Skadeståndsanspråk med anledning av felaktig uppgift i personregister hos länsbostadsnämnd
Anspråket m.m.
AA och BB framställde i en skrivelse inkommen till Boverket den 23 februari 1996 ett skadeståndsanspråk mot staten. I skrivelsen gjorde de gällande att felaktigheter hade begåtts av Länsstyrelsen i Västmanlands län vid utbetalning av räntebidrag och de begärde med anledning därav 18 645 kr utgörande ränta på till dem retroaktivt utbetalat räntebidrag.
Boverket, som betraktade AA och BB:s skrivelse som en framställning om ersättning enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen, fann i beslut den 11 september 1996 att fel hade förekommit vid hanteringen av ärendet och att felet därför borde grunda rätt till skadestånd. Emellertid ansåg Boverket att AA och BB hade varit medvållande till skadan i sådan mån att skadeståndet därför skulle jämkas till 0 kr. Beslutet bifogas här som bilaga (här utesluten).
AA och BB begärde därefter genom sitt ombud advokaten CC att Boverket skulle ompröva sitt beslut. Boverket avslog i beslut den 4 juli 1997 deras framställan.
AA och BB har genom sitt ombud inkommit till Justitiekanslern med sin begäran om räntekompensation om 18 645 kr. Därtill har de yrkat ränta med tio procent på det begärda beloppet från den 20 februari 1996 till dess betalning sker. Justitiekanslern har med anledning av framställningen begärt Boverkets yttrande i frågan huruvida skadeståndsbestämmelsen i 23 § datalagen kan vara tillämplig.
Boverket har inkommit med yttrande.
AA och BB:s ombud har lämnat synpunkter på vad Boverket har anfört.
Justitiekanslerns bedömning
AA och BB:s skadeståndsanspråk har enligt förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten prövats av Boverket. Om ett skadeståndsanspråk redan har prövats av den centrala förvaltningsmyndighet inom vars område skadan har inträffat är Justitiekanslern förhindrad att ta upp saken till prövning. I förevarande fall är emellertid följande att beakta.
Boverket har handlagt AA och BB:s anspråk med stöd av 5 § i ovan nämnda förordning. Därvid har Boverket prövat huruvida skadestånd skall utgå med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Enligt den bestämmelsen skall staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Av 1 kap. 1 § nämnda lag följer emellertid att skadeståndslagen inte skall tillämpas när det finns särskilda skadeståndsregler.
En sådan särskild skadeståndsbestämmelse finns i 23 § datalagen (1973:289). Enligt den bestämmelsen bär en registeransvarig ett strikt skadeståndsansvar för den skada som orsakas en registrerad på grund av att ett personregister innehåller en oriktig eller missvisande uppgift om honom.
Av 3 § förordningen om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten följer att det endast är Justitiekanslern som kan pröva skadeståndsanspråk mot staten med stöd av 23 § datalagen. Oaktat att Boverket redan har prövat AA och BB:s skadeståndsanspråk anser jag mig på grund av det nu anförda oförhindrad att pröva huruvida skadestånd enligt 23 § datalagen kan utgå i förevarande fall.
I ärendet har bl.a. följande framkommit. AA och BB erhöll under åren 1988 - 1995 ett för lågt räntebidrag. Orsaken härtill var att det i länsbostadsnämndens låneregister saknades uppgift om den kapitaliserade tomträttsavgälden. Om denna uppgift hade förts in i registret hade AA och BB erhållit ett korrekt räntebidrag. Först under år 1995 uppmärksammades felet och AA och BB erhöll därefter räntebidrag med ytterligare 42 162 kr.
Det i ärendet aktuella registret är ett personregister i datalagens mening. Som nämnts ovan skall enligt 23 § datalagen den registeransvarige ersätta skada som tillfogas en registrerad genom att ett personregister innehåller oriktig uppgift om honom. Denna skadeståndsbestämmelse får anses täcka även det fall där det saknas en personuppgift, vilken borde ha tillförts registret med hänsyn till ändamålet med detta (jfr SOU 1986:24 s. 43 samt JK-beslut 1988 C.3). Mot bakgrund av det nu anförda och då den uppgift som har saknats i registret får anses utgöra en oriktig uppgift om den registrerade föreligger förutsättningar att tillerkänna AA och BB ersättning enligt 23 § datalagen.
Boverket fann vid sin bedömning av skadeståndsfrågan att skadeståndet till AA och BB skulle jämkas till 0 kr på grund av deras medvållande. Att beakta är emellertid att Boverket prövade medvållandefrågan vid en tillämpning av 3 kap. 2 § skadeståndslagen där en förutsättning för skadestånd är att oaktsamhet förekommit på statens sida.
Här är det fråga om huruvida skadestånd skall utgå med stöd av 23 § datalagen. Enligt den bestämmelsen är skadeståndsansvaret strikt för den registeransvarige vilket kan innebära en annan bedömning av medvållandefrågan. I förevarande fall har det, i enlighet med vad Boverket funnit, även förekommit vållande på den skadeståndsansvariges sida. Således föreligger såväl strikt ansvar som vållande. Vid sådana förutsättningar har det i den rättsvetenskapliga litteraturen hävdats att det kan finnas skäl att låta ansvarssidan bära hela skadan (jfr Bengtsson, Om jämkning vid skadestånd, 1982 s. 115 f.).
Men hänsyn till vad som nu anförts och då AA och BB oaktsamhet inte kan anses som särskilt betydande anser jag att det inte finns skäl för jämkning av skadeståndet.
Jag anser alltså att full ersättning för AA och BB:s skada skall utgå. Någon anledning att ifrågasätta det yrkade beloppet om 18 645 kr har jag inte funnit. Därtill skall de också tillerkännas ränta på det beloppet med tio procent att utgå från den 23 mars 1996 till dess betalning sker (4 § andra stycket räntelagen, 1975:365).
Jag uppdrar åt Boverket att ombesörja att ersättningen betalas ut.