Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till Skatteverkets beslut att neka registrering av en föräldrarelation i folkbokföringen
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern avslår sökandenas anspråk mot staten.
Ärendet
Bakgrund
AA och BB, ett kvinnligt samkönat gift par, var bosatta i Storbritannien där de 2017 fick barnet C genom s.k. heminsemination. BB, som är brittisk medborgare, var gravid med C. I det brittiska födelsebeviset angavs både BB och AA som föräldrar till C. AA, som är medborgare i både Storbritannien och Sverige, blev registrerad som förälder genom en brittisk föräldraskapsbekräftelse. Hon anmälde födseln till Skatteverket i Sverige för att få föräldraskapet registrerat. Skatteverket beslutade att avvisa ansökan med hänvisning till att det saknades lagstöd för att erkänna föräldraskap som fastställts genom utländsk dom eller bekräftelse. Förvaltningsrätten avslog AA:s överklagande. Domstolen konstaterade att det saknades rättsligt stöd för att registrera föräldraskapet baserat på det engelska födelsebeviset. Beslutet ansågs inte strida mot rätten till privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. Familjen hade inte nekats rätt till umgänge eller till vistelse i Sverige tillsammans. Skatteverkets beslut ansågs inte heller medföra att de materiella förutsättningarna för C att få svenskt medborgarskap försämrades.
Kammarrätten och Högsta förvaltningsrätten meddelade inte prövningstillstånd i målet.
Anspråket m.m.
AA och BB har begärt ideellt skadestånd av staten med 100 000 kr vardera på den grunden att Skatteverkets nekade registrering inneburit en kränkning av deras rätt till privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. På samma grund har C begärt skadestånd av staten med 150 000 kr.
Justitiekanslerns bedömning
Skadeståndsrättsliga och konventionsrättsliga utgångspunkter
Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Med stöd av dessa regler är staten normalt inte skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning.
Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584, jfr 3 kap. 4 § skadeståndslagen beträffande skadefall som inträffar efter den 1 april 2018). Med det menas skyldigheten enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet tillhandahålla rättsmedel för att komma till rätta med konventionsöverträdelser. I dessa fall ska skadestånd, enligt Högsta domstolens praxis, i första hand ges ut med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vid prövningen ska denna bestämmelse tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de begränsningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Därmed kan ersättning för ideell skada vid överträdelser av konventionen i regel inte grundas på skadeståndslagen. Sådan ersättning kan dock ges ut utan särskilt lagstöd.
Kravet på effektivt rättsmedel enligt artikel 13 innebär i korthet att den som på rimliga grunder påstår sig ha blivit utsatt för en konventionsöverträdelse ska ha möjlighet att få påståendet prövat inför nationell myndighet. Rätts-medlet måste kunna leda till att kränkningen upphör eller att den som utsatts för en konstaterad överträdelse får rättelse eller gottgörelse. (Se SOU 2010:87 s. 156–158 och prop. 2017/18:7 s. 17.) Att överklaga en dom eller ett beslut till högre instans kan vara effektivt om överklagandet ger en reell möjlighet för den enskilde att få en ändring i sak. När detta inte är möjligt kan i stället ett kompensatoriskt rättsmedel som skadestånd vara det mest ändamålsenliga och effektiva rättsmedlet. Avhjälpande eller gottgörande på något annat sätt än genom ersättning är dock i allmänhet primära rättsmedel i förhållande till skadestånd (a. prop. s. 22 och NJA 2012 s. 211 I p. 25).
I artikel 8.1 i Europakonventionen slås fast att den enskilde har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Enligt artikelns andra paragraf får staten inskränka rättigheten under förutsättning att ingreppet har stöd i lag och är ägnat att tillgodose något allmänt eller enskilt intresse som räknas upp i artikel 8.2, t.ex. skydd för hälsa och moral eller andra personers fri- och rättigheter. Dessutom krävs att det finns en rimlig proportion mellan detta ändamål och de åtgärder som har vidtagits för att uppnå målet (den s.k. proportionalitetsprincipen). Som familj räknas bl.a. gifta makar och sambor – oavsett om samlevnaden är homosexuell eller inte – samt deras minderåriga barn. Rätten till respekt för familjelivet innebär som huvudregel en rätt för familjemedlemmarna att leva tillsammans och att på andra sätt upprätthålla och utveckla de ömsesidiga relationerna utan ingrepp från statens sida. (Se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, femte upplagan, s. 365–371 och s. 393–403 med hänvisningar.)
Åtnjutandet av fri- och rättigheterna i Europakonventionen ska enligt artikel 14 säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. Även sexuell läggning kan enligt Europadomstolens praxis utgöra grund för diskriminering. (Se Danelius, a.a., s. 549 f. och s. 565–566 med hänvisningar.)
Högsta förvaltningsdomstolens avgörande i ett liknande fall
Högsta förvaltningsdomstolen har relativt nyligen i ett mål prövat frågan om det stod i strid med artikel 8 och 14 i Europakonventionen att neka registrering av ett i Island fastställt föräldraskap i den svenska folkbokföringen (HFD 2020 ref. 13). Domstolen konstaterade att huvudregeln inom svensk internationell privat- och processrätt är att ett erkännande av utländska avgöranden kräver stöd i lag och att sådant lagstöd inte fanns för kvinnligt föräldraskap. Detta innebar en inskränkning av det skydd som garanteras av artikel 8 i Europakonventionen avseende såväl familjeliv som privatliv. Inskränkningen hade dock skett med stöd av lag och syftet ansågs vara legitimt bl.a. med hänsyn till barnets intresse av att få veta sitt genetiska ursprung. Vidare anfördes att de praktiska svårigheterna som inskränkningen inneburit inte hade varit omöjliga att övervinna samt att familjen kunnat bosätta sig i Sverige och leva som en familj. Högsta förvaltningsdomstolen pekade även på att det låg inom varje stats bedömningsmarginal hur staten valde att uppfylla kraven i Europakonventionen samt att Europadomstolen ansett adoption vara ett acceptabelt sätt att se till att en familjerelation erkänns rättsligt. Högsta förvaltningsdomstolen kom således fram till att ingen kränkning av artikel 8 i Europakonventionen skett eftersom inskränkningen hade grund i lag, var vidtagen med ett legitimt syfte och var proportionell i förhållande till ändamålen.
Beträffande artikel 14 i Europakonventionen anfördes att utgångspunkten vid bedömningen av vad som i aktuellt fall utgör en liknande situation var förutsättningarna för att få en relation registrerad i den svenska folkbokföringsdatabasen efter assisterad befruktning som ägt rum utomlands med donerade spermier, oaktat huruvida en sådan relation tidigare fastställts i utlandet eller inte. Vid en sådan jämförelse fann Högsta förvaltningsdomstolen att någon skillnad i behandling av personer i en liknande situation inte skett då samma förutsättningar gällt för olikkönade som för samkönade kvinnliga par. Det förhållandet att en för de enskilda mer förmånlig situation i vissa fall möjligen ändå kan uppstå – och att den situationen enbart kunnat avse utländska olikkönade par – påverkade inte den bedömningen. Någon kränkning ansågs inte ha skett av artikel 14 i förening med artikel 8 i Europakonventionen.
Bedömningen i detta fall
I detta fall har Skatteverkets beslut att neka registrering av föräldraskapsrelationen mellan AA och C överklagats till förvaltningsdomstol. Det har varit möjligt att genom prövningen där få effekterna av beslutet undanröjda. De förhållanden som ligger till grund för påståendet om en överträdelse har förts fram i processen och dessa har beaktats av domstolen. Förvaltningsrätten har kommit fram till att det inte skett någon överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen i det aktuella fallet. Domstolen har tagit ställning till sökandenas påståenden om konventionsöverträdelser och gjort en rättslig analys av frågan på ett fullt godtagbart sätt. Överinstanserna har inte funnit skäl att meddela prövningstillstånd i målet. Enligt Justitiekanslern är den bedömning som gjorts av förvaltningsdomstolen inte skadeståndsgrundande i något hänseende (jfr NJA 2013 s. 842).
Sökandenas påstående om konventionsöverträdelser har alltså prövats på ett effektivt sätt inom ramen för det ordinarie förfarandet. Sökandena har nu begärt skadestånd och framfört i allt väsentligt samma grunder som de i den tidigare domstolsprocessen. Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning än den som har gjorts av förvaltningsrätten. Justitiekanslern vill dock förtydliga att någon överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen inte kan anses ha skett eftersom inskränkningen haft grund i lag, varit vidtagen med ett legitimt syfte och varit proportionerlig i förhållande till ändamålen (jfr HFD 2020 ref. 14). Svensk rätt har inte hindrat en rättslig relation mellan AA och C. Det förhållandet att en sådan relation behövt fastställas genom adoption med ett förfarande i Sverige kan inte anses oproportionerligt. Inte heller kan Skatteverkets beslut anses ha inneburit ett åsidosättande av diskrimineringsförbudet i artikel 14 i förening med artikel 8 utifrån de resonemang som Högsta förvaltningsdomstolen lagt fram i det nämnda avgörandet. Anspråket ska därför avslås.