B.H. ./. staten genom Justitiekanslern (dnr 1173-09-45) – rättegång inom skälig tid och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 6 och 13 EKMR)
Sedan Justitiekanslern avslagit en begäran av B.H. om ersättning för ideell skada med anledning av långsam handläggning av ett skattemål innefattande påförande av skattetillägg, väckte B.H. i november 1999 talan mot staten vid Stockholms tingsrätt med yrkande om sådan ersättning. Tingsrätten avvisade i september 2000 B.H:s talan. Sedan B.H. överklagat beslutet avslog hovrätten i mars 2002 hans överklagande. Högsta domstolen undanröjde i juni 2003 tingsrättens beslut och visade målet åter till tingsrätten för fortsatt behandling (NJA 2003 s. 217). Tingsrätten förpliktade härefter genom dom den 18 oktober 2005 staten att till B.H. utge 60 000 kr. Sedan B.H. överklagat och yrkat fullt bifall till sin talan fastställde hovrätten den 10 oktober 2008 tingsrättens dom. B.H. överklagade till Högsta domstolen som meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om storleken på ersättning för ideell skada och fastställde därefter i dom den 3 december 2009 hovrättens domslut i denna del (NJA 2009 N 70). Handläggningen av B.H:s skadeståndsmål kom därmed att ta sammanlagt knappt tio år i anspråk och omfattade prövning i sex instanser.
B.H. yrkade i Högsta domstolen (mål nr T 333-09) att staten skulle förpliktas att utge ersättning med 15 500 euro för ideell skada på grund av långsam handläggning av målet angående hans skadeståndsanspråk på grund av den långsamma handläggningen av skatt- och skattetilläggsmålet samt med 155 000 kr för ren förmögenhetsskada motsvarande hans rättgångskostnader i hovrätten och Högsta domstolen i samband med överklagandet av tingsrättens avvisningsbeslut i skadeståndsmålet.
I dom den 16 juni 2010 tillerkände Högsta domstolen B.H. ersättning för ideell skada med 40 000 kr men avslog hans yrkande om ersättning för ren förmögenhetsskada. B.H. förpliktades att utge ersättning för statens rättegångskostnader om 5 000 kr.
Högsta domstolen konstaterade att skadeståndsprocessen sammantaget hade blivit oacceptabelt lång och att det också hade förekommit långa perioder av inaktivitet, bl.a. uppehåll i handläggningen i hovrätten om sammanlagt två och ett halvt år. Detta trots att Europadomstolen uttalat att det ställs extra stora krav på skyndsamhet i skadeståndsmål som gäller ersättning på grund av långsam handläggning. Sammantaget fann Högsta domstolen att B.H:s rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen hade åsidosatts i skadeståndsmålet och att han därmed inte heller hade haft tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen för att komma till rätta med den ursprungliga överträdelsen. Såvitt gällde yrkandet om ersättning för ren förmögenhetsskada konstaterade Högsta domstolen att rättsläget vid tidpunkten för tingsrättens och hovrättens beslut var oklart och att avvisningsbeslutet därmed inte kunde anses innefatta uppenbart felaktig rättstillämpning, vilket enligt fast praxis är en förutsättning för skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.
Högsta domstolens avgörande är refererat i NJA 2010 s. 363