Allvarlig kritik mot Polismyndigheten med anledning av långsam handläggning av ärenden om återkallelse av vapentillstånd m.m.

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern riktar allvarlig kritik mot Polismyndigheten, rättsenhet Bergslagen, för vad som framkommit om myndighetens långa handläggningstider samt kritiserar enheten för hanteringen i vissa andra avseenden i några specifika ärenden. 

Beslutets huvudsakliga innehåll

Justitiekanslern har granskat Polismyndighetens, rättsenhet Bergslagen, handläggning av ärenden i vilka det fattats beslut om omhändertagande av vapen och därefter prövats om vapentillståndet ska återkallas. Granskning­en har haft ett rättssäkerhetsperspektiv och de frågor som stått i fokus har främst varit handläggningstider, kommunikation, beslutsmotiveringar, dokumen­tation samt i ett övergripande perspektiv beslutens enhetlighet i sak. Varje led av handläggningen har granskats, dvs. från det inledande omhändertagandet av vapen till det avslutande beslutet om inlösen av vapnet.

I de granskade ärendena har grunderna för omhändertagande och återkallelse varierat. I nästan två tredjedelar av ärendena har åtgärderna motiverats av medicinska skäl och i resterande del främst av förekomsten av brottsmisstanke men också t.ex. felaktig förvaring av vapnet. Missbruk av alkohol eller narkotika har i vissa fall också funnits med i bilden.

Granskningen har visat att rättsenhet Bergslagens handläggning av nu aktuella ärenden i flera avseenden fungerar väl utifrån de frågor som stått i fokus för granskning­en, men att det finns stora problem med långsam handläggning. Det gäller framför allt handläggningstiden mellan omhändertagande av vapen och återkallelse av vapentillståndet samt handläggningens avslutande fas med värdering och inlösen av vapnet.

I beslutet uttalar Justitiekanslern allvarlig kritik mot rättsenhet Bergslagen för den långsamma handläggningen, dock inte vad gäller de ärenden där tidsutdräkten enbart berott på att enheten inväntat lagakraftvunnen brottmålsdom före prövningen av återkallelsefrågan. Vidare får rättsenheten kritik för hanteringen i vissa andra avseenden i några specifika ärenden. Justitiekanslern ser dock mycket positivt på att rätts­enheten redan vidtagit flera åtgärder för att förbättra och effektivisera handläggningsprocessen. Justitiekanslern gör i övrigt vissa uttalanden i samband med genomgång­en av enskilda ärenden, bl.a. rörande vilka krav på skyndsamhet som kan uppställas i olika skeden av handläggningen.

1 Bakgrund

Justitiekanslern har, enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn och förordningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern, tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra för­fattningar samt i övrigt fullgör sina åligganden.

I september 2021 beslutade Justitiekanslern att granska Polismyndighetens handläggning av ärenden om omhändertagande av vapen och omprövning av vapentillstånd. I granskningen ingick ett antal avslutade ärenden hos rättsenhet Bergslagen. Ärendena innehöll såväl beslut om omhändertagande av vapen som en prövning av frågan om återkallelse av tillståndet.

Rättsenhet Bergslagen underrättades om granskningen den 15 september 2021. I anslutning till det gjordes även en beställning av akter, vilka levererades ett par veckor senare. Ytterligare några veckor därefter begärde Justitiekanslern viss komplettering av akterna och i början av november var det skriftliga underlaget för granskningen komplett. Därutöver inhämtades vissa muntliga upplysningar i frågor som uppstod under arbetets gång. Granskningen pågick i huvudsak under november månad och ägde rum i Justitiekanslerns egna lokaler.

Rättsenhet Bergslagen har under hand fått ta del av ett utkast till detta beslut och har kommit in med vissa synpunkter på de iakttagelser som har redovisats i beslutet.

2 Granskningens omfattning

2.1 Syfte och inriktning

Granskningen var inriktad på handläggningen främst ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Frågor som uppmärksammades var främst handläggningstider, kommunikation, beslutsmotiveringar, dokumen­tation samt i ett övergripande perspektiv beslutens enhetlighet i sak.  

De granskade ärendena innehöll samtliga ett beslut om omhändertagande av vapen. I de allra flesta ärenden hade omhändertagandet följts av ett beslut om återkallelse av vapentillståndet, men i vissa ärenden hade omprövningen i stället slutat med en erinran eller med att ingen åtgärd längre bedömdes påkallad.
I de fallen återlämnades de omhändertagna vapnen.

De rättsliga utgångspunkterna för granskningen i olika delar framgår i avsnitt 3. 

2.2 Avgränsning och tillgängligt material

Innan beställningen gjordes hade Justitiekanslern varit i kontakt med Polismyndigheten för att få allmän information om ärendetypen och viss statistik från de senaste åren i landets olika polisregioner.

Justitiekanslern begärde sedan att rättsenhet Bergslagen skulle tillhandahålla akterna i de 100 senast avslutade ärendena per den 31 juli 2021 i vilka det förekommit såväl ett beslut om omhändertagande av vapen som en prövning av frågan om återkallelse av vapentillståndet. Justitiekanslern inhämtade senare någ­ra mindre kompletteringar av akterna samt tog kontakt med rättsenheten för att få upplysningar i vissa frågor som hade uppkommit under granskningen. Samtliga levererade akter blev granskade av Justitiekanslern. Ärendena var från perioden 2014–2020, varav merparten från 2018–2020.

Inför granskningen tog Justitiekanslern del av Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vapenlagstiftningen (RPSFS 2009:13, FAP 551-3) samt Polismyndighetens handbok för vapenhandläggning i PÄr (PM 2015:30).

3 Rättsliga utgångspunkter 

3.1 Vapenlagen m.m.

Av 6 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) följer att ett tillstånd att inneha skjutvapen ska återkallas av Polismyndigheten bl.a. om tillståndshavaren visat sig vara olämplig att inneha skjutvapen eller förutsättningarna för tillståndet inte längre finns. Utförliga anvisningar för bedömningen finns i 18 kap. RPSFS 2009:13. I föreskriften anges flera olika situationer i vilka frågan om en persons fortsatta vapeninnehav regelmässigt bör omprövas. Så är exempelvis fallet när vapeninnehavaren är dömd för något av ett antal uppräknade typer av brott, men också vid åsidosättande av bestämmelserna om förvaring av vapen, vid missbruk av alkohol eller narkotika och vid sådan allvarlig sjukdom som medför att lämpligheten att inneha skjutvapen kan ifrågasättas. Även vid allvarliga ålders- eller personlighetsförändringar som yttrar sig i aggressio­ner, psykisk störning eller fysiskt genom exempelvis synfel bör omprövning övervägas enligt nämnda föreskrift. Detsamma gäller när polisen fått kännedom om uttalad tydlig livsleda.

I vissa fall när tillräcklig grund för återkallelse av vapentillståndet inte föreligger kan polisen i stället meddela vapeninnehavaren en erinran. Det är en informell åtgärd som i första hand tar sikte på situationer då en vapeninnehavare genom slarv eller försummelse brutit mot de allmänna förvaringsbestämmelserna i 5 kap. vapenlagen (se allmänna råd till föreskriften i 18 kap. RPSFS 2009:13).

Enligt 6 kap. 4 § vapenlagen ska Polismyndigheten besluta att ett vapen med tillhörande ammunition och tillståndsbevis ska tas om hand om det finns risk att vapnet missbrukas eller det är sannolikt att tillståndet att inneha vapnet kommer att återkallas och särskilda omständigheter inte talar emot ett omhändertagande. Om risken för missbruk är överhängande får egendomen tas om hand av bland andra polismän och jakttillsynsmän även utan ett sådant beslut. Åtgärden ska i så fall skyndsamt anmälas till Polismyndigheten som omedelbart ska pröva om omhändertagandet ska bestå.

Efter ett beslut om omhändertagande ska enligt 6 kap. 4 a § vapenlagen frågan om återkallelse av tillståndet prövas skyndsamt. Tillståndet är ogiltigt till dess att frågan om återkallelse har prövats. Återkallas inte tillståndet ska ett omhändertaget tillståndsbevis omedelbart lämnas tillbaka. Detsamma gäller vapnet med tillhörande ammunition (19 kap. 1 § RPSFS 2009:13).

Av 6 kap. 6 § vapenlagen framgår att en läkare som bedömer att en patient av medicinska skäl är olämplig att inneha skjutvapen omedelbart ska anmäla detta till Polismyndigheten, såvida det inte med hänsyn till omständigheterna står klart för läkaren att patienten inte har tillstånd att inneha skjutvapen. Enligt allmänna råd till föreskriften i 18 kap. RPSFS 2009:13 bör en omprövning av vapentillståndet regelmässigt inledas efter en läkares anmälan. Om det dock framgår av anmälan att patientens medicinska tillstånd är sådant att den bristande lämpligheten bedöms vara av tillfällig natur bör återkallelse av tillståndet inte ske innan en förnyad kontakt med läkaren tagits.

Staten ska enligt 7 kap. 1 § vapenlagen lösa in skjutvapen och ammunition bl.a. om tillståndet att inneha vapnet eller ammunitionen har återkallats utan att egendomen samtidigt har förklarats förverkad eller tagits i beslag, eller om den som innehaft egendomen har avlidit. Det är Polismyndigheten som prövar frågor om inlösen (7 kap. 5 §). Undantag från inlösensplikten gäller bl.a. om egendomen har lämnats för skrotning eller överlåtits till någon som har rätt att inneha vapnet eller ammunitionen (7 kap. 2 §). En sådan åtgärd måste dock ske inom ett år från det att innehavaren avled eller inom tre månader från återkallelsen av tillståndet. Polismyndigheten får medge förlängning av tidsfristerna, varje gång med högst sex månader. För vapen eller ammunition som löses in ska betalas ersättning med ett belopp som motsvarar egendomens marknadsvärde (7 kap. 4 §). Vapnets värde bestäms av polisen och bör normalt grundas på en bedömning gjord av en värderingsman. Enligt 10 kap. 1 § vapenförordningen (1996:70) ska sådana värderingsmän utses av länsstyrelsen.

Polismyndighetens beslut om exempelvis omhändertagande av vapen, återkallelse av vapentillstånd och inlösen av vapen får enligt 10 kap. 1 § vapenlagen överklagas till förvaltningsrätten. Beslutet gäller omedelbart om inte annat förordnas (10 kap. 2 §).

3.2 Förvaltningslagen 

En ny förvaltningslag (2017:900) trädde i kraft den 1 juli 2018 och ersatte den dittills gällande förvaltningslagen (1986:223; nedan benämnd den äldre förvaltningslagen).

En allmän utgångspunkt är enligt 9 § förvaltningslagen att ärenden ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts. En myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver (23 §). Innan beslut fattas ska myndigheten underrätta den som är part om allt material av betydelse för beslutet och ge parten tillfälle att inom en bestämd tid yttra sig över materialet, om det inte är uppenbart obehövligt (25 §). Myndigheten får dock avstå från sådan kommunikation bl.a. om ett väsentligt allmänt eller enskilt intresse kräver att beslutet meddelas omedelbart. Myndigheten bestämmer hur underrättelsen ska ske. Inom ramen för sitt utredningsansvar kan en myndighet begära ett yttrande från en annan myndighet eller från någon enskild (26 §).

32 § förvaltningslagen reglerar frågan om motivering av beslut. Ett beslut som kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt ska innehålla en klargörande motivering, om det inte är uppenbart obehövligt. En sådan motivering ska innehålla uppgifter om vilka föreskrifter som har tillämpats och vilka omständigheter som har varit avgörande för myndighetens ställningstagande. En motivering får dock helt eller delvis utelämnas bl.a. om ett väsentligt allmänt eller enskilt intresse kräver att beslutet meddelas omedelbart. Att en part så snart som möjligt ska underrättas om innehållet i beslutet, om det inte är uppenbart obehövligt, framgår av 33 § förvaltningslagen. Om beslutet får överklagas ska parten också underrättas om hur det går till. Myndigheten bestämmer hur en underrättelse om beslut m.m. ska ske. Underrättelse får ske genom delgivning.

Ovan redovisade bestämmelser i förvaltningslagen motsvaras i stora delar av bestämmelserna i den äldre förvaltningslagen. En skillnad värd att notera är dock att skyldigheten att motivera ett beslut tidigare endast omfattade slutliga beslut (20 § i den äldre förvaltningslagen).

4 Justitiekanslerns iakttagelser och synpunkter

4.1 Övergripande iakttagelser och synpunkter

Justitiekanslerns övergripande intryck är att rättsenhet Bergslagens handläggning av ärenden om omhändertagande av vapen och återkallelse av vapentillstånd i flera avseenden fungerar väl utifrån de frågor som stått i fokus för granskning­en, men att det finns stora problem med långsam handläggning.

Granskningen har inte varit inriktad på någon närmare bedömning av beslutens riktighet utan har i det avseendet hållits på ett övergripande plan. Besluten framstår som både enhetliga och väl förankrade i lagbestämmelser och myndighetsföreskrifter. Det har därmed inte funnits något att anmärka på beträffande besluten i sak. Besluten har genomgående varit utförligt och väl motiverade samt har innehållit tydliga överklagandehänvisningar. Det nu sagda gäller samt­liga led i handläggningskedjan, dvs. beslut om omhändertagande av vapen, beslut om återkallelse av vapentillstånd och beslut om inlösen.

Vidare har polisen uppfyllt sin kommunikationsskyldighet gentemot den enskilde i de granskade ärendena. Förelägganden och andra skrivelser har generellt varit utförliga och formulerats på ett sätt som bör ha gjort det enkelt för den enskilde att förstå hur processen går till. Dokumentation och diarieföring har med några undantag utförts väl och det har heller inte funnits något att anmärka på vad gäller beslutsunderrättelser.

Däremot har Justitiekanslern i flera avseenden funnit att handläggningstiderna varit under all kritik. Vad gäller beslut om omhändertagande har polisen förvisso reagerat snabbt i brådskande fall, vilket är bra. I många fall som inte varit lika brådskande har frågan dock inte prövats tillräckligt snabbt med tanke på omhändertagandets interimistiska karaktär. Såvitt avser frågan om vapentillståndet ska återkallas förekommer i en stor del av ärendena långa uppehåll i handläggningen som gjort att det skyndsamhetskrav som gäller för prövningen inte uppfyllts. När omhändertagandet varit grundat på misstanke om brott har dock prövningen av återkallelsefrågan fått anstå i väntan på lagakraftvunnen dom i brottmålet, vilket är förenligt med Polismyndighetens föreskrifter. I slutfasen av ärendena, dvs. tiden mellan återkallelse och inlösen, förekommer oacceptabla dröjsmål i ett stort antal fall. Handläggningstiderna behandlas närmare i den redogörelse för Justitiekanslerns iakttagelser som görs i det följande.

4.2 Omhändertagande av vapen 

I de granskade ärendena har omhändertaganden av vapen – liksom därpå följande återkallelser av vapentillstånd – grundats på att vapeninnehavaren bedömts som olämplig att inneha vapen. Bedömningen har i nästan två tredjedelar av ärendena motiverats med medicinska skäl, ibland i förening med ett pågående missbruk av alkohol och/eller narkotika. I övriga fall är misstanke om brott den vanligaste grunden för omhändertagande och återkallelse. Det har då rört brott som våld mot tjänsteman, grov kvinnofridskränkning, misshandel, olaga hot, grovt rattfylleri och olovlig körning, grovt brott. I övrigt har exempelvis brott mot förvaringsbestämmelserna i 5 kap. vapenlagen förekommit som grund för åtgärderna.

När det gäller bristande lämplighet av medicinska skäl har ärendena normalt inletts med att en läkare gjort en anmälan enligt 6 kap. 6 § vapenlagen. Det har till övervägande del handlat om psykisk ohälsa hos vapeninnehavaren, men också om sjukdomar eller skador som påverkat exempelvis syn eller kognitiva förmågor. I vissa fall har missbruk av alkohol eller narkotika funnits med i bilden. Polisen har i en del ärenden fått kännedom om hälsotillståndet eller missbruket på annat sätt än genom uppgifter från läkare, exempelvis i samband med ett ingripande. Polisen har i de fallen inhämtat ett läkarutlåtande eller förelagt den enskilde att ge in ett sådant utlåtande för att ge ett bättre underlag i ärendet.

Brottsmisstankar har i vissa fall uppmärksammats av polisen vid registerslagningar men i övrigt följt på ingripanden, trafikkontroller, husrannsakan och liknande åtgärder. Brott mot förvaringsbestämmelserna har vanligen blivit kända i anslutning till annan åtgärd från polisens sida, exempelvis en husrannsakan.

Det har vid granskningen noterats ett antal fall där omhändertagandet av vapnet gjorts i direkt anslutning till ett ingripande, med hänvisning till risken för missbruk. Beslutet har i de fallen fattats av vakthavande befäl, medan rättsenhet Bergslagen som sin första åtgärd skickat ut en underrättelse om beslutet till den enskilde. I de flesta fall har dock ärendet börjat med ett beslut om omhändertagande som sedan verkställts genom att en polispatrull åkt till vapeninnehavaren och hämtat vapnet.

Det bör understrykas att granskningen inte har varit inriktad på att närmare pröva om polisens olika beslut i sak varit riktiga eller inte. På ett övergripande plan kan dock konstateras att polisens bedömningar av omhändertagandefrågan i de granskade ärendena framstår som enhetliga – dvs. lika fall har bedömts lika – och väl förankrade i såväl relevanta lagbestämmelser som ovan redovisade myndighetsföreskrifter. Det finns i det perspektivet inget att anmärka på vad gäller besluten i sak. Slutsatsen håller oavsett om enstaka beslut ändrats av förvaltningsrätten efter överklagan­de, då det måste tillåtas en viss bedömningsmarginal och då beslutsunderlaget dessutom inte alltid är exakt detsam­ma vid domstolens prövning.

I så gott som samtliga av de granskade ärendena har den senare återkallelsen av vapentillståndet grundats på samma omständigheter som inledningsvis legat till grund för omhändertagandet av vapnet. Det finns dock enstaka ärenden i vilka den ursprungliga grunden fallit och ersatts av en annan. Enligt Justitiekanslerns mening är ett sådant förfarande godtagbart förutsatt att den nya grunden lett till en snar omprövning av omhändertagandet och även kommunicerats med den enskilde inför återkallelsen.

Vid granskningen har det påträffats några fall i vilka omhändertagandet tillåtits att bestå trots att den brottsmisstanke som åtgärden grundats på fallit i och med en frikännande dom eller ett beslut om att lägga ned förundersökningen. I ären­de A415.371/2016 omprövades inte omhändertagandet förrän cirka fyra månader efter att polisen fått kännedom om den frikännande domen, vilket i sin tur var tre månader efter att domen hade meddelats. Omhändertagandet grundades i stället på att vapeninnehavaren hade brutit mot förvaringsbestämmelserna i    5 kap. vapenlagen. Den omständigheten blev också grunden för det senare beslutet om återkallelse av tillståndet. Detsamma gällde ärende A546.084/2016 där den förnyade prövningen dröjde cirka en månad efter att förundersökningen hade lagts ned. (Se även ärende A165.683/2019 som kommenteras i avsnitt 4.7.3.) I dessa båda ärenden kan konstateras att det under tiden mellan den frikännan­de domen respektive nedläggningsbeslutet och den nya prövningen av omhändertagandet i praktiken saknades grund för omhändertagandet av vapnen. Särskilt anmärkningsvärt är det att polisen i ärende A415.371/2016 väntat fyra månader med att pröva om omhändertagandet skulle bestå på en ny grund, trots vetskap om en frikännande dom som redan var tre månader gammal när polisen fick kännedom om den. (Jfr beslut av JO den 27 juni 2003, dnr 4310-2002.)

4.3 Återkallelse av vapentillståndet och inlösen av vapen

I större delen av de granskade ärendena har omhändertagandet av vapen senare följts av en återkallelse av vapentillståndet. Endast i ett mindre antal fall har prövningen av återkallelsefrågan resulterat i att vapnet återlämnats till den enskilde och denne fått behålla sitt tillstånd.

När omhändertagandet av vapen grundats på att den enskilde bedömts vara olämplig att inneha vapen med anledning av sitt hälsotillstånd, missbruk eller brottsmisstanke har tillståndet regelmässigt återkallats. Undantagen gäller ärenden där den enskilde tillfrisknat snabbt från fysisk eller psykisk sjukdom alternativt blivit frikänd från misstanke om brott. Det finns också enstaka exempel där den enskilde visserligen dömts för brottet men endast till en bötespåföljd, vilket fått polisen att i slutändan avstå från en återkallelse av vapentillståndet. Vidare har en återkallelse undvikits i några fall där den enskilde av oaktsamhet brutit mot förvaringsbestämmelserna. Polisen har i sistnämnda ärenden gett en erinran i anslutning till återlämnandet av vapnet.

När ett beslut om återkallelse av vapentillståndet fattats har polisen underrättat den enskilde om möjligheten till frivillig avyttring av vapnet inom tre månader samt om den värdering och inlösen som därefter sker av icke avyttrade vapen. I flera av de granskade ärendena har den enskilde utnyttjat möjligheten att själv avyttra vapnet, men i de flesta fall har så inte skett. Polisen har då i regel låtit en värderingsman göra en värdering av vapnet. Den enskilde har slutligen fått möjlighet att yttra sig över värderingen innan beslut om inlösen fattats.

Vad som i föregående avsnitt sagts om enhetlighet i polisens bedömningar och förankring i lagbestämmelser och föreskrifter gäller även för besluten om återkallelse av vapentillstånd och inlösen av vapen. Således finns det inte heller i de delarna något att anmärka på vad gäller besluten i sak.

4.4 Beslutsmotivering 

Beslut om omhändertagande av vapen, återkallelse av vapentillstånd och inlösen av vapen har i de granskade ärendena avfattats enligt särskilda mallar. Besluten har genomgående varit motiverade på ett sätt som gott och väl uppfyller kraven i 32 § förvaltningslagen på en klargörande motivering (jfr 20 § i den äldre förvaltningslagen). Med det sagt har dock noterats att besluten om återkallelse i många fall varit betydligt mer utförligt motiverade än besluten om omhändertagande. Återkallelsebesluten har innehållit såväl en redogörelse för de faktiska omständigheter som lagts till grund för beslutet som en rättslig bedömning med hänvisning till relevanta bestämmel­ser och i vissa fall även domstolsprejudikat. Att beslutsskälen i omhändertagandeskedet inte varit lika utförliga är dock inte särskilt anmärkningsvärt med hänsyn till beslutstypens interimistiska karaktär (jfr HFD 2019 ref. 66). Vidare ska framhållas att besluten också innehållit tydliga överklagandehänvisningar (jfr 33 § förvaltningslagen).

Enstaka undantag från de välmotiverade återkallelsebesluten har dock påträffats, exempelvis ärende A018.247/2018 där återkallelsen hade föregåtts av ett beslut om omhändertagande av vapen efter läkares anmälan enligt 6 kap. 6 § vapenlagen. I beslutet om återkallelse har just inte redovisats mer av de faktis­ka omständigheterna än att en anmälan från vårdcentralen tidigare inkommit och att den enskilde bedömts vara olämplig att inneha vapen. Vad de anmälda medicinska skälen närmare bestått i framgår inte. Mot den bakgrunden får beslutsmotiveringen betraktas som ett gränsfall i förhållande till förvaltningslagens krav (32 §).

En detalj som noterats vid granskningen är att beslut om omhändertagande av vapen har rubricerats som ”omprövning av tillstånd att inneha skjutvapen”. Med tanke på att den egentliga omprövningen sker först senare under handläggning­en – genom ställningstagandet i frågan om återkallelse av tillståndet – kan rub­riceringen ifrågasättas.

4.5 Kommunikation

Ärendegången hos polisen får sägas ha tydliggjorts för den enskilde på ett bra sätt i de granskade ärendena. Av besluten om omhändertagande av vapen har framgått att frågan om återkallelse av vapentillståndet skulle komma att aktualiseras längre fram. Sedan beslut om återkallelse meddelats har den enskilde
informerats om den frivilliga avyttring av vapnet som kunnat ske under de påföljande tre månaderna innan ett inlösenförfarande tagit vid.

Vissa av omhändertagandebesluten har innehållit en kommunikation i återkallelsefrågan, men i de flesta ärenden har kommunikationen skett vid ett senare tillfälle i en separat skrivelse. Före beslut om inlösen har den enskilde underrättats om utförd värdering av vapnet och beretts tillfälle att yttra sig över den. Föreläggandena har generellt varit utförliga och formulerats på ett sätt som bör ha gjort det enkelt för den enskilde att förstå hur processen går till och i vilka hänseenden ett eget yttrande kan vara av betydelse. Noterbart vid granskningen har också varit att kommunikation i ett flertal fall skett vid mer än ett tillfälle, vilket berott på att nytt beslutsunderlag – exempelvis i form av ytterligare läkarutlåtande – tillförts ärendet.

4.6 Dokumentation, diarieföring och delgivning

I varje ärende har det funnits en ärendesammanställning som gjort det möjligt att snabbt få en överblick av ärendet och handläggningen steg för steg. Ofta har handläggarna infogat kommentarer till vissa moment, vilket ytterligare bidragit till en god insyn i handläggningen och underlättat granskningen.

Vad gäller innehållet i akterna kan vidare konstateras att kommunikation
mellan olika handläggare och/eller beslutsfattare samt med andra enheter hos Polismyndigheten ofta skett via e-post och att sådan kommunikation av betydelse för sakfrågorna såvitt kan bedömas korrekt har diarieförts i ärendena.
Vidare har i många ärenden diarieförts ett utförligt formulär med information till de polispatruller som biträtt vid verkställigheten av besluten om omhändertagande av vapen. I formu­läret har angetts vad patrullen ska tänka på i olika avseenden vid verkställigheten, hur dokumentationen och redovisning av åtgärderna ska göras samt vem patrullen kan kontakta vid eventuella frågor.

Vad gäller diarieföringen har i enstaka fall noterats längre dröjsmål. I ett ären­de registrerades en promemoria över ett omhändertagande av vapen först nio månader efter att handlingen inkommit (A227.568/2018). I ett annat ärende har ett intyg om medicinska skäl registrerats drygt fyra månader efter att handlingen tagits emot (A404.076/2020). I övrigt har dock diarieföringen i allt väsentligt skötts väl och ihop med en gedigen dokumentation bi­­dra­git till ett gott underlag för granskningen.

Det finns inte något krav på att polisens beslut om omhändertagande av vapen och återkallelse av vapentillstånd formellt ska delges den enskilde (jfr 33 § förvaltningslagen och 21 § i den äldre förvaltningslagen). Av de granskade ärendena framgår att polisen ändå valt att använda delgivning vid underrättelse om besluten, vilket är lämpligt inte minst med hänsyn till att det vanligen rört sig om beslut som gått parten emot. I de flesta ärenden har vanlig delgivning enligt 16 § delgivningslagen (2010:1932) använts, men det finns också exempel på förenklad delgivning enligt 22 § samma lag. Det har vid granskningen inte framkommit något som tyder på brister i polisens sätt att underrätta enskilda om besluten. 

4.7 Handläggningstider

4.7.1 Omhändertagande av vapen med anledning av läkares anmälan eller annan impuls om ohälsa eller missbruk

Som framgått i avsnitt 3.1 ska läkares anmälan till polisen enligt 6 kap. 6 § vapenlagen göras omedelbart. Varken lagtext eller förarbeten ger närmare anvisningar om hur brådskande polisens ställningstagande i frågan om omhändertagande av vapen därefter är, men det bör enligt Justitiekanslerns mening ske omgående. Situatio­nen är likartad när polisen på annat sätt – exempelvis i samband med ett ingripande av något slag – fått uppgifter om den enskildes ohälsa eller missbruk. Ärendet har då har inletts med att polisen inhämtat ett läkarutlåtande inför prövningen av omhändertagandet.

Hur lång tid det dröjt innan beslutet om omhändertagande fattats efter läkares anmälan eller efter att läkarutlåtande inkommit har varierat i de granskade ären­dena. I merparten av ärendena har beslutet fattats inom några dagar eller i vart fall någon vecka, men i en del ärenden har beslutet dröjt längre än så. Tidsutdräkten har i de senare fallen ibland varit godtagbar på grund av att polisen behövt inhämta ett kompletterande medicinskt underlag och ärendet dessförinnan inte varit klart för avgörande. I några fall med åtminstone fyra veckors handläggningstid framgår det däremot inte varför prövning­en av omhändertagandefrågan dröjt (t.ex. A421.914/2016 och A416.716/2019). Ett ärende som särskilt behöver nämnas är A404.076/2020, i vilket beslutet om omhändertagande av vapen dröjde fyra månader efter att läkarens anmälan hade inkommit till polisen. Såvitt kan utläsas motsvarade dröjsmålet den tid det tog för polisen att lägga upp ett ärende med anledning av anmälan. När ärendet väl hade registrerats skedde prövningen av omhändertagandefrågan omgående.

När någon komplettering av beslutsunderlaget inte behövs bör enligt Justitiekanslerns uppfattning polisens ställningstagande generellt sett inte dröja mer än högst några dagar, mot bakgrund av att omhändertagande av vapen är en interi­mistisk åtgärd. I de akuta fallen bör beslutet om omhändertagande naturligtvis fattas – och verkställas – omgående. I undantagsfall där det står klar att förhållandena är sådana att ett omhändertagande inte brådskar finns det utrymme för en längre handläggningstid än några dagar.

Vid granskningen har påträffats ett antal ärenden som avsett akuta förhållanden vid tidpunkten för anmälan från läkare. Det har handlat om fall där vapeninnehavaren på grund av exempelvis suicidtankar, ångestattacker, psykoser eller demensrelaterade kognitiva förändringar bedömts vara olämplig som vapeninnehavare. I dessa ärenden har polisen omedelbart prövat frågan om omhändertagande av vapen. Besluten om omhändertagande har fattats samma dag som anmälan tagits emot och besluten har också verkställts omgående. (Se t.ex. ärende A395.438/2019, A041.894/2019, A145.080/2019, A233.250/2019 och A408.889/2019). I ett av ärendena (A233.250/2019) motiverades omhändertagandet med såväl risken för missbruk som att tillståndet sannolikt skulle kom­ma att återkallas, men i de övriga nyss nämnda ärendena hänvisades enbart till den senare grunden. Oavsett vilket är det förstås en tillfredsställande iakttagel­se att polisen i akuta eller annars särskilt angelägna fall agerat omedelbart.

4.7.2 Omhändertagande av vapen med anledning av brottsmisstanke

Även när en misstanke om brott föranleder ett omhändertagande av den brottsmisstänktes vapen bör prövningen ske omgående. Vad som är godtagbar handläggningstid kan i någon mån bero på vilket brott det är fråga om samt om åtgärden är motiverad av risken för missbruk eller av att vapentillståndet sannolikt kommer att återkallas längre fram (6 kap. 4 § vapenlagen). Eftersom det handlar om en interimistisk åtgärd bör dock prövning­en av omhändertagandefrågan enligt Justitiekanslerns mening normalt inte anstå längre än några dagar från det att brottsmisstanken blivit känd. Det finns alltså ingen egentlig anledning att göra någon annan bedömning av rimlig handläggningstid i dessa fall jämfört med de ärenden som inleds efter en anmälan från läkare (se föregående avsnitt). I akuta fall – särskilt när risken för missbruk av vapnet kan antas vara förhöjd eller annars allvarliga konsekvenser kan befaras t.ex. i form av våld eller hot mot närstående – måste polisen agera omedelbart. Och precis som efter läkares anmälan kan förhållandena i undantagsfall vara sådana att det får anses godtagbart att låta ställningstagandet i omhändertagandefrågan dröja längre än några dagar. Det är dock viktigt att framhålla att det inte går att säga generellt att vissa typer av brott inte skulle påkalla att polisen omgående agerar vid kännedom om brottsmisstanken, utan en bedömning måste göras i det enskilda fallet.

I de granskade ärendena har omhändertagande av vapen framför allt grundats på att vapentillståndet sannolikt kommer att återkallas. Det torde i de fallen mera sällan vara fråga om en akut situation, jämfört med när omhändertagandet motiverats av risken för missbruk av vapen. Med det sagt – och mot bakgrund av slutsatserna i föregående stycke – är ändå handläggnings­­tiderna generellt sett för långa. Som exempel kan nämnas ärende A397.443/2017 i vilket omhändertagandet beslutades cirka tre månader efter att vapeninnehavaren hade rapporterats för grovt rattfylleri. I två andra ärenden (A185.594/2015 och A415.371/2016), vilka också gällde grovt rattfylleri, dröjde prövningen en och en halv månad.

Vid granskningen har dock noterats att i de fall där ett omhändertagande som grundats på brottsmisstanke varit motiverat av risk för missbruk av vapnet har polisen i regel med stor skyndsamhet beslutat att omhänderta vapnet. I exempelvis A047.968/2020 fattades beslut om omhändertagande direkt i anslutning till ett ingripande mot vapeninnehavaren. Polisen hade stoppat honom efter han kört bil grovt vårdslöst och i misstänkt påverkat tillstånd. Endast med hjälp av spikmatta och prejning lyckades polisen hejda körningen, varpå vapeninnehavaren gjorde sig skyldig till våldsamt motstånd vid gripandet. Ett annat exempel på ett ärende där beslutet om omhändertagande fattades med stor skyndsamhet är ärende A595.473/2019, som gällde narkotikabrott.

Två exempel på skyndsam handläggning utan att någon risk för missbruk åberopats är A339.409/2018 och A461.164/2019. Beslut om omhändertagande av vapen fattades en dag respektive tre dagar efter att det misstänkta brottet inträffat. Åtgärden motiverades i båda fallen med att det var sannolikt att vapentillståndet skulle komma att återkallas. I det ena ärendet gällde misstanken olaga hot mot närstående och i det andra grovt rattfylleri. Motsvarande skyndsamhet var påkallad i ärende A170.598/2017, men omhändertagandet beslutades först tre veckor efter att uppgifter hade inkommit om att vapeninnehavaren var misstänkt för misshandel. Det var fråga om våld mot närstående, brottet var av färskt datum och det fanns ett alkoholmissbruk med i bilden. Även om omhändertagandet inte motiverades med att risk för missbruk av vapnet förelåg borde prövning­en ha gjorts direkt i anslutning till att brottsmisstanken blev känd.

En närliggande fråga är i vilket skede av ärendets handläggning som prövningen av omhändertagandet ska göras. I de flesta ärenden har prövningen gjorts redan på misstankestadiet, men i några fall har den fått anstå tills åtal väckts eller rentav dom meddelats. I ärende A386.985/2017 avvaktade polisen med prövning­en tills vapeninnehavaren blivit dömd för s.k. drograttfylleri och två fall av ringa narkotikabrott. Det hade vid det laget gått elva månader efter att ärendet inleddes med anledning av brottsmisstankarna. Vidare hade det gått drygt två månader efter tingsrättens fällande dom. Som skäl för omhänder­tagan­­det angav polisen att det var sannolikt att vapentillståndet skulle komma att återkallas. På motsvarande sätt dröjde prövningen ett halvår i ärende A640.484/2019 som gällde misstanke om smuggling av en startpistol. Vid tidpunkten för omhändertagandet var vapeninnehavaren åtalad för brottet men inte dömd. Omhändertagandet motiverades även i det ärendet med att det var sannolikt med en senare återkallelse av tillståndet. Oavsett att det uppenbarligen inte bedömdes föreligga någon akut situation i dessa fall ifrågasätter Justi­tiekanslern varför prövningen av omhändertagandet inte gjordes i nära anslutning till brottsmisstankens uppkomst. Att invänta åtal eller dom leder ofrånkomligen till en handläggningstid som för ett interimistiskt ställningstagande måste anses vara oacceptabelt lång.

4.7.3. Tiden mellan omhändertagandet av vapen och återkallelsen av tillståndet

Sedan polisen omhändertagit vapen gäller enligt 6 kap. 4 a § vapenlagen ett skyndsamhetskrav beträffande prövningen av frågan om återkallelse av vapentillståndet. Den fortsatta handläggningstiden bör inte tillåtas att bero på annat än inhämtandet av nödvändigt beslutsunderlag. Det är naturligtvis svårt att närmare fastställa hur lång handläggningstiden kan tillåtas att vara utan att stå i strid med skyndsamhetskravet. Det rör sig emellertid enligt Justitiekanslerns mening generellt sett knappast om mer än ett par veckors tid i okomplicerade ärenden, räknat från det att ärendet är klart för avgörande. Svårare ärenden i vilka beslutet kräver en större arbetsinsats kan förstås komma att ta mer tid i anspråk, men även i sådana ärenden gör skyndsamhetskravet att perioder av inaktivitet i möjligaste mån bör undvikas eftersom dessa sammantagna kan göra att handläggningstiden blir för lång. Granskningen har emellertid i den här delen visat att det förekommer långsam handläggning i en stor del av ärendena. Även i mindre allvarliga fall har det förekommit inaktiva perioder som sträckt sig över en–tre månader vilket normalt inte kan anses acceptabelt när ett skyndsamhetskrav råder.

När vapen omhändertagits till följd av att läkare gjort en anmälan enligt 6 kap. 6 § vapenlagen – dvs. av innebörd att vapeninnehavaren av medicinska skäl brister i lämplighet – handlar det ibland om förhållanden som kan förändras till det bättre relativt snabbt. Om sjukdomstillståndet av läkare inledningsvis bedömts möjligen vara av tillfällig natur kan det motivera att polisen före prövningen av återkallelsefrågan inhämtar ett uppdaterat läkarutlåtande. Som tidigare redovisats har ett sådant förfarande också stöd i RPSFS 2009:13. Det har vid granskningen påträffats flera ärenden där omhändertagandet grundats på sjukdomstillstånd av reversibel karaktär och där det framgått att polisen på grundval av läkarens uppgifter medvetet avvaktat några månader med att gå vidare i ärendet. Utifrån de premisserna har Justitiekanslern inga synpunkter på handläggningen. Det handlar i de fallen inte om passivitet från Polismyndighetens sida utan om att ärendet rent faktiskt inte är klart för avgöran­de.

I de flesta fall där omhändertagandet grundats på läkares anmälan eller av polisen inhämtat läkarutlåtande kan dock den långa handläggningstiden inte förklaras med någon förväntan om ett förändrat hälsotillstånd. Det rör sig i stället om inaktiva perioder efter omhändertagandet i ärenden där polisen ibland inhämtat ett nytt läkarutlåtande men fortfarande inte drivit ärendet framåt mot en prövning av återkallelsefrågan. Från rättsenhet Bergslagen har Justitiekanslern fått beskedet att det i dessa fall helt enkelt handlat om att det befintliga medicinska underlaget i ärendet blivit för gammalt för att kunna läggas till grund för en prövning av återkallelsefrågan och att polisen av det skälet inhämtat ett nytt läkarutlåtande. Dessvärre finns det ärenden som inte heller efter att en sådan komplettering skett har handlagts skyndsamt. I stället har en ny inaktiv period inträtt och så småningom lett till ännu ett kompletterande läkarutlåtande.

När omhändertagandet av vapen grundats på misstanke om brott har det vanligen skett i ett läge där förundersökning fortfarande pågått. Att då invänta domen i brottmålet innan återkallelsefrågan prövas leder av naturliga skäl till en lång handläggningstid. Samtidigt har ett sådant förfarande fördelen att underlaget för prövningen baseras på det slutliga utfallet i brottmålsprocessen. Har vapeninnehavaren blivit frikänd saknas normalt grund för en återkallelse, även om alternativa grunder i vissa fall aktualiserats i de granskade ärendena.   I så måtto kan det därmed vara till nackdel för den enskilde att frågan om återkallelse prövas redan under pågående förundersökning.  

Rättsenhet Bergslagen har vid underhandskontakt med Justitiekanslern hänvisat till att man med vägledning i RPSFS 2009:13 inväntar lagakraftvunnen dom i brottmålet. Som ovan redovisats (avsnitt 3.1) ska enligt föreskriften vapentillståndet regelmässigt omprövas när vapeninnehavaren dömts för något av ett antal uppräknade brott eller vid ett antal andra exemplifierade situationer vid sidan av brottsmisstankar. En sådan tillämpning sker med utgångpunkt i att ärendet inte är klart för avgörande av återkallelsefrågan innan lagakraftvunnen brottmålsdom föreligger. Som framgått leder detta rent faktiskt ofta till långa handläggningstider, vilket inte är oproblematiskt i ljuset av att ett omhändertagande av vapen är en interimistisk åtgärd och den fortsatta handläggningen omfattas av ett lagstadgat skyndsamhetskrav. Brottmålsprocessen från anmälan till lagakraftvunnen dom kan ibland ta flera år i anspråk, när varken förundersökningen, beslutet i åtalsfrågan eller domstolsprövningen är föremål för någon särskild förtur och domstolsprövningen kan­ske dessutom omfattar mer än en instans.

Att pröva återkallelsefrågan i ett tidigare skede – under pågående förundersökning eller efter att åtal väckts – skulle dock innebära att en prognos om utfallet i brottmålsprocessen måste göras. Det kan i praktiken vara svårt att göra och framstår från rättssäkerhetssynpunkt generellt som ett sämre alternativ för den enskilde. Vid en samlad bedömning får det därför i normalfallet anses godtagbart att invänta lagakraftvunnen brottmålsdom innan beslut tas i frågan om återkallelse (se även beslut av JO den 8 mars 2022, dnr 7517-2021).

En annan fråga är om återkallelseprövningen ska få anstå när beslutet om omhändertagande av vapen överklagats till förvaltningsdomstol. I de granskade ärendena har polisen ibland avvaktat med prövningen men i andra fall låtit ärendets handläggning fortgå trots den pågående domstolsprocessen. Mot bakgrund av det lagstadgade skyndsamhetskravet får det senare alternativet anses lämpligast, eftersom ärendet kan vara klart för avgörande i återkallelsefrågan även om omhändertagandet överklagats. (Jfr beslut av JO den 7 mars 2016, dnr 1708-2015 och Kammarrättens i Stockholm dom den 16 april 2015 i mål nr 6814-14.) Från rättsenhet Bergslagen har meddelats att enhetens praxis tidigare var att avvakta laga kraft men att man sedan december 2020 upphört med det.

Nedanstående ärenden får illustrera problemen med handläggningstiderna i skedet mellan omhändertagandet och återkallelsen.

I ärende A153.342/2017 hade ett första läkarutlåtande inhämtats i anslutning till beslutet om omhändertagandet av vapen. Därefter stod ärendet stilla i återkallelsefrågan under cirka ett år innan ett andra utlåtande om hälsotillståndet inhämtades. Då kommunicerades också den enskilde i frågan om återkallelse. Ett par månader senare inkom ytterligare ett läkarutlåtande och drygt tre månader därefter prövades till slut frågan om återkallelse.

Även i ärende A127.590/2018 fanns ett läkarutlåtande i anslutning till beslutet om omhändertagande. Efter några inledande åtgärder vid den tiden stod ärendet stilla i ett halvår. Ytterligare en månad senare inhämtades ett nytt läkarutlåtan­de och det antecknades i diariet att nästa steg var att kommunicera återkallelsen. Så blev dock inte fallet, utan en begäran gjordes i stället om ett förtydligande läkarutlåtande, fyra månader efter det förra. Sedan utlåtandet hade inkommit var handläggningen inaktiv under ett halvår innan uppgifter från en demensutredning inhämtades. Ännu ett yttrande inkom två månader senare varpå ärendet låg stilla i fem månader innan kommunikation med den enskilde skedde inför en återkallelse. Ytterligare drygt fyra månader senare beslutades att vapentillståndet skulle återkallas. Det hade då gått två och ett halvt år sedan vapnen omhändertogs.

Efter beslutet om omhändertagande av vapen begärdes i ärende A227.568/2018 ett nytt läkarutlåtande in mer än nio månader senare och kommunicerades ytterligare ca två månader därefter. Ännu en inaktiv period inträdde sedan i handläggningen och följdes av en ny kommunicering mer än elva månader därefter innan beslut om återkallelse av tillståndet fattades. Tiden mellan omhändertagande och återkallelse uppgick till ett år och tio månader.

I ärende A185.594/2015 beslutades om omhändertagande av vapen på grund av misstanke om rattfylleri och narkotikabrott. Ett halvår efter omhändertagandet tillkom en misstanke om grovt rattfylleri. Polisen inväntade därefter domen i brottmålet, vilken meddelades ett år och nio månader efter omhändertagandet. Dessförinnan togs flera kontakter angående läget i brottsutredningen. Efter att dom hade meddelats kommunicerades den enskilde inför prövningen av återkallelse av tillståndet. Den pröv­ningen kom dock sedan att dröja ytterligare nästan 15 månader.

I ärende A165.683/2019 prövades frågan om återkallelse ungefär ett år efter att tingsrättens dom i brottmålet hade vunnit laga kraft. Såvitt framgår berodde tidsutdräkten på att polisen under den tiden inte kontrollerade om det hade meddelats någon dom. Eftersom domen var friande innebar den att omhändertagandet hävdes. Omhändertagandet hade således fått bestå under cirka ett års tid när det i praktiken saknades grund för åtgärden.

Sammanfattningsvis har enligt Justitiekanslerns bedömning handläggningstiderna i skedet mellan omhändertagandet av vapen och återkallelse av vapentillståndet varit oacceptabla i en stor del av de granskade ärendena, särskilt med hänsyn till att omhändertagandet utgör en interimistisk åtgärd. Någon skyndsam prövning av återkallelsefrågan har det i de fallen inte varit fråga om och handläggningen kan därmed sägas ha stått i strid med såväl 6 kap. 4 a § vapenlagen som 9 § förvaltningslagen (7 § i den äldre förvaltningslagen). Det nu sagda görs dock med reservation för vad som ovan sagts om de ärenden i vilka återkallelsen grundats på misstanke om brott och prövningen fått anstå i väntan på lagakraftvunnen dom. En sådan handläggning leder till långa handläggningstider men är likväl att föredra framför att basera återkallelsen på en prognos om utfallet i brottmålet.  

4.7.4 Tiden mellan återkallelse av tillstånd och inlösen av vapen

I de granskade ärendena finns stora problem med handläggningstiderna i den avslutande inlösenfasen. Det gäller alltså tiden efter återkallelsebeslutet och den därpå följande tremånadersperioden under vilken den enskilde med stöd av 7 kap. 2 § vapenlagen haft möjlighet att själv avyttra vapnet. När sådan avyttring inte skett är det polisens uppgift att lösa in vapnet och utge ersättning som motsvarar marknadsvärdet (7 kap. 4 § vapenlagen).

I de granskade ärendena har i så gott som samtliga fall värderingen av vapnet utförts av en värderingsman utsedd av länsstyrelsen. Ett praktiskt problem är enligt uppgift från rättsenhet Bergslagen att det finns så få värderingsmän. I Värmlands län finns exempelvis bara en enda värderingsman att tillgå. Transporterna av vapnen inför värdering är också en tidsmässig och organisatorisk utmaning på grund av att regionen omfattar ett geografiskt stort område. Av det skälet har polisen mer och mer övergått till att åka ut tillsammans med värderingsmannen till det lokalpolisområde som verkställt omhändertagandet av vapnet och som därefter i de fallen fått fortsätta att förvara vapnet.

Vid granskningen har i ett antal ärenden kunnat konstateras dröjsmål som räknas i år och inte i månader. Dröjsmålen tycks till största delen ha berott på problem med att ordna vapentransport och väntetider när det gäller själva värdering­en av vapnen. Däremot har i regel beslut om inlösen fattats relativt skyndsamt efter att värderingen väl har genomförts och kommunicerats med den enskilde. Det är uppenbart att transporterna och värderingarna skapat en flaskhals i systemet och därmed en betydande bromskloss i handläggningen. Till den del handläggningstiderna kan hänföras till väntan på värdering kan de naturligtvis inte läggas polisen till last, då det är svårt att se vad polisen kan göra annat än att påminna om sina beställningar och på så sätt försöka påverka väntetiderna. Det framstår som att det kan finnas ett behov av ytterligare samordning mellan polisen och länsstyrelserna i berörda län för att identifiera möjliga åtgärder som kan förbättra situationen. Justitiekanslern kommer därför att sända en kopia av detta beslut till länsstyrelserna.

Följande ärenden kan i det här sammanhanget nämnas särskilt.

I ärende A429.238/2014 dröjde det cirka två och ett halvt år från det att fristen för frivillig avyttring hade löpt ut till dess att en notering gjordes i ärendet om att vapnen behövde transporteras från Arvika till Karlstad för värdering. Det tog sedan ytterligare ett halvår innan transporten kom till stånd och en månad senare värderades vapnen. Den sammanlagda handläggningstiden inför inlösen var alltså drygt tre år.

I ärende A421.914/2016 dröjde det ett år och åtta månader efter att tiden för frivillig avyttring hade löpt ut innan det antecknades i ärendet att vapnen skulle transporteras till Karlstad för värdering. Ytterligare ett år och tre månader senare gjordes en liknande notering i diariet. Därefter tog det ett halvår att få värderingen utförd, vilket alltså skedde totalt nästan tre och ett halvt år efter att tiden för avyttring hade löpt ut. Snarlika handläggningstider och noteringar har förekommit i ärende A459.823/2016.

Efter att avyttringsfristen hade löpt ut i ärende A847.556/2016 dröjde det ett år och fem månader innan det antecknades att vapnen måste flyttas till Karlstad. En ny sådan anteckning gjordes ett år och tre månader efter den första. Ytterligare drygt fem månader senare blev vapnet värderat. Handläggningstiden i nu aktuell fas av handläggningen uppgick således till sammanlagt drygt tre år.

Knappt fyra månader efter att tiden för frivillig avyttring hade löpt ut hörde den enskilde i ärende A437.949/2016 av sig till polisen och frågade vad som hände med hans vapen. Han fick enligt en anteckning i diariet besked om att det var omöjligt att säga när en värdering skulle kunna ske och att det berodde på när vapnen kunde transporteras till Karlstad. Tio månader senare gjordes en ny notering om att vapnen behövde transporteras dit. Därefter tog det ett halvår att få värderingen utförd, dvs. den totala handläggningstiden såvitt nu är av intresse uppgick till ca ett år och åtta månader.

I ärende A466.499/2016 gjordes ett par månader efter att fristen för avyttring löpt ut en notering om att vapnen behövde transporteras till Karlstad för värdering. Ett år och tre månader senare gjordes en likadan notering i ärendet. Fem månader senare var värderingen utförd, vilket därmed var ett år och tio månader räknat från den tidpunkt då frivillig avyttring inte längre kunde ske.

Från det att tiden för den frivilliga avyttringen hade löpt ut dröjde det i ärende A316.241/2016 ett och ett halvt år innan det i ärendet noterades att vapnen behövde hämtas för att kunna värderas. Det tog sedan ytterligare ett år och tre månader innan värderingen hade skett, således totalt två år och nio månader.

Nästan fyra månader efter att avyttringsfristen hade löpt ut noterades i ärende A185.594/2015 att vapnen behövde transporteras för värdering. Ungefär ett år och sju månader senare antecknades att nästa steg var värdering. En sådan genomfördes därefter inom en månad. Den totala handläggningstiden var därmed nästan två år från det att avyttringsfristen hade löpt ut.

De mycket utdragna handläggningstider som framkommit i granskningen är som ovan nämnts delvis hänförliga till omständigheter som polisen inte kan råda över. Så länge antalet värderingsmän i regionen är oförändrat kommer sannolikt väntetiderna även fortsättningsvis att vara problematiska, trots att polisen vidtagit vissa praktiska åtgärder som både underlättar värderingsmännens hantering och minskar behovet av vapentransporter.

Som framgått i avsnitt 4.7.3 har Justitiekanslern funnit att polisens dröjsmål i en stor del ärenden i skedet mellan beslut om omhändertagande av vapen och återkallelse av vapentillståndet inneburit att handläggningen stått i strid med bestämmelserna i 6 kap. 4 a § vapenlagen och 9 § förvaltningslagen (7 § i den äldre förvaltningslagen). Att de sammanlagda handläggningstiderna – dvs. innefattande även värderingen och inlösen – har blivit så långa har också till stor del berott på polisen och då främst transportproblemen. Läget har sedan ytterligare förvärrats av att ärendet behövt vänta på värderingen som sådan. Det nu sagda innebär att polisens handläggning även i tiden efter återkallelsen i många ärenden brustit i förhållande till förvaltningslagens krav. Eftersom det här ytterst handlar om hantering av egendom som tvångsvis har frånhänts enskilda ter sig de oacceptabelt långa handläggningstiderna även som svåra att förena med det proportionalitetskrav som gäller för ingrepp i egendom enligt artikel 1 första tilläggsprotokollet till Europakonventionen (Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppl., s. 581). Att vapenlagen inte innehåller något skyndsamhetskrav eller någon tidsfrist för beslutet om inlösen betyder inte att enskilda ska behöva tåla att vänta i åratal på att kunna disponera över det ekonomiska värde som de omhändertagna vapnen representerar.

4.8 Övrigt 

Under granskningen har påträffats ett ärende i vilket polisen försummat att till förvaltningsrätten överlämna ett överklagande av ett beslut om omhändertagan­de av vapen (A546.084/2016). Av handlingarna framgår att sedan polisen hade fått uppgift från vapeninnehavaren om att han hade lämnat in ett överklagande konstaterades att någon överklagandeskrift inte kunde hittas. Efter att polisen förgäves letat efter överklagandet kontaktades den enskilde som då skrev ett nytt överklagande. Det lämnades dock in för sent och avvisades därför. Knappt en månad senare hittade polisen det första överklagandet, som av misstag inte hade lagts in i systemet. Såvitt framgår av handlingarna i ärendet informerade polisen dock aldrig den enskilde om det upphittade överklagandet och överlämnade det inte heller till förvaltnings­rätten.

En myndighet har efter rättidsprövning av ett överklagande en skyldighet att lämna det vidare till den myndighet som ska pröva överklagandet (25 § i den äldre förvaltningslagen, vilken gällde vid tidpunkten för det inträffade). Trots det sena upphittandet av överklagandet borde polisen ha rättidsprövat det och därefter överlämnat det tillsammans med akten till förvaltningsrätten. Genom att underlåta dessa åtgärder har polisen hindrat den enskilde från att få den prövning i högre instans som han haft rätt till. Det framgår inte att frågan om omhändertagande av vapen i det skedet skulle ha varit överspelad och även om polisen hade ansett så vara fallet har det inte funnits något utrymme för att avstå från att överlämna överklagandet till rätt instans.

5 Avslutande synpunkter

Som framgått av Justitiekanslerns bedömning har handläggningstiderna varit alldeles för långa i en stor del av de granskade ärendena. De främsta bristerna förekommer dels i skedet mellan det interimistiska omhändertagandet av vapen och den slutliga återkallelsen av vapentillståndet, dels i det avslutande skedet med värdering och inlösen av vapnet. Det är allvarligt mot bakgrund av de särskilda krav som uppställs på staten vid ingrepp i enskildas egendom enligt Europakonventionen. I ärenden där omhändertagandet grundats på brottsmisstanke är dock de sammanlagda handläggningstiderna delvis en konsekvens av att lagakraftvunnen brottmålsdom inväntats för att beslutsunderlaget ska vara tillräckligt inför prövningen av återkallelsefrågan.

Med hänsyn till att oacceptabla dröjsmål förekommit i så pass många av de granskade ärendena riktar Justitiekanslern allvarlig kritik mot Polismyndigheten, rättsenhet Bergslagen. Det är nödvändigt att enheten finner sätt att komma till rätta med handläggningstiderna. Inte minst måste det lagstadgade skyndsamhetskravet få ett större genomslag vid prövningen av återkallelsefrågan. I sistnämnda avseende omfattar kritiken dock inte de ärenden där omhändertagandet grundats på misstanke om brott och tidsutdräkten enbart berott på att lagakraftvunnen dom i brottmålet inväntats. Tilläggas ska också att det är mycket positivt att rättsenheten vid underhandskontakt i ärendet redovisat flera åtgärder som under andra halvan av 2020 vidtagits för att förbättra och effektivisera handläggningsprocessen. Vad gäller hanteringen i övrigt framstår det som orimligt att vapentransporter inom regio­nen ska behöva dröja så länge som varit fallet i vissa av ärendena. Bristen på lokala värderingsmän och de väntetider detta medför är däremot förhållanden som Polismyndigheten inte råder över. I den delen framstår det som lämpligt att myndigheten samverkar med länsstyrelserna för att hitta en hållbar lösning på problemen.

I övrigt har det vid granskningen av enskilda ärenden i några fall upptäckts sådana brister som i sig förtjänar kritik. I ärende A415.371/2016 väntade rättsenheten fyra månader med att ompröva omhändertagandefrågan efter att man fått kännedom om att frikännande dom meddelats (se avsnitt 4.2), i ärende A404.076/2020 tog det enheten fyra månader att lägga upp ett ärende efter att läkares anmälan enligt 6 kap. 6 § vapenlagen inkommit (se avsnitt 4.7) och slutligen i ärende A546.084/2016 underlät enheten att rättidspröva ett överklagande och sända det till förvaltningsdomstol (se avsnitt 4.8).