T.A. ./. staten genom Justitiekanslern (dnr 3883-09-45) – rätt forum för skadeståndstalan avseende ersättning för ideell skada pga. överträdelse av Europakonventionen
T.A. yrkade i Högsta domstolen (mål nr T 2430-09) att staten skulle förpliktas att utge ersättning för ideell skada pga. åsidosättande av hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen i den process där han yrkat ersättning av staten för att han, genom Sveriges överenskommelse den 24 oktober 1986 med dåvarande Tyska Demokratiska Republiken (DDR), berövats sina rättigheter att göra gällande förmögenhetsrättsliga anspråk för den fastighet som DDR anspråktagit efter andra världskriget. Till stöd för Högsta domstolens behörighet att som första instans pröva målet hänförde han sig till bestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen.
Staten anförde, med hänvisning till Högsta domstolens avgörande främst i NJA 2005 s. 462, att talan borde avvisas eftersom ersättning för ideell skada pga. överträdelse av Europakonventionen inte kan utgå med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen men väl utan stöd i lag, varför forumbestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen inte var tillämplig på talan. Staten anförde att det inte heller fanns skäl att tillämpa bestämmelsen analogt. Talan skulle därmed enligt statens mening väckas i tingsrätt enligt rättegångsbalkens allmänna bestämmelser.
I beslut den 17 december 2009 avvisade Högsta domstolen talan.
Högsta domstolen konstaterade att T.A:s talan avsåg ersättning för ideell skada utan samband med person- eller sakskada. Han påstod inte att det hade förekommit något brott som kunde föranleda ersättning för kränkning. Det var således inte fråga om en talan enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen och därmed kunde Högsta domstolen inte med direkt tillämpning av 10 § i samma kapitel vara behörig att pröva talan som första instans. Högsta domstolen konstaterade att det vid sidan av skadeståndslagen skett en rättsutveckling grundad på Europadomstolens praxis som innebär att i fall där ideell skada pga. långsam handläggning inte kan ersättas med stöd av skadståndslagen, sådan ersättning ska kunna dömas ut utan särskilt lagstöd, när det krävs för att Sverige ska uppfylla sina förpliktelser enligt Europakonventionen. Det är alltså fråga om en särskild rätt till skadestånd, som inte grundas på skadeståndslagen. Bestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen är inte direkt tillämplig på en sådan talan. Frågan borde enligt Högsta domstolen emellertid ställas om det fanns skäl att tillämpa forumbestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen analogt när talan förs om ersättning för skada på grund av att rätten till rättegång inom skälig tid inte har iakttagits. Skälen bakom s.k. forum privilegiatum, som ligger till grund för bestämmelsen (se prop. 1972:5 s. 379 ff,), gör sig gällande även vid talan om ideellt skadestånd för långsam handläggning, särskilt om fel eller försummelse vid myndighetsutövning åberopas. Eftersom det ofta kan vara så att målet har handlagts i hovrätt, Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen, skulle dock resultatet av en analog tillämpning av paragrafen bli att många av dessa mål skulle ha forum i Högsta domstolen som första instans. Detta vore enligt Högsta domstolen inte någon lämplig ordning. Högsta domstolen hänvisade också till att det i betänkandet Skadestånd och Europakonventionen (SOU 2010:87) föreslagits att 3 kap. 10 § skadeståndslagen skulle upphöra att gälla och konstaterade att övervägande skäl talade mot en analog tillämpning av bestämmelsen i det aktuella fallet. Högsta domstolen tillade avslutningsvis – med hänvisning till det mål som därefter refererats i NJA 2010 s. 363 – att bedömningen kunde bli en annan om det vid sidan av ersättning för ideell skada begärs ersättning för ekonomisk skada.
Högsta domstolens avgörande är refererat i NJA 2009 s. 873.