Fråga om vissa uttalanden angående signalement kunde anses innefatta hets mot folkgrupp

Anmälan m.m.

Tidningen Dagens Nyheter innehöll fredagen den 3 oktober 1997 en artikel vari redogjordes för en polisutredning rörande ett rån som begåtts i Uppsala. I artikeln uttalas bl.a. att polisen fått hård kritik för de uttryck som användes i polisradion i jakten på de misstänkta och ett citat av vad en polisman uttryckt för att ge ett snabbt signalement på en av de misstänkta återges. I artikeln återges vidare ett uttalande som kriminalkommissarien AA hos polisen i Uppsala gjorde när han intervjuades av en journalist från Dagens Nyheter med anledning av det inträffande. Uttalandet har följande innehåll: "det var inte polismannens mening att använda ordet i nedsättande syfte. Det finns ju så många negerstammar i Afrika, och han ville bara ange nyansen hos den misstänktes hudfärg".

Med hänvisning till den redovisade artikeln har hos polismyndigheten i Uppsala inlämnats en anmälan mot AA för det uttalande som han gjort och vilket återgivits i den ovannämnda artikeln. Enligt anmälan fälldes yttrandet på en presskonferens anordnad av Polismyndigheten i Uppsala samt får uttrycket "negerstammar" anses innefatta brottet hets mot folkgrupp. I anmälan har vidare ifrågasatts om inte sistnämnda uttryck också återgivits i en artikel i tidningen Expressen den 3 oktober 1997. Polismyndigheten har översänt anmälan till Åklagarkammaren i Uppsala, vilken i sin tur har översänt ärendet hit för prövning av frågan om tryckfrihetsbrott föreligger.

Justitiekanslern har jämlikt 5 kap. 1 och 5 §§ lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden fordrat in ett exemplar av Dagens Nyheter och ett exemplar av Expressen, båda med utgivningsdag den 3 oktober 1997.

Justitiekanslern har vid sin granskning av tidningen Expressen inte kunnat återfinna någon artikel innehållande det anmälda uttalandet.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen (TF) skall det stå envar fritt att meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till bl.a. tidningsredaktioner i alla de fall då något annat inte är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen själv (meddelarfrihet).

Den som har lämnat ett meddelande till en tidning kan alltså med vissa undantag som inte är aktuella här (jfr 7 kap. 3 § TF) inte själv ställas till ansvar för innehållet i meddelandet. För innehållet i tryckt skrift svarar i princip endast den ansvarige utgivaren. För att en meddelare skall vara skyddad enligt denna regel krävs att meddelandet lämnats i publiceringssyfte och till en bestämd mottagare. Om en meddelare samtidigt sprider sina uppgifter till utomstående personer, blir han ansvarig för vad han meddelat dessa.

Av ovannämnda stadgande följer en skyldighet för offentliga myndigheter att respektera den enskildes (även offentliga funktionärers) rätt att lämna meddelanden i publiceringssyfte. Däremot kan det vara tveksamt huruvida meddelarfriheten omfattar uttalanden, som görs på en myndighets vägnar vid en presskonferens eller i ett pressmeddelande. Att uppgifter lämnas vid en presskonferens innebär dock inte utan vidare att det tryckfrihetsrättsliga skydd som tillkommer uppgiftslämnare inte skulle föreligga. Avgörande är formerna för arrangemanget. Utredningen här har visat att AA inte gjort det anmälda uttalandet på en presskonferens utan när han intervjuades av en journalist från Dagens Nyheter efter presskonferensen.

Härav följer att AA i straffrättsligt hänseende inte själv är ansvarig för de uttalanden som han gjort och som återgetts i den aktuella artikeln den 3 oktober 1997. Ansvaret för det som återgetts i tidningen åvilar i stället Dagens Nyheters ansvarige utgivare. Justitiekanslern prövar anmälningen med denna utgångspunkt.

Brottet hets mot folkgrupp (jfr 7 kap. 4 § p. 11 tryckfrihetsförordningen och 16 kap 8 § brottsbalken) innefattar att någon hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Enligt den ursprungliga lydelsen av straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp bestod den brottsliga handlingen i att offentligen hota, förtala eller smäda folkgrupp av visst slag. Genom lagändring år 1970 utvidgades bestämmelsens tillämpningsområden i flera avseenden. Vid lagändringen anförde föredragande statsrådet bl.a. att med missaktning avsågs att låta även andra kränkande omdömen än sådana som kunde bedömas som förtal och smädelser bli straffbara och att det för straffbarhet borde räcka med att ett uttalande om t.ex. en viss folkgrupp var nedsättande för gruppens anseende. Vid ärendets behandling i riksdagen framhöll första lagutskottet bl.a. att begreppet missaktning måste tolkas med viss försiktighet samt att härunder sålunda inte borde innefattas alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur utan att för straffbarhet borde krävas att det var fullt klart att uttalandet överskred gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga (NJA II 1970 s. 535).

Ordet neger (ytterst av lat. ni'ger svart') definieras i ett modernt uppslagsverk som benämning på ursprungsbefolkningen i Afrika söder om Sahara samt på ättlingar till dessa i resten av världen. Ordet var förr, anförs det, allmänt använt men uppfattas numera som nedsättande och undviks därför oftast.

Som framgått ovan gäller enligt förarbetena till den aktuella bestämmelsen att begreppet missaktning måste tolkas med viss försiktighet. Inte alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur innefattas alltså under begreppet. Otvivelaktigt förhåller det sig så att många människor numera ger det hit anmälda uttrycket "negerstammar" en nedsättande innebörd. Uttrycket kan dock enligt min mening inte anses uttrycka missaktning för en folkgrupp på sätt som krävs för att gärningen skall vara straffbar som hets mot folkgrupp. I vart fall kan uttrycket ensamt inte anses ha en sådan nedsättande innebörd. Jag anser alltså inte att den anmälda artikeln ger anledning att inleda förundersökning om tryckfrihetsbrott.

Ärendet avslutas hos Justitiekanslern.