Staten är skadeståndsskyldig på grund av Försvarsmaktens omhändertagande av väskor och Polismyndighetens beslut om husrannsakan och kroppsbesiktning

Justitiekanslerns beslut

1. Justitiekanslern tillerkänner sökanden ersättning med 10 000 kr för kränkning. Justitiekanslern avslår sökandens skadeståndsanspråk i övrigt.

2. Polismyndigheten och Försvarsmakten ska med hälften var ansvara för att ersättningen i punkten 1 betalas ut till sökanden. 

Ärendet 

Bakgrund 

I mitten av december 2020 sökte Försvarsmakten igenom ett skåp som en anställd vid Försvarsmakten, sökanden, dis­ponerade. I skåpet hittades 90 tabletter Tramadol. Misstanke om narkotikabrott, för­värv i överlåtelsesyfte alternativt innehav, uppstod. Militärpolisen kontak­tade Polis­myndigheten och förundersökning inleddes. Tramadol­tabletterna, två patroner och viss ytterligare egendom togs i beslag.

En husrannsakan i sökandens bostad, inklusive förråd och fordon, genom­fördes samma kväll. Vid husrannsakan deltog både polisen och militärpolisen. Flera mobiltelefoner och en dator togs i beslag. Vidare omhändertog militär­poli­sen tre väskor som fanns i ett uthus i anslutning till bostaden. I sam­band med husrannsakan höll militärpolisen ett förhör med sökanden, dock utan att under­rätta honom om brottsmisstankarna eller om hans rättigheter som skäligen misstänkt för brott.

Vid husrannsakan uppstod misstanke om narkotikabrott genom eget bruk, då sö­kanden upplevdes vara seg i talet, hade glansiga ögon och uppvisade muntorrhet. Mot bakgrund av det beslutades om en kroppsbesiktning i form av urinprov, som verkställdes på polisstationen senare under kvällen.

Senare samma kväll genomfördes en husrannsakan i en bilverkstad, där sökanden hade arbetat. Vid denna husrannsakan uppstod misstanke om brott mot vapenlagen och tre patroner togs i be­slag. 

Något senare under natten höll militärpolisen ytterligare ett förhör med sö­kanden. Inte heller vid detta förhör underrättades han om brottsmisstankarna eller om sina rättigheter som skäligen misstänkt. Det var först vid ett polisförhör som hölls kort därefter som sökanden underrättades om misstanken och sina rättig­heter.

Några dagar därefter lade åklagaren ned förundersökningen, bl.a. eftersom det framkommit att sökanden hade recept på Tramadol. Beslagen hävdes till sökanden, med undantag för två patroner som hävdes till hans arbetsplats vid Försvarsmakten. Patronerna som togs i beslag i bilverkstaden förverkades, eftersom varken sökanden eller någon annan gjorde anspråk på dem.

Försvarsmakten anmälde en av de militärpoliser som deltog i ingripandet för tjänstefel. Misstanken om tjänstefel avsåg att förhör hållits med sökanden utan att denne underrättats om vad han var miss­tänkt för eller om sina rättigheter som skäligen misstänkt. Åklagare vid Sär­skilda åklagarkammaren inledde förundersök­ning, men den lades sedan ned.

Anspråket m.m. 

Sökanden har begärt skadestånd av staten med anledning av polisens och militärpolisens beslut om och genomförda tvångsmedel samt förhör.

Sökanden begärde inledningsvis ett belopp om totalt 150 855 kr. Av be­loppet avser 30 000 kr kostnad för reparation av parkettgolv, 4 000 kr kost­nad för reparation av tvättmaskin, 12 685 kr kostnad för reparation av två beslagtagna telefoner, 49 170 kr förlorad arbetsinkomst, 50 000 kr kränk­ning och 5 000 kr sveda och värk.

Sökanden har därefter kompletterat sitt anspråk och begärt ytterligare 79 000 kr. Av beloppet avser 7 000 kr respektive 22 000 kr kostnader för förstörda mattor och kläder samt 50 000 kr ersätt­ning för psykiskt lidande. 

Under ärendets handläggning har det framkommit att sökanden, utöver sin ansökan hit, också har begärt skadestånd hos Försvarsmak­ten för i huvudsak samma skador. Sökanden har hos Försvarsmakten begärt 99 170 kr för förlorad arbetsinkomst och endast begärt ersättning för repa­ration av en telefon. Därutöver har han begärt er­sättning med 20 000 kr för att ingripandet orsakat lidande för hans hundar. Försvarsmakten har överlämnat sökandens skadeståndsanspråk till Justitie­kanslern att handläggas gemensamt med det nu aktuella ärendet.

Polismyndigheten och Försvarsmakten har yttrat sig över sökandens an­språk.

Rättsliga utgångspunkter 

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Staten ska ersätta person­skada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verk­samhet som staten svarar för (3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen). Polismyndig­hetens och Försvarsmaktens nu aktuella beslut och åtgärder utgör sådan verksamhet.

Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar bl.a. ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur, s.k. sveda och värk (5 kap. 1 § skadeståndslagen).

Staten ska också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § skadeståndslagen genom fel eller försummelse vid myn­dighets­utövning (3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen). Ersättning för sådan ideell skada kan med stöd av dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskrän­kande brott.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. För skadeståndsansvar krävs att det är styrkt att sta­ten genom oaktsamhet har orsakat en skada. Bedömningen av om en myn­dighet har varit oaktsam ska vara objektiv. I regel är det endast rena förbi­seenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar som kan anses utgöra fel eller försummelse. En helhetsbedömning ska göras. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (3 kap. 4 § skadeståndslagen). Med det sist nämnda menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser.

Var och en som är anklagad för brott har rätt till en rättvis rättegång (artikel 6.1 i Europakonventionen). Den brotts­an­klagade har vissa minimirättig­heter, bl.a. rätten att utan dröjsmål underrättas om innebörden av och grun­den för anklagelsen (artikel 6.3 i konventionen).  

Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens (artikel 8.1 i Europakonventionen). Rätten får inte inskränkas annat än med stöd av lag. Vidare måste den vidtagna åtgärden vara nödvän­dig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till något av vissa närmare an­givna legitima intressen, bl.a. intresset av att förebygga brott (artikel 8.2 i konventionen). Åtgärden ska med andra ord vara proportionerlig i för­hållande till sitt syfte.

Varje fysisk eller juridisk person ska vidare ha rätt till respekt för sin egen­dom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges bl.a. i lag. (Se artikel 1 i första tilläggs­protokollet till Europakonventionen.)

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrun­dande är inte tillräckligt för att ersättning ska ges ut. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersättning som ska styrka skadan och dess omfattning.

Bestämmelser om husrannsakan och kroppsbesiktning

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får husrannsakan företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe bl.a. för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller för att utröna om­stän­dig­heter som kan vara av betydelse för utredningen om brottet (28 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken, RB). Särskilda förutsättningar gäller för husrannsakan hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet. Då får husrannsakan företas endast, såvitt nu är aktuellt, om det finns synnerlig anledning (28 kap. 1 § andra stycket RB). Med synnerlig anledning avses att det ska föreligga en eller flera faktiska omständigheter som påtagligt visar att man med fog kan förvänta sig att uppnå det avsedda resultatet med åtgärden (se Lindberg, Rättegångsbalken [1 december 2022, Lexino], kommentaren till 28 kap. 1 §).

Husrannsakan får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det in­trång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för nå­got annat motstående intresse, dvs. åtgärden ska vara proportionerlig (28 kap. 3 a § RB). Vid verkställigheten får olägenhet eller skada inte förorsakas utöver vad som är oundgängligen nödvändigt, men rum eller förvarings­ställe får öppnas med våld om så krävs (28 kap. 6 § RB).

Den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa får kroppsbesiktigas bl.a. för att utröna omständigheter som kan vara av be­tydelse för utredning om brottet (28 kap. 12 § RB). 

Bestämmelser om beslag

Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller avhänt någon genom brott eller förverkat på grund av brott får tas i beslag (27 kap. 1 § första stycket RB i den lydelse som gällde vid tidpunkten för den aktuella händelsen). När ett föremål tas i beslag ska detta protokollföras (27 kap. 13 § RB).

Föremål som tagits i beslag ska vårdas väl och noggrann tillsyn ska hållas över föremålet, så att det inte förbytes eller förändras eller annat missbruk sker därmed (27 kap. 10 § tredje stycket RB). Om ett beslagtaget föremål är skadat, ur funktion, saknar ordinarie eller normalt förekommande delar m.m. vid beslagstillfället, bör detta dokumenteras i beslagsprotokollet (PMFS 2017:4, FAP 102-2). När företrädare för det allmänna har egendom i sin faktiska vård, t.ex. med anledning av tvångsåtgärder av olika slag, bär staten ett s.k. presumtionsansvar för skada som under den tiden uppkommer på egendomen (se prop. 1972:5 s. 358 f. och NJA 1989 s. 191). Ansvaret grun­das på oaktsamhet från statens sida, men bevisbördan är omkastad på så sätt att det är staten som ska visa att fel eller försummelse inte förekommit.

Vilka rättigheter har man som skäligen misstänkt för ett brott?

När en förundersökning kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet ska den misstänkte, då han eller hon hörs, underrättas om misstanken (23 kap. 18 § RB). I samband med delgivningen av misstanke ska den skäli­gen misstänkte också underrättas om sin rätt i vissa närmare angivna av­seenden, bl.a. rätten att anlita biträde av försvarare samt rätten att få in­form­ation om förändringar av misstanken, att inte behöva yttra sig över misstan­ken och att inte heller i övrigt behöva medverka till utredningen av sin egen skuld (12 § förundersökningskungörelsen, 1947:948). 

När har man rätt till ersättning enligt frihetsberövandelagen?

Lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) reglerar i första hand rätten till ersättning när någon varit häktad eller anhållen under minst 24 timmar i sträck (2 och 3 §§). Även den som har varit frihetsberövad kortare tid än 24 timmar kan enligt 5 § vara berättigad till ersättning, om beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. En förutsättning för rätt till ersättning enligt den bestämmelsen är att det varit fråga om ett frihetsberövande i bemärkelsen att någon genom inspärrning eller övervakning varit faktiskt hindrad att förflytta sig utanför ett rum eller ett annat relativt starkt begränsat område (prop. 1997/98:105 s. 12).

Justitiekanslerns bedömning

Inledningsvis finns skäl att klargöra att det var Polismyndigheten, och inte Försvarsmakten, som beslutade om nu aktuella tvångsmedel. Frågan om mili­tär­polisens omhändertagande av väskor berörs dock särskilt nedan.

Husrannsakan i bostaden

Husrannsakan i sökandens bostad grundades på en misstanke om narkoti­kabrott av normalgraden, förvärv i överlåtelsesyfte alternativt innehav. Polismyndigheten har uppgett att det fanns grund för bedömningen att skälig misstanke förelåg för det brottet, mot bakgrund av den mängd narkotika som påträffades.

Med beaktande av det bedömningsutrymme och behov av skyndsamhet som finns vid den här typen av beslut anser Justitiekanslern att förundersök­ningsledarens bedömning om skälig misstanke, utifrån förutsättningarna vid tidpunkten för beslutet, får godtas. Beslutet om husrannsakan i sökandens bostad var alltså förenligt med rättegångsbalkens regler. Åtgärden får också anses ha varit proportionerlig.

Husrannsakan i bilverkstaden

Under det förhör som militärpolisen höll i sökandens bostad ­visade sökanden upp recept på Tramadol och lämnade sådana upp­gifter om inneha­vet att misstanken mot honom måste ha försvagats i sådan grad att den därefter inte längre nådde upp till nivån skälig misstanke. Hus­rannsakan får visserligen göras hos den som är misstänkt även om misstanken inte når upp till det som krävs för skälig misstanke, men då krävs det synnerlig an­ledning. Utredningen ger inte stöd för att det funnits synnerlig anledning till aktuell husrannsakan. Någon grund för husrannsakan i bilverkstaden har därför inte funnits.

Begreppet hem i artikel 8 i Europakonventionen omfattar inte bara det hus där en person faktiskt bor. Även en husrannsakan i t.ex. affärs- eller kon­torslokaler har enligt Europadomstolens praxis aktualiserat rätten enligt arti­kel 8.1 till respekt för hemmet (se Buck mot Tyskland, dom den 28 april 20225, no. 41604/98, p. 31 och 32 och Société Colas Est m.fl. mot Frank­rike, dom den 16 april 2004, no. 37971/97, p. 40 och 41). Den husrannsakan som ägde rum i bilverkstaden får därmed antas ha utgjort intrång i sökan­dens rättigheter enligt den artikeln.

Husrannsakan i bilverkstaden har således stått i strid med såväl rättegångs­balkens regler som laglighetskravet i artikel 8 i Europa­konventionen och har utgjort en överträdelse.

Kroppsbesiktningen

Även beslutet om kroppsbesiktning fattades ef­ter det förhör vid vilket sökanden visade upp recept på Tramadol, varför skälig misstanke inte heller förelåg vid tidpunkten för detta beslut. Åtgärden har där­med stått i strid med såväl rättegångsbalkens regler som laglighetskravet i artikel 8 i Europakonventionen och har utgjort en överträdelse.

Militärpolisens omhändertagande av väskor 

Av utredningen har framkommit att militärpolisen tog med sig väskor i sam­band med att husrannsakan genomfördes i sökandens bostad. Väskorna, som förvarades i ett uthus, har inte tagits upp i polisens beslagsprotokoll.

Normalt används beslag eller något annat straffprocessuellt tvångsmedel när polisen, eller som i detta fall militärpolisen, omhändertar föremål. I undantagsfall förekommer det att egendom som någon frivilligt ställer till förfogande inte tas i beslag, utan i stället omhändertas formlöst. Ett exempel på en situation där det normalt inte fattas något beslut om beslag är när handlingar lämnas in i samband med att en myndighet anmäler brott. (Se Lindberg, a.a, särskilt s. 68 f., 104–106, 450 och 473.)

Sökanden och Försvarsmakten har olika uppfattning om väskornas innehåll och om dessa omhändertogs med sökandens samtycke. Vid ett förfarande som nu aktuellt, där egendom omhändertagits under pågående husrannsa­kan utan att protokoll över egendomen upprättats, får sådana oklarheter falla tillbaka på myndigheten. Någon undantagssituation där väskorna kunnat omhändertas formlöst har det inte varit fråga om, oav­sett om sökanden överlämnat egendomen frivilligt eller inte.

Det har vid sådana förhållanden alltså krävts ett beslagsförfarande med de rättssäkerhetsgarantier som ett sådant förfarande medför. Något beslut om beslag fattades dock inte. Försvarsmaktens omhänder­tagande av väskorna saknade således stöd i lag. Omhändertagandet utgör en överträdelse av sökandens egendomsskydd enligt artikel 1i första tilläggs­protokollet till Europakonventionen.

Militärpolisens förhör

Av utredningen framgår att sökanden var skäligen misstänkt för narkoti­kabrott redan vid det första förhör som militärpolisen höll i sökandens bo­stad. Sökanden borde följaktligen redan då ha underrättats om brottsmisstanken samt infor­merats om sina rättigheter enligt 12 § förun­dersökningskungörelsen. Försvarsmaktens underlåtenhet i denna del utgör en brist såväl i relation till rättegångsbalken och förundersökningskun­görelsen som till artikel 6 Europakonventionen.

Bedömningen av om rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 har åsido­satts ska dock göras utifrån en bedömning av förfarandet som helhet. Mot bakgrund av den korta tid som gick mellan militärpolisens förhör i bostaden och det polisförhör vid vil­ket sökanden underrättades om brottsmisstankarna och om sina rättigheter, samt det förhållande att förundersök­ningen mot sökanden bara några dagar senare lades ned, anser Justitiekans­lern att förfarandet som helhet ändå uppfyllt kraven i artikel 6 Europakonvent­ionen.

Skadestånd

Ersättning för skador i samband med husrannsakan

Sökanden, Försvarsmakten och Polismyndigheten har olika uppfattning av­seende om skador uppstod vi husrannsakan i sökandens bostad eller inte. Sökanden har gett in odaterade bilder på ett parkettgolv och en tvättmaskin. Av bilderna går det inte att dra några slutsatser om huruvida tvättmaskinen eller golvet skadades vid själva husrannsakan. I övrigt saknas bevisning om skadad eller förstörd egendom. Mot denna bakgrund har sökanden inte styrkt att Försvarsmakten eller Polismyndigheten orsakade några skador vid husrannsakan i bostaden. Sökandens anspråk för skadad och förstörd egendom ska därför avslås.

Utredningen ger inte underlag för bedömningen att något skadeståndsgrun­dande fel eller någon försummelse har förekommit i relation till sökandens hundar. Något skadestånd beträffande sökandens hundar ska redan på den grunden inte utgå.

Ersättning för skador i samband med beslag

Det är sökanden som måste bevisa att de två telefonerna skadades vid polisens hantering av dem. Om sökanden kan visa detta, ligger det sedan på staten att visa att skadorna inte uppstod genom fel eller försummelse vid vården av egendomen (jfr NJA 1989 s. 191).

Till styrkande av sitt anspråk har sökanden gett in odaterade bilder på en skadad mobiltelefon och ett skadat mobilskal. Av bilderna går det inte att dra några slutsatser om huruvida skadorna uppkommit under tiden de var i beslag. Mot bakgrund av det samt med beaktande av Polismyndighetens uppgifter om rutinerna vid beslagshantering har sökanden inte visat att tele­fonerna skadades under den tid som Polismyndigheten hade vårdansvar för dem. Något skadestånd i den här delen ska därför inte utgå.

Ersättning för förlorad arbetsinkomst

Sökanden har begärt ersättning för förlorad arbetsinkomst eftersom han inte kunde arbeta i sitt bolag när hans dator och telefoner var tagna i beslag.

Beslutet att ta datorn och telefonerna i beslag har skett i enlighet med be­stämmelserna i rätte­gångs­balken och var inte felaktigt. Den tid som besla­gen varat har inte varit oproportionerligt lång. Utredningen ger inte un­derlag för bedömningen att något skadeståndsgrundande fel eller någon för­sum­melse har förekommit. Sökandens anspråk för förlorad arbetsinkomst ska alltså avslås.  

Ersättning för ideell skada

Sökanden har anfört att händelsen har lett till skvaller i hans närmaste om­givning, vilket har orsakat lidande för honom och hans familj. Sedan hus­rannsakan har han mått psykiskt dåligt, varför han vill ha ersättning för psy­kiskt lidande. Sökanden begär ersättning för sveda och värk samt kränkning eftersom husrannsakan genomfördes i hans hem och då han frihetsberövades trots att han inte hade begått något brott. Om frihetsberövandet har sökan­den förklarat att han fick vänta i flera timmar, anhållen, i ett rum i samband med att han skulle lämna ett urinprov.

Polismyndigheten och Försvarsmakten har motsatt sig att skadestånd ska utgå.

När det gäller sökandens uppgift om att han varit frihetsberövad har Polis­myndigheten förklarat att det, vad gäller dokumentation kring frihetsberö­vanden, endast framgår att en kroppsbesiktning har genomförts. Det kan vi­dare konstateras att det inte finns något i utredningen som tyder på att sö­kanden var anhållen eller vid något tillfälle var inlåst eller på annat sätt be­rövad friheten i frihetsberövandelagens mening. Av förarbetena till frihets­berövandelagen framgår vidare att den frihetsinskränkning som en kroppsbe­siktning innebär inte anses utgöra ett frihetsberövande av det slag som avses i 5 § frihetsberövandelagen (prop. 1997/98:105 s.17). Någon ersättning kan därför inte utgå med stöd av frihetsberövandelagen.

För att ersättning för personskada i form av fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) ska utgå krävs att något skadestånds­grundande fel eller någon försummelse har förekom­mit. Beslutet om hus­rannsakan i sökandens bostad har skett i enlighet med bestämmelserna i rätte­gångs­balken och var inte felaktigt. Däremot har besluten om kroppsbesiktning, husrann­sakan i bilverkstaden samt militärpolisens förhör och omhändertagande av väskor vilat på sådana uppenbart oriktiga bedömningar att staten härigenom har gjort sig skyldig till fel eller försummelse i skade­ståndslagens mening. Justitiekanslern ifrågasätter inte att sökanden har tagit illa vid sig av att polisen och militärpolisen, utan lagligt stöd, har vidtagit ovan beskrivna åtgärder. Det ankommer dock på den skadelidande att styrka skadan och dess omfattning. Sökanden har inte lämnat in något läkarin­tyg eller lik­nande som styrker att han härigenom drabbats av en ersättnings­gill personskada. Ersättning för sveda och värk ska därför inte utgå.

Eftersom det inte förekommit något skadeståndsgrundande fel eller någon försummelse i samband med beslutet om husrannsakan i bostaden kan inte heller någon ersättning för kränkning i anledning av denna utgå.

När det gäller militärpolisens agerande vid det första förhöret med sökanden har Särskilda åklagarkammaren bedömt att gärningen inte var brottslig. Ju­stitiekanslern anser inte att det finns skäl att göra en annan bedömning avse­ende något av de förhör som hölls av militärpolisen. Någon ersättning för kränkning kan därmed inte heller utgå i den här delen.

Inte heller kan polisens felaktiga beslut om kroppsbesiktning och husrannsakan i bilverkstaden samt militärpolisens felaktiga omhänderta­gande av väskorna anses innebära att sökan­den utsatts för något typiskt sett in­tegritetskränkande brott från Polismyn­dighetens eller Försvarsmaktens sida. Någon ersättning för kränkning kan därför inte heller utgå i den delen.

Slutligen ska det prövas om artikel 13 Europakonventionen innebär att sökanden ska erhålla skadestånd för den ideella skada han lidit till följd av de konventionsöverträdelser som kroppsbesiktningen, husrannsakan i bilverk­staden och omhändertagandet av väskorna utgjort. Vid prövningen ska en helhetsbe­dömning av överträdelsens art och omständigheterna i övrigt göras (5 kap. 8 § skadeståndslagen). I praxis har det ansetts att en rätt till ersätt­ning för kon­ventionsöverträdelse förutsätter att skadan är av viss stor­leks­ordning (se NJA 2012 s. 211 I, NJA 2013 s. 842 och prop. 2017/18:7 s. 66). Vid mindre allvarliga ideella skador kan det vara en tillräcklig gott­görelse att överträdelsen erkänns.

Omständigheterna vid omhändertagandet av väskorna och sökandens upp­gift om den tid det tog att få tillbaka sina saker talar i viss utsträckning mot ett erkännande som till­räcklig gottgörelse. Utöver omhändertagandet har även kroppsbesiktningen och husrannsakan i bilverkstaden ansetts utgöra konventionsöverträdelser. Vid en sammantagen bedömning kan det inte, särskilt med beaktande av den genomförda kroppsbesiktningen, anses vara en tillräcklig gottgörelse att Justitiekanslern enbart kon­staterar att konventionsöverträdelser har skett. För att sökanden ska anses gottgjord krävs även att han kompenseras ekonomiskt för den ideella skada han lidit. Ersättningen ska bestämmas till 10 000 kr. Mot bakgrund av att så­väl Polismyndigheten som Försvarsmakten har gjort sig skyldig till konvent­ionsöverträdelser bör myndigheterna dela lika på ersättningsansvaret.