Ersättningsanspråk m.m. i anledning av den s.k. sjukhusspionaffären

Tidningen Göteborgs Posten har nyligen innehållit en artikelserie om den s.k. sjukhusspionaffären vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg på 1970-talet. I anledning av artikelserien har AA skrivit hit. AA anger att en av artiklarna innehållit en lista med överskriften "Säkerhetsrisker". I listan har, uppger han, bl.a. hans namn och personnummer funnits med.

AA anser att de ansvariga för denna registrering har gjort sig skyldiga till vårdslös myndighetsutövning. Han hemställer att Justitiekanslern skall utreda på vilka grunder registreringen skett, vilka som haft tillgång till informationen och i vilket syfte. Vidare vill han veta om han registrerats av säkerhetsskäl i något annat register. Han önskar också ta del av de handlingar som åberopas och motiveringen till att han betecknats som en "säkerhetsrisk". Vidare hemställer han om en ursäkt samt ersättning för den skada som registreringen orsakat honom och hans anhöriga. Slutligen begär han ersättning för "juridiska kostnader".

Justitiekanslerns bedömning

I det följande tar jag under särskilda rubriker upp de frågor som berörts i AA:s anmälan hit.

Begäran om att få ta del av allmän handling

Bestämmelser om utlämnande av allmänna handlingar finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen och 15 kap. sekretesslagen (1980:100). Av dessa bestämmelser framgår i korthet, såvitt nu är av betydelse, bl.a. följande. Den som vill ta del av en allmän handling skall vända sig till den myndighet som förvarar handlingen. Om den som prövar begäran finner att handlingen inte kan lämnas ut eller att delar av den inte kan lämnas ut skall frågan om utlämnande på begäran från sökanden hänskjutas till myndigheten. Ett beslut från myndigheten där sökandens begäran att ta del av handling i sin helhet eller i vissa delar har avslagits kan överklagas. Vissa speciella bestämmelser gäller frågan om utlämnande till en enskild av en allmän handling som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet, jfr 7 § sekretessförordningen (1980:657).

AA har således att ställa sin begäran om att utfå vissa handlingar till den myndighet som förvarar dem.

Tillsynsfrågan

I tillsynsfrågan vill jag först påpeka att Justitiekanslern, lika litet som Riksdagens ombudsmän (JO), är skyldig att företa undersökning i varje klagoärende (jfr bl.a. SOU 1978:59 s. 70 ff.). AA:s klagomål rör förhållanden som ligger långt tillbaka i tiden. I 20 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän har givits en uttrycklig rekommendation till ombudsmännen att inte befatta sig med förhållanden som är mer än två år gamla, om inte särskilda skäl föreligger. Samma principiella begränsning av tillsynsuppgifterna tillämpas av Justitiekanslern, se JK Beslut 1988 A. 2.

Till saken hör också att den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten och i detta sammanhang uppmärksammade frågor bl.a. angående sjukhusspionaffären redan tidigare varit föremål för flera utredningar. Av de utredningar som här närmast är av intresse kan nämnas följande. JO föranstaltade med anledning av en mängd anmälningar dit om utredning angående ifrågasatt registrering av politiska åsikter vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg m.m. JO meddelade beslut den 8 april 1976 med anledning av samtliga anmälningar (se JO 1976/77 s. 49 ff.). Regeringen uppdrog vidare den 3 november 1977 åt Justitiekanslern att komplettera JO:s utredning i ärendet. Justitiekanslerns utredning om den s.k. sjukhusspionen i Göteborg överlämnades till regeringen den 17 maj 1979 (Justitiekanslerns dnr 2520-77-20). Regeringen tillkallade vidare i juni 1979 en kommitté för att utreda vissa frågor rörande den militära underrättelsetjänsten m.m. Kommittén överlämnade sitt betänkande Verksamheten vid IB m.m. (Ds Fö 1980:8) till regeringen i december 1980.

Framhållas bör också att det för närvarande pågår utredningar som kommer att belysa vissa frågeställningar som har anknytning till bl.a. sjukhusspionaffären. Humanistisk Samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) fick den 11 december 1997 ett regeringsuppdrag att genomföra ett särskilt forskningsprogram om militär underrättelse- och säkerhetstjänst (U97/4479/F). Detta forskningsprogram skall, enligt regeringsbeslutet, pågå under längst fem år och genomföras inom en total kostnadsram om högst 20 miljoner kr. Av en bilaga till beslutet framgår bl.a. att forskningen bör inriktas på sådan verksamhet som svensk militär underrättelse- och säkerhetstjänst kan ha bedrivit inom Sverige och som har varit inriktad mot organisationer och enskilda personer. Vidare beslutade regeringen (Försvarsdepartementet) den 19 mars 1998 att som en komplettering till HSFR:s uppdrag ge Försvarets underrättelsenämnd i uppdrag att göra en analys av förutsättningarna vad gäller tillgången på källmaterial för att genomföra forskning om den svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten under tiden efter det andra världskriget samt vidare att med utgångspunkt från vissa uppgifter enligt nämndens instruktion göra en kartläggning över de register som har använts inom den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten.

AA:s anmälan aktualiserar också frågan om det finns anledning att vidta åtgärder på grund av påstådda brott. Ett ställningstagande till denna fråga är primärt en sak för allmän åklagare. Justitiekanslern får emellertid som särskild åklagare väcka åtal mot befattningshavare som har begått brottslig gärning genom att åsidosätta vad som åligger honom i tjänsten. De eventuella tjänstefelsbrott som skulle kunna komma i fråga i aktuellt ärende är emellertid preskriberade, jfr 35 kap. 1 § brottsbalken.

Sammanfattningsvis leder det anförda till att jag inte finner skäl att vidta någon åtgärd i tillsynsdelen.

Skadeståndsfrågan m.m.

Utgångspunkten för Justitiekanslerns möjligheter att pröva en framställning om ersättning är bestämmelserna i förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten.

Det anspråk som riktas mot staten rör händelser som ägde rum under 1970-talet. Ärendet aktualiserar således bl.a. frågan om anspråket är preskriberat.

I förarbetena till preskriptionslagen (1981:130) diskuteras när preskriptionstiden för skadeståndsfordringar bör börja löpa. Departementschefen angav därvid att de allmänna preskriptionsbestämmelserna bör vara tillämpliga också på skadeståndsfordringar i den mån inte särskilda regler meddelas på speciella områden samt att preskriptionstiden alltså normalt blir tio år från den skadegörande handlingen (se prop. 1979/80:119 s. 50 f.). Före nuvarande preskriptionslag gällde förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer. Även enligt den förordningen gällde en tioårig preskriptionstid. Såvitt här är känt har någon preskriptionsavbrytande åtgärd inte företagits inom angiven tid. Anspråket är således preskriberat. Redan av den anledningen avböjer jag att reglera skadeståndsanspråket.

Jag vill också tillägga följande. Justitiekanslern är endast behörig att pröva skadeståndsanspråk som riktas mot staten. Jag uppfattar AA:s skrivelse hit närmast som ett påstående om att staten skulle bära ett skadeståndsansvar. Den person som i media benämnts sjukhusspionen var emellertid anställd av Göteborgs sjukvårdsförvaltning med placering på Sahlgrenska sjukhuset. Under aktuell tid var sjukhuset inte i statlig ägo. Det kan således i vart fall ifrågasättas om staten över huvudtaget har att svara för eventuella fel begångna av personen i fråga.

Vad AA i övrigt anfört i sin skrivelse hit föranleder ingen åtgärd från min sida.

Ärendet är därmed slutbehandlat.