Skadeståndsanspråk med anledning av brott mot tystnadsplikten

Anspråket m.m.

Utrikesdepartementet (UD) har till Justitiekanslern överlämnat ett skadeståndsanspråk framställt av AA, en tidigare anställd vid departementet. AA har begärt skadestånd av staten med sammanlagt 128 500 kr, varav 8 500 kr avser magasineringskostnader och 120 000 kr psykiskt lidande. Hon har därtill yrkat ersättning för ombudskostnader med 6 000 kr.

AA har bl.a. gjort gällande följande. Personalkonsulenten vid UD BB har i en skrivelse till Stiftelsen Jonas och Johanna Joulins minne den 11 november 1996 lämnat ut sekretessbelagda uppgifter om henne. Vidare innehåller skrivelsen uttalanden som utgör förtal. Skadeståndsskyldighet har därför uppkommit för staten med yrkat belopp.

UD har inkommit med yttrande.

AA har lämnat synpunkter på vad UD har anfört.

Personalansvarsnämnden i Regeringskansliet har i beslut den 27 mars 1998 inte funnit skäl att vidta någon åtgärd mot BB med anledning av det inträffade.

Justitiekanslerns bedömning

Den som har arbetstagare i sin tjänst skall enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen ersätta person- eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Arbetsgivaren är också skyldig att ersätta förmögenhetsskada i fall då arbetstagare i tjänsten vållar sådan skada genom brott. Enligt 1 kap. 3 § samma lag skall bestämmelserna om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, vissa andra i lagrummet angivna brott som t.ex. ärekränkning, eller dylik brottslig gärning.

AA har yrkat ersättning för såväl ren förmögenhetsskada som ideell skada. Anspråket grundas på att personalkonsulenten har gjort sig skyldig till förtal och brott mot tystnadsplikt. Jag kan emellertid inte finna att det i den i ärendet aktuella skrivelsen förekommit uppgifter som medför att brottet förtal har begåtts. Däremot kan det ifrågasättas om inte brott mot tystnadsplikt har begåtts.

Enligt 20 kap. 3 § brottsbalken (BrB) begår den brott mot tystnadsplikt som bl.a. röjer uppgift som han är pliktig att hemlighålla enligt lag. Påföljden är böter eller fängelse i högst ett år. Om gärningen har begåtts av oaktsamhet är påföljden böter. Om oaktsamheten är ringa skall det dock inte dömas till ansvar.

Av 7 kap. 11 § första stycket sekretesslagen (1980:100) följer att sekretess gäller i myndighets personalsociala verksamhet för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog, personalkonsulent eller annan sådan befattningshavare som särskilt har till uppgift att bistå med råd och hjälp i personliga angelägenheter, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men.

De uppgifter som personalkonsulenten lämnat ut om AA i förevarande fall måste anses som uppgifter som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 11 § sekretesslagen. Personalkonsulentens åtgärd att utan AA uttryckliga samtycke lämna ut dessa uppgifter till Stiftelsen Jonas och Johanna Joulins minne kan enligt min mening inte anses innebära annat än att ett brott mot tystnadsplikten har begåtts.

Som nämnts inledningsvis skall enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen den som har arbetstagare i sin tjänst ersätta ren förmögenhetsskada som arbetstagare i tjänsten vållar genom brott. Den förmögenhetsskada som AA gjort gällande att hon lidit består i magasineringskostnader av möbler under tio månader till en sammanlagd kostnad om 8 500 kr. Jag kan emellertid inte finna att det föreligger något som helst samband mellan personalkonsulentens åtgärder och magasineringskostnaderna som innebär att skadeståndsskyldighet för staten uppkommit för dessa kostnader. Jag kan därför inte bifalla hennes yrkande om ersättning för ren förmögenhetsskada.

AA har även begärt ersättning för lidande. Sådan ersättning kan som tidigare angetts utgå under vissa förutsättningar enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen.

I förarbetena till skadeståndslagen (se prop. 1972:5) diskuteras relativt utförligt vilka brott som omfattas av bestämmelsen om ersättning för lidande. Bl.a. framgår att det som tidigare kallades för ämbetsbrott, dvs. tjänstefel, brott mot tystnadsplikt m.fl. brott endast i undantagsfall kan anses utgöra ett sådant brott som avses i bestämmelsen. I propositionen anges i detta hänseende bl.a. följande (s. 571).

Tänkbart är i och för sig att vissa former av tjänstemissbruk (20 kap. 1 § BrB) och brott mot tystnadsplikt (20 kap. 3 § BrB) kan vara att anse som ofredande eller som gärning vilken är att jämställa med ärekränkning. Avgörande för den frågan synes böra vara om den handlingsnorm vars åsidosättande konstituerar sådant ämbetsbrott kan sägas ha den enskildes personliga integritet som skyddsobjekt. Så synes ibland kunna vara fallet när en tjänsteman missbrukar sin ställning till förfång för enskild eller när brott mot tystnadsplikt utgör överträdelse av en sekretessregel som uppställts till skydd för enskilds intresse.

Den sekretessbestämmelse som är aktuell i förevarande fall är som nämnts regeln i 7 kap. 11 § sekretesslagen. Denna bestämmelse har uppställts uteslutande till skydd för den enskildes intresse. Om brott mot tystnadsplikten begås genom utlämnande av sådana uppgifter föreligger därför förutsättningarna för en tillämpning av 1 kap. 3 § skadeståndslagen. I likhet med personalansvarsnämnden anser jag att de nu aktuella uppgifterna omfattas av nämnda bestämmelse i sekretesslagen och att ett utlämnande krävt AA:s samtycke. Att personalansvarsnämnden inte funnit skäl att vidtaga någon åtgärd på grund av det inträffade hindrar inte att det felaktiga utlämnandet i skadeståndsrättsligt hänseende skall anses innefatta brott mot tystnadsplikten. AA bör därför vara berättigad att erhålla ersättning för det lidande som det felaktiga utelämnandet av sekretessbelagda uppgifter vållat henne.

Någon utredning om skadans omfattning föreligger inte. Det ligger också i sakens natur att det är svårt att uppskatta en sådan ideell skada som det är fråga om här i pengar. Med hänsyn till att uppgifterna lämnats ut endast till Stiftelsen Jonas och Johanna Joulins minne finner jag att AA:s lidande inte kan ha varit särskilt påtagligt. Vid en samlad bedömning av föreliggande omständigheter bör därför ersättningen bestämmas till 1 000 kr.

Härtill bör AA tillerkännas ersättning för ombudskostnader med yrkat belopp.

Ovan angivna ställningstagande i skadeståndsfrågan aktualiserar även frågan huruvida jag skall inleda förundersökning med anledning av det inträffade. Med hänsyn till de föreliggande omständigheterna i ärendet kan det emellertid antas att brottet vid ett eventuellt åtal inte skulle föranleda annan påföljd än böter. Med hänsyn härtill anser jag med stöd av bestämmelserna i 20 kap. 7 § och 23 kap. 1 § rättegångsbalken att förundersökning inte behöver inledas i saken.

Jag uppdrar åt Regeringskansliet att ombesörja att 1 000 kr betalas ut till AA.

Ersättningen för ombudskostnaderna här, 6 000 kr, utbetalas genom Justitiekanslerns försorg.

Ärendet avslutas.