Skadeståndsanspråk avseende delar av en bil som togs i beslag

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner sökanden ersättning med 74 152 kr. Polismyndigheten ansvarar för att ersättningen betalas ut till honom. 

Ärendet

Bakgrund

En bil av märket Audi, som sökanden leasade, togs i beslag inom ramen för en förundersökning om bl.a. mord. Sökanden var emellertid inte misstänkt för brottet eller delaktighet i detsamma. Beslaget gjordes eftersom bilen antogs ha betydelse för utredningen av brottet. Syftet med beslaget var att eftersöka information från bilens styrenheter för att ta reda på bl.a. var bilen hade varit samt vilka mobila enheter som varit uppkopplade mot bilens styrenheter och när.

Vid beslagstidpunkten var bilen inlämnad på en verkstad hos en bilfirma. Beslaget verkställdes där och bilen flyttades därefter till polisens beslagsgarage för teknisk undersökning. Sedan det visat sig att polisen saknade den utrustning som krävdes för att genomföra undersökningen tog polisen kontakt med verkstaden för att efterfråga hjälp med att montera ur styrenheterna. Verkstaden informerade polisen om att det fanns risk att styrenheterna kunde skadas eller förstöras om de monterades ur. Verkstaden hänvisade till att Audi eventuellt kunde hjälpa till med att ta fram information ur styrenheterna utan att montera ur dem. Det framkom dock att det på grund av hög arbetsbelastning hos Audi skulle ta lång tid att få fram begärd information och enligt uppgift från Audi kunde de inte heller med säkerhet säga att det skulle vara möjligt att få fram efterfrågad information.

I mordutredningen fanns en ung person häktad. Åklagaren bedömde därför, med beaktande också av osäkerheten om Audi skulle kunna få fram de önskade informationen, att det var oproportionerligt att invänta svar från Audi. I stället hävde åklagaren beslaget av bilen och beslutade en dag senare att låta demontera bilens två styrenheter och ta dessa i beslag. Bilen återfördes till bilverkstaden som på Polismyndighetens begäran demonterade styrenheterna ur bilen, varefter det nya beslutet om beslag verkställdes. En polisman som var på plats godkände att styrenheterna monterades ur trots vetskap om risken för att de därvid kunde gå sönder. Styrenheterna skickades sedan till Nationellt forensiskt centrum för en kriminalteknisk undersökning.

Enligt Polismyndigheten skadades styrenheterna när de plockades ur, medan Åklagarmyndigheten menar att det är en mer öppen fråga om enheterna förstördes vid demonteringen eller först senare, under den kriminaltekniska undersökningen.

Tingsrätten hävde senare beslaget av styrenheterna och beslutade att dessa skulle lämnas ut till verkstaden, från vilken beslaget skett. Sökanden fick, när har skulle lösa ut bilen, betala 74 152 kr till verkstaden för byte till nya styrenheter i stället för de förstörda.

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten med 74 152 kr på den grunden att styrenheterna felaktigt förstörts. Han har bl.a. menat att det var möjligt att läsa av informationen från styrenheterna utan att förstöra dem.

Polismyndigheten har med ett eget yttrande lämnat över anspråket hit. Åklagarmyndigheten har yttrat sig över anspråket.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Staten ska ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för (3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen). Polismyndighetens och Åklagarmyndighetens handläggning av och beslut i fråga om beslag är sådan verksamhet.

Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott får tas i beslag (27 kap. 1 § rättegångsbalken). Som vid all annan tvångsmedelsanvändning gäller att åtgärden får beslutas endast om skälen för den uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär (proportionalitetsprincipen). Detta innebär att ju allvarligare brott som en förundersökning avser desto större ingrepp får tålas.

En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, bl.a. om polismannen med laga stöd ska verkställa eller biträda vid beslag (10 § första stycket 4 polislagen, 1984:387).

Den som drabbas av en sakskada genom våld som utövas med stöd av bl.a. 10 § polislagen har rätt till ersättning, om den skadelidande inte har betett sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att använda våld mot hans eller hennes person eller egendom (8 § lagen, 1998:714, om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, kallad frihetsberövandelagen).

Bedömningen i detta fall

Hela beslagsregelverket utgår från att det är ett föremål – en lös sak – som tas i beslag. Saken måste vara omedelbart tillgänglig när beslutet fattas (se t.ex. Fitger m.fl, Rättegångsbalken, 3 juni 2022, Version 92, JUNO, kommentaren till 27 kap. 1 § första stycket). Den vedertagna betydelsen av lös sak brukar sägas vara ”varje slag av rörligt fysiskt föremål” (se t.ex. prop. 1989/90/89 s. 59). Begreppet lös sak finns visserligen inte i lagtexten om beslag, men återkommer i lagkommentarer och rättsvetenskaplig litteratur när det beskrivs vad som får tas i beslag.

I det här fallet avsåg det beslut om beslag som kom att verkställas två föremål – de två styrenheterna – som satt fast i ett annat föremål – bilen – och som måste demonteras ur bilen för att bli tillgängliga för beslag. En första och avgörande fråga är om det var korrekt att fatta ett beslagsbeslut som innebar att ett föremål måste plockas sönder eller, med en annan formulering, att föremål måste skiljas från varandra med visst våld för att det som man önskade ta i beslag skulle bli tillgängligt.

Åklagarmyndigheten menar att förfarandet som använts är korrekt och att det i detta fall var mest proportionerligt att inte invänta ett försök av Audi att överföra information, utan i stället häva beslaget av bilen och bara ta styrenheterna i beslag. Åklagarmyndigheten menar också att åtgärden att plocka ur styrenheterna ur bilen måste ses som en sådan laglig våldsanvändning av polisen som avses i 10 § polislagen. Myndigheten har jämfört med att det förekommer att beslagtagna datorer hanteras på motsvarande sätt. Det händer således enligt myndigheten att en hårddisk monteras ur en beslagtagen dator och tas i beslag separat för att kunna undersökas. Även en sådan åtgärd kan medföra risk för skada på det ursprungligen beslagtagna föremålet. Vid ett sådant förfarande kan i vissa fall beslaget av själva datorn hävas, vilket kan minska den olägenhet ett beslag medför för en enskild.

Det kan anmärkas att den situation som Åklagarmyndigheten tar upp även nämns i en lagkommentar till den aktuella bestämmelsen där det står att åklagaren, när innehavaren av en dator protesterar mot att filer kopieras från den, kan ha anledning att i stället ta en hårddisk i beslag och sedan genast återlämna en kopia av hårddisken (se Fitger m.fl, Rättegångsbalken, 3 juni 2022, Version 92, JUNO, kommentaren till 27 kap. 1 § andra stycket). Huruvida förfarandet som anvisas avser en situation där en hårddisk sitter fastmonterad på ett motsvarande sätt som styrenheterna, och där det alltså krävs visst våld mot egendom för att hårddisken i beslag, är dock oklart.

Justitiekanslern har i och för sig ingen invändning mot bedömningen att det inte fanns tid att invänta ett försök av Audi att ta fram den information som behövdes i förundersökningen. Förfarandet att häva beslaget av bilen och i stället bara ta en integrerad del av bilen i beslag är dock något svårt att förena med regelverket om beslag. Det finns inga uttalanden i förarbeten eller i den rättsvetenskapliga litteraturen som ger tydligt stöd för att det inom beslagsinstitutet skulle inrymmas en rätt att använda våld mot egendom för att lösgöra ett föremål från ett annat föremål. I stället tycks utgångspunkten vara att det ska vara fråga om beslag av ett föremål som finns tillgängligt. I det måste normalt anses ligga att föremålet också är avskiljbart och flyttbart (jfr vad som sagt ovan om att föremålet förutsätts vara rörligt när man talar om en lös sak). Det är dock inte tillräckligt tydligt att det skulle vara i direkt strid med beslagsregleringen och därmed felaktigt av åklagaren att fatta beslutet att ta styrenheterna i beslag på det sätt som skedde.

Om det accepteras att det fanns visst utrymme att fatta beslagsbeslutet avseende styrenheterna måste det också accepteras att polisens våldsanvändning mot bilen var laglig. En utgångspunkt för Justitiekanslerns fortsatta bedömning är därför att polisen som var på plats när styrenheterna monterades ur bilen använde våld med stöd av 10 § första stycket 4 polislagen (varvid verkstadspersonalen som hjälpte polisen hade samma rätt i enlighet med 24 kap. 5 § brottsbalken).

Polismyndigheten har i sitt remissvar menat att styrenheterna förstördes redan i samband med att de monterades ur bilen, dvs. genom våldsanvändningen. Detta händelseförlopp är mest fördelaktigt för sökanden. Justitiekanslern utgår därför ifrån att det var så. En konsekvens av detta blir att statens strikta skadeståndsansvar enligt 8 § frihetsberövandelagen aktualiseras. Sökanden har inte betett sig på ett sådant sätt att det var påkallat att använda våld mot hans egendom. Han får anses ha visat att skadan uppgår till det belopp som han begär ersättning med. Han har därför rätt till skadestånd med detta belopp. 

När det gäller frågan om vem som bör ansvara för att betala ut ersättningen kan konstateras att det här varit fråga om våldsanvändning som kan sägas ha skett på åklagarens initiativ med hänsyn till beslutet om att bara ta styrenheterna i beslag. Normalt ansvarar dock den myndighet som utövat våld för att betala skadeståndet enligt 8 § frihetsberövandelagen och det saknas tillräckliga skäl för att frångå den principen även i detta fall.

Behov av en översyn av gränserna för statens strikta ansvar för sakskada vid laglig våldsanvändning i samband med kriminaltekniska undersökningar?

Det rimligaste förfarandet av åklagaren i det här fallet hade varit att behålla hela bilen i beslag och sedan genomföra den kriminaltekniska undersökningen. Även då hade styrenheterna med största sannolikhet förstörts, men i stället för att förstöras som ett led i ett beslut om beslag skulle de ha förstörts vi demonteringen som ett led i den kriminaltekniska undersökningen. Samma sakskada hade alltså uppkommit vid ett sådant förfarande. Skadan hade vid det händelseförloppet däremot inte omfattats av statens strikta skadeståndsansvar eftersom våld mot egendom som används i samband med kriminaltekniska undersökningar inte utövas med stöd av 10 § polislagen och inte heller på något annat sätt ger rätt till ersättning enligt 8 § frihetsberövandelagen (se vidare nedan). I stället hade det krävts att det visats att skadan vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt bestämmelserna i skadeståndslagen för att ersättning skulle kunna utgå (3 kap. 2 § 1). Omfattningen av statens skadeståndsansvar blir alltså beroende av om våldet mot egendomen används när ett beslag verkställs eller om det sker inom ramen för en kriminalteknisk undersökning.

När frihetsberövandelagen kom till uttalade regeringen bl.a. följande, efter att ha nämnt sådana exempel som att bilens ägare enligt då gällande rätt inte var berättigad till ersättning från det allmänna när polisen skadar en stulen bil i samband med att man griper biltjuven (se prop. 1997/98:105 s. 23 f).

Att en utomstående, oskyldig skadelidande skall stå utan ersättning i sådana fall som här beskrivits stämmer också illa överens med den generositet som staten bör visa. Sådan laglig våldsanvändning som här diskuteras är en form av allmännyttig åtgärd som kan drabba en enskild, utan att denne på något sätt bär skuld till att åtgärden har måst vidtas. Det är också klart att sådan laglig våldsanvändning kan orsaka allvarliga och omfattande skador. Även om det rör sig om ett mycket begränsat antal fall är behovet av ersättning i det enskilda fallet många gånger odiskutabelt.

Ofta är ingripanden som medför person- eller sakskada helt oantastliga och kanske till och med nödvändiga för att ingripandet – t.ex. gripandet av en farlig rymling – skall bli lyckosamt. Den enskilde som drabbas av skadan har visserligen ett allmänt intresse av att brott förhindras eller beivras, men det ter sig stötande att han eller hon ensam skall bära följderna av sådana åtgärder.

Samtidigt avfärdade regeringen Rikspolisstyrelsens förslag om att statens strikta ansvar skulle omfatta även sakskada som uppkommer vid en kriminalteknisk undersökning med följande formulering (prop.1997/98:105 s. 25).

Sådan skada skiljer sig från de skador som kan uppstå till följd av laglig våldsanvändning. Det är i de senare fallen som det har identifierats ett verkligt behov av reglering. Det skulle enligt regeringens mening medföra ytterligare gränsdragningssvårigheter om man skulle gå ifrån anknytningen till viss närmare bestämd laglig våldsanvändning. Regeringen avstår därför från att i detta sammanhang lämna något förslag om rätt till ersättning av allmänna medel i andra fall.

Det kan ifrågasättas om regeringen 1998 kunde förutse den omfattning på sakskador vid kriminaltekniska undersökningar som numera kan förekomma, bland annat till följd av den tekniska utvecklingen och möjligen även till följd av att nya kriminaltekniska metoder har utvecklats.  

Skador av det här slaget får bäras av den enskilde trots att det kan vara fråga just om en sådan ”utomstående, oskyldig skadelidande” som regeringen talade om i propositionen till frihetsberövandelagen. Även här kan man, liksom regeringen gjorde 1998, se det som att den enskilde som drabbas av skadan har ett allmänt intresse av att brott beivras, men man kan samtidigt med visst fog – även där i likhet med regeringen – tycka att det ter sig stötande att han eller hon ensam ska bära följderna av sådana åtgärder.

Justitiekanslern skickar en kopia av detta beslut till Justitiedepartementet, så att regeringen har möjlighet att överväga om det mot bakgrund av utvecklingen sedan frihetsberövandelagen tillkom finns anledning att se över gränserna för statens strikta skadeståndsansvar. Behov av en översyn kan finnas när det gäller sakskador som uppkommer till följd av laglig våldsanvändning i samband med kriminaltekniska undersökningar, och där den skadelidande inte har betett sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att använda tvångsåtgärderna mot honom eller henne.