B.P., L-A.S. och C.A. m.fl. ./. staten genom Justitiekanslern (dnr 6786-07-45) – fastställelsetalan angående skadestånd med anledning av djurskyddsförordningens föreskrifter för hållande av värphöns (EU-skadestånd)

B.P., L-A.S. samt C.A., H.A. och Land Ax AB yrkade vid Ystads tingsrätt (mål nr T 2292-07, T 2414-07 och T 2415-07) i första hand att rätten skulle fastställa att staten var skadeståndsskyldig för skada i form av kostnader och utebliven vinst pga. överträdelse av unionsrätten, främst den fria rörligheten för varor, genom införandet och upprätthållandet av djurskyddsförordningens bestämmelser att höns i äggproduktion inte får hållas i oinredda burar (dvs. burar som saknar rede, sittpinne och sandbad). I andra hand yrkade de fastställelse av skadeståndsskyldig för fel och försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar pga. att myndigheterna hade meddelat felaktiga beslut och vidtagit felaktiga åtgärder, vilket vållat kärandena skada.

Staten yrkade att käromålen skulle avvisas med hänsyn till att fastställelsetalan, såsom den utformats, inte var tillåten enligt 13 kap. 2 § rättegångsbalken eller i vart fall inte lämplig. Staten bestred i sak käromålen, främst på den grunden att djurskyddsförordningens bestämmelser inte innefattar någon överträdelse av unionsrätten.

I beslut den 26 juni 2008 ogillade Ystads tingsrätt statens avvisningsyrkande.

Staten överklagade till Hovrätten över Skåne och Blekinge (mål nr Ö 1900-08, Ö 1902-08 och Ö 1903-08) som i beslut den 24 februari 2010, med ändring av tingsrättens beslut, avvisade kärandenas talan.

Hovrätten konstaterade att talan var att uppfatta på så sätt att den syftade till en prövning av om staten i princip hade ådragit sig skadeståndsskyldighet för ekonomisk skada som kärandena i en senare process kan visa föreligger. Prövningen av orsakssambandet mellan statens agerande och de skador käranden påstod sig ha lidit skulle därmed få anstå till en eventuell kommande fullgörelseprocess. Den fråga kärandena genom sin talan hade underställt rättens prövning innefattade därmed inte ett ställningstagande till vilka skador statens agerande eventuellt medfört. Om inte orsakssambandet bedöms vid prövningen av skadeståndsskyldigheten, skulle prövningen innebära en prejudiciell bedömning av svenska bestämmelsers och myndighetsbesluts förenlighet med unionsrätten. En sådan prövning skulle ha karaktär av en abstrakt normprövning, vilket inte är tillåtet i svensk rätt (se 11 kap. 14 § regeringsformen). Den fastställelsetalan som kärandenas förstahandsyrkande syftade till innebar därmed en icke tillåten abstrakt normprövning. Hovrätten framhöll att det av EU-domstolens dom i mål C-432/05 Unibet framgår att principen om ett effektivt domstolsskydd för enskildas rättigheter enligt unionsrätten inte innebär, så länge talan grundad på nationell rätt inte behandlas annorlunda, ett krav på möjlighet för enskild att föra en fristående talan om huruvida en nationell bestämmelse strider mot unionsrätten (se NJA 2007 s. 718). Enligt hovrätten kräver således unionsrätten inte att den väckta talan enligt förstahandsyrkandet skulle tillåtas. Därtill kom att det för att statens eventuella skadeståndsskyldighet pga. vidtagna myndighetsåtgärder skulle kunna utredas krävdes att dessa myndighetsåtgärder i detalj preciseras. Likaså skulle krävas att påstådda skador preciseras och att sådan utredning om skadorna förebringas att det är möjligt att bedöma orsakssambandet mellan myndighetsåtgärderna och skadorna. Endast frågan om skadornas omfattning skulle då kunna anstå till en senare fullgörelseprocess. Satt i relation till de arbetsinsatser som skulle krävas för att precisera de vidtagna myndighetsåtgärderna och de påstådda skadorna skulle utredning av skadornas storlek utgöra ett starkt begränsat merarbete. I sådant fall kunde det enligt hovrättens uppfattning inte heller anses lämpligt att den väckta fastställelsetalan tilläts. Eftersom grunden för kärandenas i första hand framställda yrkanden och de yrkanden de framställt i andra hand var i stort sett identiska kunde det därmed inte heller anses lämpligt att tillåta fastställelsetalan enbart utifrån andrahandsyrkandena.

B.P. m.fl. överklagade till Högsta domstolen (mål nr Ö 1279-10, Ö 1296-10 och Ö 1297-10 ). Högsta domstolen beslutade den 12 juli 2011 att inte meddela prövningstillstånd.

Hovrättens avvisningsbeslut stod därmed fast och målen är avslutade.