T.A. och dödsboet efter K.G. ./. staten genom Justitiekanslern (dnr 896-97-45 och 1238-97-45) – rätt forum för skadeståndstalan enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (skadestånd med anledning av Sveriges överenskommelse med DDR om ersättning för fastigheter som tagits i anspråk efter andra världskriget)

Genom en överenskommelse den 24 oktober 1986 med dåvarande Tyska Demokratiska Republiken (DDR), som godkändes av riksdagen den 11 december 1986, enades Sverige och DDR om en slutlig reglering av alla mellan de båda parterna oreglerade förmögenhetsrättsliga frågor och därmed ersättningsanspråk beträffande svensk egendom som efter andra världskrigets slut var föremål för statlig förvaltning eller andra tvångsåtgärder i DDR. Genom överenskommelsen erhöll Sverige ett nettobelopp om 70 miljoner kronor. K.G. och T.A. hävdade anspråk hänförliga till fastigheter i Berlin respektive Bauzern som varit föremål för tvångsåtgärder från DDR:s sida. K.G. erhöll viss ersättning ur det belopp som Sverige erhållit enligt överenskommelsen. T.A. erhöll inte någon ersättning enligt denna.

K.G. och T.A. väckte under 1996 talan mot staten vid Stockholms tingsrätt med yrkande om ersättning för att staten, genom överenskommelsen med DDR, tvångsvis tagit fastigheterna i anspråk. I domar den 25 april 1997 ogillade tingsrätten, utan att utfärda stämning, käromålen. Svea hovrätt, som inte delgav överklagandena med staten, ändrade inte tingsrättens domar. I beslut den 24 oktober 2000 undanröjde Högsta domstolen underrätternas domar och visade målen åter till tingsrätten för handläggning.

T.A. och K.G. yrkade därefter vid Stockholms tingsrätt (mål nr T 16069-00 och 16101-00) att staten skulle förpliktas att utge ersättning till dem med 1 900 000 kr respektive 36 000 741 kr. T.A. och K.G. hänförde sig främst till överenskommelsen som sådan.

Staten bestred bifall till käromålen.

Vid muntlig förberedelse den 3 juni 2004 beslutade tingsrätten att genom särskild dom avgöra om staten, genom överenskommelsen mellan Sverige och DDR, var ersättningsskyldig mot T.A och K.G.

Efter att T.A:s och K.G:s ombud avvisats och de ställt nytt ombud gjorde de sammanfattningsvis gällande att staten, genom 1986 års överenskommelse på ett orättmätigt sätt – och dessutom på grund av fel eller försummelse – hade berövat dem deras rättigheter att göra förmögenhetsrättsliga anspråk på sina fastigheter gällande och att de därför lidit skada, som uppgick till fastigheternas värde. De menade att de kunde grunda sina anspråk direkt på artikel 13 i Europakonventionen, som föreskriver att var och en vars i konventionen angivna fri- och rättigheter kränkts ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen förövats av någon under utövning av offentlig myndighet. I vart fall var staten enligt deras mening ersättningsansvarig enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Staten invände att överenskommelsen inte inneburit att K.G och T.A. förlorat sina anspråk beträffande fastigheterna och att staten inte heller kränkt deras rättigheter. K.G. hade vidare, i de förhandlingar som Sverige förde med DDR om ersättning, givit staten rätt att för hennes räkning träffa en uppgörelse. Staten påpekade att en talan enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen med anledning av beslut av riksdagen inte får föras om inte beslutet har upphävts eller ändrats (3 kap. 7 § skadeståndslagen).

I särskild dom den 12 januari 2007 uttalade tingsrätten att det inte fanns förutsättningar för att med stöd av artikel 13 i Europakonventionen bifalla fastställelseyrkandena. Vidare fann tingsrätten att den var förhindrad att pröva T.A:s och G.A:s talan om ersättning enligt skadeståndslagens regler om det allmännas ansvar för fel vid myndighetsutövning, eftersom det föreskrivs i 3 kap. 7 § skadeståndslagen att talan om ersättning enligt 2 § i kapitlet inte får föras med anledning av ett beslut av bl.a. riksdagen, om inte beslutet har upphävts eller ändrats. I domslutet förklarade tingsrätten att, vid ställningstagande till återstående frågor i målen, bedömningen skulle utgå från att staten inte var ersättningsskyldig mot T.A. och G.A. för att de pga. överenskommelse mellan Sverige och DDR inte kunde göra gällande förmögenhetsrättsliga anspråk avseende sina fastigheter i Tyskland.

T.A. och K.G. överklagade till Svea hovrätt (mål nr T 1154-07). I beslut den 30 maj 2008 undanröjde hovrätten tingsrättens dom och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt handläggning. Hovrätten ansåg att principen om tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen innebar att det skulle kunna blir fråga om en konventionsöverträdelse om T.A:s och K.G:s talan inte upptogs till prövning i sak och att taleförbudet enligt 3 kap. 7 § skadeståndslagen därmed inte skulle hindra en prövning i deras fall.

Staten överklagade till Högsta domstolen (mål nr Ö 2765-08) och anförde med hänvisning till bestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen, som föreskriver att talan om skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen med anledning av beslut av riksdagen eller regeringen ska väckas i Högsta domstolen, att talan inte – såsom hovrätten förordnat – rätteligen kunde tas upp till prövning i tingsrätten.

I beslut den 17 december 2009 förklarade Högsta domstolen att tingsrätten inte varit behörig att pröva talan i målen. Detta innebar att tingsrättens särskilda dom skulle undanröjas och målen återförvisas till tingsrätten för prövning av frågan om ersättning för rättegångskostnader i hovrätten och Högsta domstolen.

Högsta domstolen uttalade att frågan om tingsrättens behörighet att pröva den talan som T.A. och dödsboet efter K.G förde skulle avgöras med utgångspunkt i hur de själva hade kvalificerat den grund som de åberopade (jfr t.ex. NJA 2004 s. 743 och Ekelöf och Boman, Rättegång II, 8 uppl., 1996 s. 44). De hade klargjort att de förde en skadeståndstalan som grundas på ett påstående om fel eller försummelse vid myndighetsutövning av riksdagen och regeringen. Bestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen är tillämplig på en sådan talan, som alltså ska väckas i Högsta domstolen. Detta är ett rättegångshinder som rätten ska beakta oberoende av invändning från part (10 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken). Att T.A. och dödsboet efter K.G. dessutom hävdade att de kunde grunda sina anspråk direkt på artikel 13 i Europakonventionen hindrar inte att Högsta domstolen är behörig att pröva talan i dess helhet. Att T.A. och dödsboet efter K.G. åberopat artikel 13 i konventionen till stöd för sin talan innebar enligt Högsta domstolen inte att deras talan i den delen kunde bli föremål för självständig prövning genom dom.

Högsta domstolens avgörande är refererat i NJA 2009 s. 862.

I beslut den 17 februari 2010 avvisade Stockholms tingsrätt T.A:s och dödsboets efter K.G. talan och förpliktade dem att ersätta statens rättegångskostnader.