon tillfaller staten om inte annat föreskrives. Enligt lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. får sådan förverkad egendom försäljas. Av Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (FAP 102-2) beträffande förfarande med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar framgår vidare att polismyndigheten är skyldig att beakta sådan särskild rätt till förverkad egendom varom stadgas i 36 kap. 5 § tredje stycket när det avgörs vilka åtgärder som skall vidtas med den förverkade egendomen.

Lagen om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. innehåller vidare en bestämmelse (8 §) som innebär att en ägare eller någon som innehar särskild rätt till egendom som tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. och som därefter försålts, har rätt till ersättning. Ersättning utgår inte med högre belopp än som influtit vid försäljningen. Ansökan om ersättning skall ges in till Rikspolisstyrelsen, som efter verkställd utredning i ärendet, prövar frågan om ersättning. Beslut i sådant ärende får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Enligt sin ordalydelse gäller bestämmelsen inte föremål som förverkats.

Av förarbetena till bestämmelsen om förverkande i trafikbrottslagen framgår att ett fordon får förverkas även om fordonet ägs av någon annan än den som framförde fordonet. Departementschefen anförde i denna del följande (prop. 1986/87 : 81 s. 11 f):

"Givetvis kan det ofta förhålla sig så att fordonet inte tillhör gärningsmannen utan någon annan. Med den restriktiva tillämpning som här förutsätts synes någon särskild begränsning med hänsyn till detta inte vara nödvändig. Därvid har jag även beaktat de allmänna reglerna i 36 kap. 5 § BrB i fråga om hos vem förverkande kan ske. Bestämmelsen i paragrafens första stycke c kan i praktiken inte bli tillämplig i de fall som avses här och knappast heller regeln i första stycket b. Förverkande kan därför enligt de allmänna bestämmelserna normalt tänkas ske endast hos - förutom gärningsmannen - någon medverkande (första stycket a) eller den som efter brottet har förvärvat fordonet antingen genom familjerättsligt fång eller också genom annat fång i ond tro (första stycket d).

Om fordonet inte ägs av gärningsmannen utan av någon som endast medverkat till brottet eller av någon som efter brottet har förvärvat fordonet, kan det naturligtvis inte sällan vara oskäligt att förklara fordonet förverkat. Skulle så inte vara fallet, bör emellertid förverkande också kunna ske. .. Ett specialfall föreligger när gärningsmannen innehar fordonet på grund av avtal enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning erlagts eller som han annars innehar på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt. Såväl säljaren som köparen torde då anses ha en villkorlig äganderätt till fordonet intill dess köpeskillingen har betalats. Sakförverkande av fordonet bör alltså kunna riktas mot köparen. Vad angår avbetalningssäljarens rätt skyddas denna utan att särskilt förbehåll behöver göras. Detta framgår av bestämmelsen i 36 kap. 5 § tredje stycket BrB som gäller även utanför brottsbalkens område. Där föreskrivs att särskild rätt till egendom som förklaras förverkad består, om ej den särskilda rätten förklaras förverkad. Med särskild rätt förstås enligt motiven bl.a. säljarens rätt till gods som sålts med äganderättsförbehåll (jfr SOU 1970:61 s 280). Innebörden av denna reglering torde vara att avbetalningssäljaren behåller sin rätt gentemot staten och att han kan vända sig till den myndighet som eller det bolag som sålt det förverkade fordonet - i allmänhet FFV Allmateriel Aktiebolag (se SFS 1979:536) - med anspråk på den del av köpeskillingen som tillkommer honom, om försäljningen skulle ha skett utan förbehåll för hans rätt. Då regleringen i sistnämnda hänseende emellertid enligt min mening inte kan anses vara fullt tydlig, har regeringen i annat sammanhang på min föredragning uppdragit åt JK att se över den."

Bestämmelsen i 7 § trafikbrottslagen fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring 1994. Ändringen innebar att utrymmet för att kunna förklara fordon förverkade vid brott mot trafikbrottslagen ökade. I förarbetena till lagändringen (prop. 1993/94:44 s. 71) anfördes att det kunde vara svårt att avgöra vem som är rätt ägare till ett fordon. Det hänvisades härvid till att de principiella uttalanden som gjordes i 1987 års lagstiftningsärende alltjämt torde gälla bestämmelsen även med den nya lydelsen.

Justitiekanslerns bedömning

En förutsättning för att ett fordon skall kunna förklaras förverkat enligt reglerna i trafikbrottslagen är att förverkandet behövs för att förebygga fortsatt brottslighet och att det dessutom inte är oskäligt. Vid en bedömning av huruvida denna förutsättning föreligger är enligt min mening äganderättsförhållandena beträffande fordonet av betydelse. Uppenbart är nämligen att bedömningen kan utfalla olika beroende på om fordonet tillhör den åtalade eller någon annan. Det är också så att ett förverkande enligt trafikbrottslagen knappast kan komma i fråga i andra fall än då fordonet tillhör gärningsmannen eller någon som kan anses ha medverkat till brottet. Jag bortser då från fall där fordonet efter brottet förvärvats av någon annan.

En allsidig bedömning av själva förverkandefrågan förutsätter alltså att äganderättsfrågan är klarlagd. Också rättssäkerhetsaspekter gör sig emellertid gällande. Det är närmast en självklarhet att egendom inte skall kunna förverkas utan att egendomens ägare blivit hörd i saken och fått framföra sina synpunkter. När egendomen tillhör någon annan än en åtalad skall därför talan om förverkande riktas mot denne. Bestämmelser härom finns i lagen om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m..

När talan om förverkande förs vid domstol måste det enligt min mening i första hand ankomma på åklagaren att se till att ägarförhållandena är tillfredsställande utredda eller i vart fall odiskutabla. Inom ramen för sin officialprövning har emellertid också domstolen ett ansvar för att ägarförhållandena klarläggs innan förverkande beslutas. Jag är medveten om att det ofta kan vara svårt att exakt utreda vem som är ägare till exempelvis ett fordon. Skentransaktioner och andra förfaranden kan göra ägarbilden oklar. Det kan också förhålla sig så att det under förundersökningen inte framkommit något som tyder på att annan har anspråk på egendomen. Utredningskravet på åklagaren kan därför inte ställas för högt. Ett minimikrav måste emellertid vara att det görs ett försök att närmare utreda omständigheterna när det framgår att någon annan än den åtalade kan tänkas vara ägare av egendom som avses bli förverkad och att åklagaren på grundval av vad som därvid framkommit gör en bedömning av mot vem förverkandeyrkandet skall riktas.

Av utredningen i det nu aktuella ärendet framgår att det stått klart för åklagaren när åtal skulle väckas att det fordon som utnyttjats vid den olovliga körningen var stulet och falskskyltat. Föraren hade under förundersökningen uppgivit att han köpt bilen av en okänd person. Vidare hade den person från vilken bilen stulits, AA., enligt vad åklagarmyndigheten uppgett i sitt yttrande hit, förklarat att han inte gjorde något anspråk på bilen. Någon anteckning om hans inställning har dock inte kunnat återfinnas i förundersökningsprotokollet eller i åklagarmyndighetens akt i övrigt. Såvitt framgår av åklagarmyndighetens akt hade Länsförsäkringar vid tiden för åtalet ännu inte framställt sina anspråk på bilen. Det kan hävdas att förhållandena som de då tedde sig möjligen borde ha manat till försiktighet och föranlett ytterligare utredning t.ex. genom att ett aktuellt utdrag från bilregistret införskaffades innan åtalet väcktes i mars 1995. Hade det skett hade det uppdagats att Länsförsäkringar i december 1994 registrerats som ägare av fordonet. Nu införskaffades utdraget ur bilregistret först inför huvudförhandlingen. Jag har emellertid förståelse för att åklagaren handlade som han gjorde och i åtalet riktade förverkandeyrkandet mot bilföraren. Om AA. förklarat att han inte gjorde anspråk på bilen låg det nära till hands att uppfatta detta som om han inte längre ansåg sig vara ägare. Att bilföraren misstänktes för häleri beträffande bilen uteslöt enligt min mening inte att han kunde vara ägare. Den omständigheten att någon gjort sig skyldig till häleri beträffande egendom och därmed inte kan anses ha gjort ett godtrosförvärv innebär nämligen inte att han därmed automatiskt har förlorat äganderätten till egendomen. Även ett förvärv som skett i ond tro är i och för sig giltigt, låt vara att förvärvaren till skillnad från vad som är fallet vid godtrosförvärv inte kan skydda förvärvet mot den som har bättre rätt till egendomen, exempelvis en tidigare ägare. Jag vill i sammanhanget också erinra om att en förverkandeförklaring som riktats mot en person endast avser den rätt som han kan ha till den förverkade egendomen och att tredje mans eventuella anspråk inte berörs av förverkandet. Om ett förverkande sker hos den som förvärvat egendomen i ond tro har alltså den som kan hävda bättre rätt till egendomen kvar sina rättigheter.

Med hänsyn till vad jag nu sagt kan jag inte finna att åklagaren gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

Som jag nyss nämnde företedde åklagaren vid huvudförhandlingen i tingsrätten ett utdrag ur bilregistret som utvisade att Länsförsäkringar då var ägare till fordonet. Av domen i målet framgår emellertid att tingsrätten funnit att registerutdraget utvisade att AA., dvs. den från vilken fordonet stulits, var registrerad som ägare till bilen. Uppenbarligen har tingsrätten härvid gjort en feltolkning av uppgifterna i utdraget. Såsom utdraget utformats är det inte oförklarligt att tingsrätten kom till en felaktig uppfattning. Med hänsyn till de krav på noggrannhet som måste ställas på dömande verksamhet kan jag dock inte finna annat än att tingsrätten gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid tolkningen av registerutdraget. Frågan är emellertid om misstaget lett till ett i sak oriktigt beslut om förverkande som i sin tur orsakat Länsförsäkringar skada.

Mot bakgrund av vad jag ovan anfört rörande bilförarens rätt till det fordon som förverkades kan jag för min del inte finna att förverkandet var oriktigt eftersom det drabbade den som var att anse som ägare av fordonet. Den omständigheten att Länsförsäkringar registrerats som ägare innebar i sig inte att företaget hade någon rätt till fordonet som kunde göras gällande mot bilföraren. Att någon är registrerad som ägare till ett fordon innebär nämligen inte att denne också faktiskt är ägare. För fordon liksom för andra föremål gäller att äganderätten övergår bl.a. när det träffats ett avtal om överlåtelse och förvärvaren fått egendomen i sin besittning. Om en överföring av den faktiska besittningen inte kan ske på grund av att exempelvis egendomen finns hos någon annan än överlåtaren eller förvärvaren gäller i stället att äganderättsövergången fullbordas genom att överlåtaren eller förvärvaren underrättar den som har egendomen hos sig om överlåtelsen. I det nu aktuella fallet kunde av naturliga skäl någon faktisk besittningsöverföring inte ske mellan AA. och Länsförsäkringar. För att äganderätten skulle övergå hade alltså krävts att AA. eller Länsförsäkringar underrättat polisen eller åklagaren om att Länsförsäkringar övertagit bilen. Någon underrättelse från AA. sida tycks inte ha lämnats och, såvitt framgår av utredningen, framförde Länsförsäkringar sina anspråk först sedan domen vunnit laga kraft. Någon besittningsövergång hade därför inte skett vid förverkandet och Länsförsäkringar hade då enligt min mening inte förvärvat äganderätten på ett sätt som kan göras gällande mot tredje man, dvs. i förevarande fall åklagarens yrkande om förverkande (se rättsfallet NJA 1968 s. 336, Henrik Hessler, Svensk Juristtidning 1983 s. 174 samt Tore Strömberg, Om konfiskation som brottspåföljd s. 178). Någon skada har därför inte drabbat Länsförsäkringar på grund av förverkandet.

Sammanfattningsvis gör jag alltså den bedömningen att Länsförsäkringar inte kan grunda någon rätt till skadestånd av staten på grund av att fordonet förverkats. Denna inställning hindrar mig dock inte från att godta att Länsförsäkringar sedermera ersatts med det belopp som influtit vid försäljningen av fordonet. Den analoga tillämpningen av reglerna i lagen om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. har enligt min mening varit skälig.

Jag överlämnar ett exemplar av detta beslut för kännedom till Förverkandeutredningen (Ju 1997:02).

Ett exemplar av beslutet skall vidare överlämnas till Rikspolisstyrelsen. Enligt min mening kan det finnas anledning att överväga om Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd beträffande förfarande med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar (FAP 102-2) kan behöva förtydligas med hänsyn till att jämväl äganderätt utgör särskild rätt enligt 36 kap. 5 § brottsbalken.

Ärendet avslutas.