B.P. ./. staten genom Justitiekanslern (dnr 5374-10-45) – rätten till medborgarskap enligt regeringsformen
B.P. föddes 1984 i USA inom äktenskapet mellan den svenske medborgaren R.P. och den brittiska medborgaren M.R. och förvärvade i enlighet med då gällande lagstiftning svenskt medborgarskap vid födseln. I samband med att han flyttade till Sverige 1992 registrerades han som svensk medborgare i folkbokföringsregistret. Sedan Solna tingsrätt i dom den 16 oktober 2000 förklarat att R.P. inte var far till B.P. beslutade Skattemyndigheten den 8 maj 2002 att ändra den i folkbokföringsdatabasen registrerade uppgiften att B.P. var svensk medborgare. Han registrerades i stället som brittisk medborgare. B.P. överklagade beslutet i tre instanser. Länsrätten och kammarrätten avslog överklagandena medan Regeringsrätten i dom den 8 november 2006 (RÅ 2006 ref. 73) biföll överklagandet. Regeringsrätten konstaterade att Skattemyndighetens beslut stod i strid med rätten till medborgarskap enligt 2 kap. 7 § regeringsformen. Den 20 november 2006 återregistrerades B.P. som svensk medborgare i folkbokföringsdatabasen.
B.P. väckte talan mot staten vid Stockholms tingsrätt (mål nr 12479-10) och yrkade skadestånd med 150 000 kr för ideell skada. Han gjorde gällande han hade rätt till ersättning dels pga. överträdelsen av regeringsformen, dels pga. att Skattemyndighetens beslut och underrätternas avgöranden innefattade en överträdelse av hans rätt till privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen och av hans rätt att delta i allmänna val enligt artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
Staten bestred att det förelåg någon rätt till ideell ersättning vid överträdelser av regeringsformen samt att det förekommit någon överträdelse av Europakonventionen eller dess första tilläggsprotokoll.
Stockholms tingsrätt ogillade i dom den 24 november 2011 käromålet. Tingsrätten fann att B.P. enligt gällande rätt inte kunde grunda en rätt till skadestånd på bestämmelsen i 2 kap. 7 § regeringsformen vare sig den tillämpas direkt eller analogt. Tingsrätten fann vidare att det inte hade förekommit någon överträdelse av Europakonventionen.
B.P. överklagade tingsrättens dom till Svea hovrätt (mål nr T 10639-11). I dom den 9 november 2012 fastställde hovrätten tingsrättens dom.
B.P. överklagade till Högsta domstolen. Med ändring av hovrättens dom förpliktade Högsta domstolen i dom den 23 april 2014 (mål nr T 5516-12) staten att till B.P. utge ersättning för ideell skada med 100 000 kr jämte ränta samt ersätta B.P. för hans rättegångskostnader.
I domskälen anförde Högsta domstolen att även om bestämmelsen i 2 kap. 7 § regeringsformen i första hand riktar sig till lagstiftaren och myndigheter, utgör en överträdelse av den ett sådant avsteg från statsskickets grunder att överträdelsen även bör kunna åberopas av den enskilda som grund för skadeståndsskyldighet för staten. Högsta domstolen konstaterade vidare dels att utgångspunkten i svensk rätt anses vara att det krävs särskilt lagstöd för att en rätt till ersättning för ideell skada ska anses föreligga, dels att det saknas bestämmelser som ger den enskilde rätt till sådan ersättning vid överträdelse av 2 kap. 7 § regeringsformen. Högsta domstolen ansåg emellertid att en överträdelse av den bestämmelsen är av ett sådant slag att övervägande skäl talar för att ideellt skadestånd ska kunna dömas ut av domstol. I fråga om beloppet anförde Högsta domstolen att varken de normer för ersättningsbestämning som gäller enligt annan reglering eller de normer som har utvecklats för bestämning av den ersättning som ska utgå för ideell skada vid brott mot Europakonventionen kan användas för att ge vägledning för ersättningens bestämmande. En utgångspunkt bör enligt Högsta domstolen vara en på etiska och sociala värderingar baserad skönsmässig bedömning av den skada som typiskt sett kan antas ha uppkommit. Vid den bedömningen bör beaktas de syften som motiverar att ersättning ska utgå samt överträdelsens varaktighet.