Granskning av försöksverksamheten i norra Stockholm med ett snabbförfarande i brottmål för unga lagöverträdare

1 Sammanfattning

Justitiekanslerns granskning av försöksverksamheten med ett snabbförfarande i brottmål för unga lagöverträdare (15–17 år) har varit inriktad på handläggningen främst ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Granskningen har omfattat hela handläggningen, från polisens inledande ingripande till domstolens eller åklagarens avslutande lagföring. Merparten av de granskade åklagarärendena har avsett erkända fall av ringa stöld eller ringa narkotikabrott och har lett till att straffvarning utfärdats. Domstolsmålen har – förutom de brottsrubriceringarna – avsett exempelvis stöld (av normalgraden), rattfylleri och olovlig körning. Påföljderna har mestadels varit dagsböter eller ungdomsvård (vanligen med föreskrift om att följa ett s.k. ungdomskontrakt). Frågor som stått i fokus för granskningen har varit polisförhöret med den unge, kontakterna med vårdnadshavare och socialnämnd, delgivning av misstanke, behov av offentlig försvarare, underrättelser om straffvarningar samt tidsfrister och skyndsamhetskrav. En övergripande fråga har även varit om de granskade målen och ärendena lämpat sig för snabbförfarandet.

Den genomförda granskningen visar att försöksverksamheten med snabbförfarandet sammantaget fungerar mycket väl utifrån de olika aspekter av handläggningskedjan som Justitiekanslern har fokuserat på. Samtliga domstolsmål och åklagarärenden får anses ha varit lämpade för snabbförfarandet.

Målsättningen med försöksverksamheten har framför allt varit att processen på förundersökningsstadiet ska bli snabbare. Det målet får anses uppnått att döma av de granskade förundersökningarna. Polisen har i stor utsträckning hållit förhör med den unge redan i anslutning till ingripandet. Kontakterna med vårdnadshavare och socialnämnd inför förhöret har generellt skötts på ett korrekt sätt av polisen, med undantag för några ärenden som särskilt nämns i protokollet. Samverkan med socialnämnderna har i många fall resulterat i att personutredning skyndsamt tagits fram när sådan varit påkallad.

Åklagarna har för sin del i regel varit snabba med att väcka åtal alternativt besluta om straffvarning, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse. Norrorts åklagarkammare får dock kritik i två ärenden där åklagaren dröjt med att fatta beslut i åtalsfrågan. I det ena fallet utfärdades ett strafföreläggande drygt två månader efter att förundersökningen redovisats från polisen och i det andra fallet dröjde åklagaren fem veckor med att besluta om åtalsunderlåtelse. Vidare har i flera fall uppmärksammats att åklagarkamrarna dröjt med att kalla till personligt möte för delgivning av beslut om straffvarning. Dessutom har kamrarna i ett antal fall avstått från möten och istället enbart underrättat den unge skriftligen, trots att utrymmet i lag för en sådan handläggning är mycket litet.

Vad gäller domstolarna har granskningen inte visat på riktigt samma skyndsamma handläggning som präglat den tidigare delen av brottmålsprocessen. I några av de åtalade fallen har dröjsmål uppstått framför allt hos Attunda tingsrätt, som ibland avvaktat två–tre månader med att hålla huvudförhandling och avgöra målen. Domstolens utdragna handläggning i de fallen kan i praktiken ha inneburit att den skyndsamhet som polisen, åklagaren och socialnämnden iakttagit inte fått så stor betydelse för den unge i slutändan. Dessutom har Attunda tingsrätt i ett flertal mål dröjt med att utfärda stämning. Tingsrätten får i det avseendet kritik med anledning av att utfärdandet av stämning i ett mål dröjt nästan två månader och i två mål fem veckor efter åtalet.

Justitiekanslerns granskning avslutas med de synpunkter som framgår av protokollet.

2 Bakgrund

2.1 Regeringsuppdragen om en försöksverksamhet med snabbare lagföring

Regeringen beslutade i oktober 2017 att ge Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Solna tingsrätt, Attunda tingsrätt, Domstolsverket, Kriminalvården och Rättsmedicinalverket i uppdrag att i norra Stockholmsområdet genomföra en försöksverksamhet med snabbare lagföring i brottmål. Syftet med försöksverksamheten var att enklare brott skulle kunna utredas och lagföras på kortare tid än vad som dittills hade varit fallet (prop. 2017/18:67 s. 6). Försöksverksamheten inleddes i januari 2018 och ska pågå till och med utgången av 2022. Verksamheten har successivt utökats såväl geografiskt som till innehåll och antal medverkande myndigheter.

Genom beslut i februari 2019 gav regeringen de nämnda aktörerna och Norrtälje tingsrätt i uppdrag att genomföra en försöksverksamhet med ett snabbförfarande i brottmål för unga lagöverträdare under 18 år. Försöksverksamheten, som skulle utformas enligt förslagen i Ds 2018:9, har sedan dess pågått. Ursprungligen var den tänkt att upphöra vid utgången av 2020, men har genom regeringsbeslut i juni 2020 förlängts med två år. Den inleddes i lokalpolisområdena Solna, Rinkeby och Täby men har under 2020 utökats till Vällingby, Sollentuna, Järfälla och Norrtälje. Enligt uppdraget skulle verksamheten vara avgränsad till sådan brottslighet som utreds inom ramen för en polisledd förundersökning som inletts genom ett ingripande. Målsättningen angavs till att lagföring skulle kunna ske inom tio veckor från brottet. Verksamheten skulle genomföras med bibehållen rättssäkerhet och kvalitet och utifrån ett barnrättsperspektiv i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventio­nen).

Till skillnad från vad som gäller för vuxna lagöverträdare bygger snabbförfarandet för unga lagöverträdare inte på en tidsbegränsad författningsreglering utan på ett samverkansuppdrag till berörda myndigheter. I verksamheten skulle enligt uppdraget även socialtjänsten medverka, under förutsättning att berörda kommuner samtyckte till det. Samarbetet mellan polisen och socialtjänsten syftar enligt det inledande regeringsbeslutet bl.a. till att möjliggöra att ett första förhör kan hållas med den unge senast inom en vecka från ingripandet.

En särskild utredare fick i januari 2020 i uppdrag av regeringen att utreda ett permanent snabbförfarande i brottmål och andra åtgärder för en snabbare lagföring av brott (dir. 2020:6). Uppdraget omfattar även snabbförfarandet för unga lagöverträdare. Uppdraget ska redovisas senast den 29 april 2021. Brottsförebyggande rådet (Brå) presenterade i mars 2020 en utvärdering av försöksverksamheten (Rapport 2020:3, Snabbare lagföring – utvärdering av en försöksverksamhet i norra Stockholm). Utvärderingen har ett brett perspektiv och omfattar frågor som myndighetssamverkan, handläggningstider och omfattning samt effekter och påverkan på övrig verksamhet. Den omfattar såväl snabbare lagföring för vuxna som snabbförfarandet för unga lagöverträdare.   

2.2 Justitiekanslerns tillsyn över försöksverksamheten

Justitiekanslern har, enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn och förordningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern, tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra för­fattningar samt i övrigt fullgör sina åligganden.

Hösten 2019 beslutade Justitiekanslern att granska försöksverksamheten med snabbare lagföring i brottmål ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Granskningen, som inte omfattade några mål eller ärenden med unga lagöverträdare, avslutades genom beslut den 24 juni 2020 (dnr 7012-19-2.4.2).

Justitiekanslern övergick under hösten 2020 till att granska försöksverksamheten med ett snabbförfarande för unga lagöverträdare. I granskningen ingick ett antal avslutade mål hos Solna tingsrätt och Attunda tingsrätt, i vilka åtal hade väckts av Västerorts respektive Norrorts åklagarkammare. Vidare ingick ett antal avslutade ärenden med utfärdade straff­varningar, strafförelägganden och åtalsunderlåtelser. För samtliga mål och ärenden gällde att förundersökningen hade genomförts under medverkan av poliser från lokalpolisområdena Solna, Vällingby, Rinkeby, Täby, Sollentuna eller Järfälla i region Stockholm Nord. Även förundersökningsledare från utredningsjouren i samma region hade medverkat i utredningarna. Ledningen av förundersökningarna hade dock före redovisningen till åklagare övertagits av förundersökningsledare hos respektive lokalpolisområdes ungdomsenhet. Hela handläggningen granskades, dvs. från polisens inledande ingripande till domstolens eller åklagarens avslutande lagföring. Granskningen hade inte föranletts av något enskilt ärende som förekommit hos Justitiekanslern.

De berörda aktörerna underrättades om granskningen i oktober 2020. Justitiekanslern beställde därefter ett antal akter från åklagarkamrarna och – såvitt gällde åtalade fall – från tingsrätterna. Akterna levererades under november 2020, med några mindre kompletteringar i december. Granskningen ägde rum i Justitiekanslerns egna lokaler.

Tingsrätterna, åklagarkamrarna, lokalpolisområdena och utredningsjoursektio­nen har under hand fått ta del av ett utkast till detta protokoll och beretts tillfälle att komma in med synpunkter på de iakttagelser som har redovisats.

3 Inspektionens omfattning

3.1 Syfte och inriktning

Granskningen var inriktad på handläggningen främst ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Frågor som uppmärksammades var bl.a. hur och när polisförhör genomförts, kontakterna med vårdnadshavare och socialtjänst, den unges eventuella behov av offentlig försvarare, formulering av gärningsbeskrivning vid delgivning av brottsmisstanke jämfört med stämningsansökan eller strafföreläggande, åklagarens delgivning av beslut om straffvarning samt tidsfrister och skyndsamhetskrav i övrigt. En övergripande fråga var även om de granskade målen och ärendena lämpade sig för att handläggas inom ramen för snabbförfarandet. 

De granskade åklagarärendena omfattade mestadels ringa stöld och ringa narkotikabrott, men i undantagsfall förekom brott som t.ex. olovlig körning och rattfylleri. I domstolsmålen förekom förutom dessa brottstyper även exempelvis stöld av normalgraden. I så gott som samtliga mål och ärenden omfattade snabbförfarandet endast en tilltalad eller av åklagare lagförd person samt en enda brottsmisstanke, men i några fall förekom två brottsmisstankar per person. Däremot var det i domstolsmålen inte ovanligt att ytterligare åtal – avseende brottsmisstankar som inte hanterats inom snabbförfarandet – hade väckts mot den unge och prövats i samma mål.

De rättsliga utgångspunkterna för granskningen i olika delar framgår i avsnitt 4. 

3.2 Avgränsning och tillgängligt material

Justitiekanslern tog inför granskningen del av bl.a. utredarens förslag om en försöksverksamhet med ett snabbförfarande för unga lagöverträdare (Ds 2018:9), regeringsbeslutet med uppdrag till berörda myndigheter och tidigare nämnda rapport från Brå. Justitiekanslern har även inhämtat vissa styrdokument och rutindokument från de granskade myndigheterna. Materialet från   Polismyndigheten har specifikt avsett snabbförfarandet, men i övrigt har dokumenten allmänt rört handläggning­en avseende unga lagöverträdare.

Justitiekanslern begärde från Polismyndigheten uppgifter om vilka ärenden som handlagts av de aktuella lokalpolisområdena inom ramen för snabbförfarandet under perioden 1 januari 2019 – 31 juli 2020 och som avslutats med en till åklagare redovisad förundersökning. Bakgrunden till begäran var att det visat sig svårt att enbart utifrån statistik från Åklagarmyndigheten och domstolarna fånga upp samtliga för granskningen relevanta förundersökningar i snabbförfarandet. Med ledning av uppgifterna från Polismyndigheten gjordes därefter beställningar av akter från åklagarkamrarna och domstolarna. Samtliga mål och ärenden var avslutade (för domstolsmålens del förelåg lagakraftvunnen dom). Åklagarkamrarna levererade akterna i de av åklagare lagförda ärendena och domstolarna bidrog med akterna i de åtalade fallen. Vissa ärenden från Polismyndighetens listor föll därmed bort eftersom de visserligen hade redovisats till åklagare men inte lett till vare sig åtal eller lagföring på annat sätt. Förundersökningsprotokollen inhämtades från Polismyndigheten av åklagarkamrarna i deras ärenden. För domstolarnas del fanns protokollen arkiverade i respektive domstolsakt.

Granskningen kom därmed att omfatta 42 mål från Solna tingsrätt, 17 mål från Attunda tingsrätt, 42 ärenden från Västerorts åklagarkammare (varav 27 straffvarningar, 13 strafförelägganden och två åtalsunderlåtelser) och 83 ärenden från Norrorts åklagarkammare (varav 57 straffvarningar, 22 strafförelägganden och fyra åtalsunderlåtelser).

4 Rättsliga utgångspunkter

4.1 Ett särskilt förfarande för unga lagöverträdare 

Förfarandet hos Polismyndigheten, åklagare och domstol i mål och ärenden om brott där den misstänkte är under 21 år regleras i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). I övrigt gäller rättegångsbalkens (RB) regler och andra bestämmelser (1 § LUL). I framställningen reserveras begreppet unga lagöverträdare för misstänkta eller tilltalade i åldern 15–17 år.

4.2 Förundersökning m.m.

Särskilda krav på skyndsamhet gäller för polis och åklagare i ärenden med unga lagöverträdare. En förundersökning som gäller brott på vilket fängelse kan följa ska avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från dagen för delgivning av misstanke enligt 23 kap. 18 § RB (4 § LUL). Tidsfristen får överskridas endast om det är nödvändigt med hänsyn till att den misstänkte ska delta i medling eller till utredningens  beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

Om någon under 18 år är skäligen misstänkt för brott ska vårdnadshavaren ome­delbart underrättas och kallas till förhör med den unge (5 § LUL). Förundersökningsledaren får skjuta upp underrättelsen och kallelsen om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen ska försvåras. Om det rör sig om ett brott som kan leda till fängelse ska även socialnämnden genast underrättas (6 § LUL). Vid förhör med den unge som misstänks för ett brott på vilket fängelse kan följa ska företrädare för socialtjänsten närvara om det är möjligt och det kan ske utan men för utredningen (7 § LUL). Socialtjänstens närvaro syftar till att ge den unge stöd samtidigt som socialtjänsten får information om brottet och omständigheterna omkring detta (prop. 94/95:12 s. 67). Dessutom kan på ett tidigt stadium kontakt etableras med den unge och hans eller hennes föräldrar.

4.3 Delgivning av misstanke och slutunderrättelse

När förundersökningen har kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, ska den misstänkte enligt 23 kap. 18 § första stycket RB underrättas om misstanken när han eller hon hörs. Genom underrättelsen får den misstänkte klart för sig att han eller hon i utredningen intar ställning som misstänkt och vad misstanken närmare avser. Den misstänkte vet därmed vad han eller hon ska inrikta sitt försvar mot och får också i och med underrättelsen vissa rättigheter, som t.ex. rätten att biträdas av försvarare och att under vissa förutsättningar få en offentlig försvarare förordnad (se 12 § förundersökningskungörelsen [1947:948]; FuK). Underrättelsen om brottsmisstanken ska ses i ljuset av 45 kap. 4 § RB som reglerar vad åklagaren behöver uppge i stämningsansökan. Kravet på beskrivning av den brottsliga gärningen relaterar i sin tur till 30 kap. 3 § RB som anger gränserna för rättens prövning i brottmål. Dom får inte avse annan gärning än den för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts.

Enligt artikel 6.3 a) i Europakonventionen har var och en som blir anklagad för brott rätt att utan dröjsmål, på ett språk som personen förstår och i detalj, bli underrättad om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom eller henne. Även i artikel 40.2 b i barnkonventionen (som enligt lagen [2018:1197] om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter gäller som svensk lag sedan den 1 januari 2020) föreskrivs en rätt för ett brottsmisstänkt eller åtalat barn att underrättas om misstanken. 

När förundersökningen är slutförd ska den enligt 23 kap. 18 a § RB slutdelges med den misstänkte och i förekommande fall försvararen. De ska ges skälig tid att begära eventuell komplettering av utredningen och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Något åtal får inte beslutas innan detta har skett.

4.4 Offentlig försvarare

För en misstänkt under 18 år ska en offentlig försvarare förordnas, om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av försvarare (24 § LUL). Bestämmelsen ska ses mot bakgrund av rätten till rättsligt biträde dels i artikel 6.3 c) i Europakonventionen, dels artikel 37 d och 40.2 b i barnkonventionen. Europadomstolen har i flera fall ansett att en konven­tionsöverträdelse föreligger när förhör hållits med en ung misstänkt som inte haft någon försvarare (se t.ex. Salduz mot Turkiet, dom den 27 november 2008, no. 36391/02, jfr JO 2012/13 s. 106). Det är förundersökningsledaren som ska anmäla behovet av försvarare till rätten.

4.5 Personutredning

För att underlätta en snabb handläggning har lagstiftaren gjort det möjligt att för unga lagöverträdare genomföra förundersökning och personutredning parallellt (prop. 1994/95:12 s. 70 f.). Även om domstolen ytterst ansvarar för att personutredningen är tillräcklig i de fall som går till åtal har åklagaren före åtals väckande möjlighet att inhämta vissa former av utredning. Det handlar dels om frivårdsyttrande enligt 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål m.m. (som före åtals väckande förutsätter antingen att brottet är erkänt eller att sannolika skäl för brottsmisstanken föreligger) med stöd av 10 § LUL, dels om yttrande från socialnämn­den med stöd av 11 § LUL.    

För yttrande från socialnämnden gäller enligt 11 § LUL bl.a. följande. Om ett sådant yttrande inte inhämtats redan under förundersökningen ska åklagaren göra det innan beslut fattas i åtalsfrågan, om den unge har erkänt gärningen eller det annars föreligger skälig misstanke mot honom eller henne. Om förundersökningen gäller brott på vilket fängelse kan följa, ska om möjligt ett sådant yttrande inhämtas senast i samband med delgivning av brottsmisstanke (och kan då inhämtas inte bara av åklagaren utan av varje undersökningsledare). Yttrandet ska innehålla en redogörelse för vilka åtgärder som socialnämnden tidigare vidtagit ifråga om den unge och en bedömning av om den unge har ett särskilt behov av åtgärder. De åtgärder som nämnden avser att vidta kan redovisas i ett ungdomskontrakt om de vidtas med stöd av socialtjänstlagen (2001:453) och i en vårdplan om de vidtas med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Yttrandet kan också innehålla en redogörelse för den unges personliga utveckling och levnadsomständigheter i övrigt. Yttrande behöver inte inhämtas om brottet är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för straffvarning eller åtalsunderlåtelse eller om det annars är obehövligt.

4.6 Straffvarning och annan åtalsunderlåtelse

Åklagaren får besluta om straffvarning (som är en form av åtalsunderlåtelse) om den unge antingen blir föremål för vård eller annan åtgärd, eller om det är uppenbart att brottet har skett av okynne eller förhastande (16–17 §§ LUL). Straffvarning får inte beslutas om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse därigenom åsidosätts. Vid bedömningen av det allmänna intresset ska särskilt beaktas om den unge tidigare har gjort sig skyldig till brott. Den vård eller annan åtgärd som åsyftas är sådan som sker med stöd av antingen socialtjänstlagen eller LVU. Det kan också vara fråga om annan åtgärd som innebär att den unge får hjälp eller stöd.

Den unge ska underrättas om ett beslut om straffvarning vid ett personligt möte med åklagaren inom två veckor efter det att beslutet fattats (18 § LUL). Är det uppenbart att ett personligt möte inte kan genomföras inom den tiden får mötet äga rum senare. Kan ett möte inte alls genomföras ska den unge skriftligen underrättas om beslutet. Till mötet ska vårdnadshavaren som huvudregel kallas och företrädare för socialtjänsten bör ges tillfälle att närvara. Åklagaren ska vid mötet särskilt förklara innebörden av beslutet om straffvarning och det skötsamhetskrav som detta är förenat med samt klargöra vilka följderna kan bli av fortsatta lagöverträdelser (19 § LUL, se även 22 § angående skötsamhetskravet och förutsättningarna för återkallelse av straffvarningen). Om någon åtgärd från socialnämndens sida förutsätts ska nämnden underrättas om beslutet om straffvarning (21 § LUL).

Åklagaren kan även besluta om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § RB, som gäller oavsett den misstänktes ålder. Vid underrättelse om en åtalsunderlåtelse gäller bestämmelserna om straffvarning i 18–19 §§ LUL i tillämpliga delar   (20 § LUL). Grunden för en åtalsunderlåtelse kan exempelvis vara att brottet ligger i tiden före den senaste lagföringen och en ny lagföring därför i praktiken skulle sakna nämnvärd betydelse för påföljden. Som framgår av 1 § LUL har emellertid den lagen företräde framför RB, vilket innebär att det sällan blir aktuellt att ge en ung lagöverträdare åtalsunderlåtelse med stöd av RB.

4.7 Strafföreläggande 

Strafföreläggande enligt 48 kap. RB innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff, efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda, som den misstänkte får godkänna omedelbart eller inom en viss tid (2 §). Under vissa förutsättningar (dock inte för brott begångna av den som är under 18 år) får strafföreläggande avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter (4 §). För att ett strafföreläggande ska få utfärdas krävs bl.a. att det finns förutsättningar för allmänt åtal och att det i föreläggandet tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning (5 §).

Enligt 15 § LUL kan strafföreläggande utfärdas för den som är under 18 år förutsatt att det kan antas att den unge, om åtal hade väckts, skulle ha dömts endast till böter. Av bestämmelsen framgår att begränsningen i 48 kap. 4 § RB, att ett strafföreläggande endast kan avse brott för vilka böter ingår i straffskalan, inte gäller för unga lagöverträdare.

När ett strafföreläggande utfärdats med stöd av 15 § LUL ska den unge underrättas om beslutet vid ett personligt möte med åklagaren och, om det är möjligt, i närvaro av vårdnadshavare (1 § förordningen [1994:1763] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). Om ett personligt sammanträffande inte är möjligt eller om brottet är ringa får underrättelsen dock vara skriftlig. 

4.8 Domstolsprocessen

När åtal väcks mot den som är under 18 år ska tingsrätten underrätta vårdnadshavaren om åtalet och tidpunkten för huvudförhandlingen, om det inte finns särskilda skäl mot det (26 § LUL). När åtalet avser ett brott på vilket fängelse kan följa ska vårdnadshavaren som huvudregel höras i målet. Om yttrande ska lämnas eller har lämnats av socialnämnden ska även nämnden underrättas om tidpunkten för huvudförhandlingen.

Tingsrätten ska hålla huvudförhandling även om det inte finns anledning att döma till någon annan påföljd än böter (27 § LUL). Om åtal väcks för brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader ska förhandlingen hållas inom två veckor från åtals väckande (29 § LUL jämförd med 45 kap. 14 § RB). Fristen får under vissa förutsättningar överskridas. Vid brott med högst sex månaders fängelse i straffskalan gäller inte någon tidsfrist, men även sådana mål ska av domstolen behandlas skyndsamt. Domen ska, om det inte möter synnerliga hinder, avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen (30 § LUL).

5 Justitiekanslerns iakttagelser och synpunkter 

5.1 Övergripande iakttagelser och synpunkter

Justitiekanslerns övergripande intryck är att försöksverksamheten med ett snabbförfarande för unga lagöverträdare fungerar mycket väl utifrån de frågor som varit centrala för granskningen och mot bakgrund av snabbförfarandets fokus på förundersökningsstadiet av brottmålsprocessen. Av iakttagelserna och slutsatserna kan några nämnas särskilt.

Granskningen har visat att polisen i stor utsträckning hållit förhör med den unge redan i anslutning till ingripandet. När förhöret behövt hållas vid ett senare tillfälle, exempelvis på grund av att vårdnadshavaren inte kunnat nås vid tidpunkten för ingripandet eller när försvarare begärts, har förhöret ändå i regel inte dröjt mer än en eller två veckor. Skyldigheten att underrätta vårdnadshavare och socialnämnd har med undantag för några ärenden iakttagits av polisen. Även i övriga delar av förundersökningen, exempelvis vad gäller delgivning av misstanke och slutunderrättelse, har polisens handläggning i allt väsentligt varit korrekt. Det har också noterats vid granskningen att socialnämnderna, Rättsmedicinalverket (RMV) och Nationellt forensiskt centrum (NFC) bidragit med genomgående skyndsamma insatser i de ärenden där deras medverkan aktualiserats.

Efter att förundersökningarna redovisats av polisen har åklagarna generellt varit snabba med att väcka åtal eller lagföra genom straffvarning, strafföreläggan­de eller åtalsunderlåtelse. Den i LUL föreskrivna sexveckorsfristen har i regel iakttagits. Åklagarna har också tagit in personutredning när det har varit påkallat och utredningen inte inhämtats redan under förundersökningen. I likhet med polisen har åklagarna begärt att offentlig försvarare ska förordnas när det har varit aktuellt. Beträffande straffvarningarna har vid granskningen noterats att åklagarkamrarna ibland dröjt med att kalla den unge till personligt möte med åklagaren för delgivning av beslutet. I viss utsträckning har kamrarna också avstått från att hålla möten och nöjt sig med att skriftliga underrättelser, trots att utrymmet för en sådan handläggning är mycket litet. Förfaringssättet har främst sin förklaring i en rekommendation från Åklagarmyndigheten under pågående pandemi, men riskerar att bidra till att straffvarningen för den unge inte framstår som den allvarligt menade varning den är tänkt. En kompletterande muntlig kontakt per telefon- eller videosamtal hade i sådana fall varit att föredra framför att enbart underrätta den unge skriftligen. 

En iakttagelse från granskningen av domstolsmålen är att behovet av offentlig försvarare varit tillgodosett samt att underrättelser och kallelser till vårdnadshavare och socialnämnd skötts på ett korrekt sätt. Däremot har vissa problem uppmärksammats vad gäller handläggningstiderna. I de mål där en två veckors tidsfrist gällt för huvudförhandlingen har den iakttagits. Även i mål utan särskild frist gäller dock ett skyndsamhetskrav när den tilltalade är under 18 år. I vissa av de granskade målen framför allt från Attunda tingsrätt har det kravet inte varit uppfyllt. En långsam handläggning hos domstolen kan medföra att effekten av en snabbt genomförd förundersökning i viss mån går förlorad. En slutsats från granskningen är därför att det fortsatta arbetet för en snabbare brottmålsprocess för ungdomar bör inriktas även på domstolarnas handläggningstider. 

I det följande redovisas granskningen av de olika frågorna närmare.

5.2 Allmänt om polisförhöret m.m.

Vid granskningen har kunnat konstateras att polisen i stor utsträckning hållit förhör med den unge redan i anslutning till ingripandet. Det rör sig i de flesta fall om ringa stöld från butik. Vid förhören har den unge i samtliga fall delgetts misstanke och även erhållit underrättelse enligt 12 § FuK. Om vårdnadshavare inte kunnat nås eller försvarare begärts har istället kallats till förhör vid ett senare tillfälle.

Valet att hantera ärendet inom ramen för snabbförfarandet görs direkt i samband med att förundersökning inleds. Inget av de granskade målen eller ärendena kan sägas ha varit mindre lämpat för att under förundersökningen ingå i snabbförfarandet.

5.3 Delgivning av misstanke, slutunderrättelse m.m.

Inga brister har konstaterats i den del granskningen avsett formulering av gärningsbeskrivningar. Det gäller såväl polisens delgivning av misstanke under förundersökningen som åklagarens beskrivning av gärningen i stämningsansökan eller i ett strafföreläggande. Gemensamt för nu granskade mål och ärenden är att det rör sig om mycket enkla typer av brott i förundersökningar av enkel beskaffenhet. Som en konsekvens av det har i samtliga fall gärningsbeskrivningen varit okomplicerad. Likväl handlar det om en viktig aspekt ur rättssäkerhetssynpunkt, inte minst i ärenden med unga lagöverträdare. Det är därför tillfredsställande att gärningsbeskrivningarna har varit tillräckligt preciserade och väl utformade i övrigt. 

I många av de granskade fallen har polisen redan i anslutning till förhöret med den unge muntligen slutdelgett honom eller henne enligt 23 kap. 18 a § RB, vilket har antecknats i protokollet. Det har då rört sig om mycket enkla utredningar – vanligen gällande ringa stöld – i vilka ytterligare utredningsåtgärder inte varit aktuella. I andra fall har slutdelgivning skett vid en senare tidpunkt och då ofta muntligen per telefon. Sammanfattningsvis har det under granskningen inte framkommit några brister beträffande slutunderrättelserna.

5.4 Kontakterna med vårdnadshavare och socialnämnd

5.4.1 Polisen

I så gott som samtliga fall visar granskningen att polisen skött kontakterna med vårdnadshavare och socialnämnd på ett korrekt sätt. Anmärkas kan i och för sig att även om socialnämnden kontaktats har det i de granskade förundersökningarna varit ovanligt att någon företrädare för socialtjänsten faktiskt närvarat vid polisförhöret med den unge. I några fall har dock polisen, såvitt framgår av dokumentationen, inte alls kontaktat socialnämnden (t.ex. 5000-K61310-19 och 5000-K264916-20). Vidare har polisen i ett par ärenden underrättat socialnämnden först efter att förhöret hållits (5000-K303049-19 och 5000-K320398-20). Att inte kontakta socialnämnden, eller att vänta med kontakten tills efter förhöret, har i dessa fall inte varit förenligt med 6 § LUL eftersom rört sig om brott som kan leda till fängelse.

Vårdnadshavare har närvarat vid förhöret i de allra flesta av de granskade fallen, undantagsvis per telefon. När vårdnadshavaren inte kunnat närvara har förhöret i några ärenden ändå hållits i anslutning till ingripandet. Det har i regel skett med vårdnadshavarens godkännande och får då anses godtagbart. I vissa ärenden har dock polisen valt att hålla förhöret trots att man, såvitt framgår av dokumentationen, inte haft föregående kontakt med vårdnadshavare (t.ex. 5000-K264916-20 och 5000-K177031-20). Inte heller företrädare för socialtjänsten eller för den delen försvarare har närvarat vid dessa förhör. Istället har den unge fått klara sig själv under förhöret och bl.a. fått ta ställning till om det funnits behov av försvarare. Ett sådant förfaringssätt är enligt Justitiekanslerns mening inte lämpligt eller förenligt med nu aktuella bestämmelser i LUL, oavsett att det rört sig om brott av mycket enkel beskaffenhet. Att den unge i något fall varit nära 18 års ålder och själv förklarat för polisen att det gick bra att hålla förhör utan vare sig vårdnadshavare eller försvarare närvarande föranleder ingen annan bedömning.

Sammantaget har dock polisens tillämpning av nu aktuella bestämmelser i LUL framstått som noggrann och omdömesgill i de granskade ärendena. Ett par avslutande påpekanden förtjänar dock att göras.

I ett ärende om ringa stöld (5000-K809522-20) var den misstänkte en 17-årig asylsökande som inte hade någon vårdnadshavare i Sverige och som inte behärskade svenska språket bättre än att han behövde tolk i sitt förhör. Inför förhöret underrättades såväl socialnämnden som personal på det hem där den unge bodde, men ingen närvarade vid hans sida under förhöret. Även om vårdnadshavare saknades kunde polisen i det fallet ha undersökt om det fanns någon annan lämplig person som hade kunnat närvara, exempelvis en god man. Annars borde man ha övervägt att avstå från att hålla förhör direkt efter ingripandet, för att istället kalla till förhör vid en senare tidpunkt. Anmärkas kan att när den unge så småningom skulle delges beslut om straffvarning av åklagaren kallades vid sidan av socialnämnden även en ”övrig företrädare” för den unge till mötet (om det var en god man eller annan har vid kontakt med åklagarkammaren inte kunnat klarläggas).

För det fall polisen försöker nå vårdnadshavaren men inte lyckas – och därmed inte känner till vårdnadshavarens inställning till att förhör genomförs med den unge ensam – är det skäl för att avstå från att hålla förhör i anslutning till ingripandet. Det är i de fallen bättre att kalla till ett senare förhör och göra nya försök att nå vårdnadshavaren. Påpekas ska att det förfaringssättet vid granskningen också visat sig vara det normala i sådana ärenden där polisen inte lyckats nå vårdnadshavaren inledningsvis.

5.4.2 Åklagarna och domstolarna

Åklagarens kontakter med vårdnadshavare och socialnämnd har framför allt aktualiserats i den majoritet av åklagarärendena som lagförts genom straffvarning. Granskningen visar att när åklagaren kallat till ett personligt sammanträffande för delgivning av en straffvarning har regelmässigt vårdnadshavare kallats och socialtjänsten beretts tillfälle att närvara (18 § LUL). Ofta har dock ingen företrädare från socialtjänsten faktiskt närvarat vid mötet. Socialnämnden har i övrigt underrättats om straffvarningen i de ärenden det kan sägas ha varit påkallat (21 § LUL). I de ärenden i vilka socialnämnden skulle vidta åtgärder av något slag för den unge har det undantagsvis inte framgått om åklagaren senare följt upp ärendet och tagit reda på om åtgärderna kommit till stånd (se 3 § förordningen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). 

Vad gäller de granskade domstolsmålen har underrättelser om åtal och tidpunkt för huvudförhandling, samt i förekommande fall kallelser, lämnats till socialnämnd och vårdnadshavare på ett korrekt sätt (26 § LUL). I något fall har domstolen inte expedierat domen till socialnämnden trots att så borde ha skett, men då har i vart fall företrädare för socialtjänsten närvarat vid domens avkunnande (B 5760-19).

5.5 Personutredning

Ett generellt intryck vid granskningen är att yttrande från socialnämnden tagits in av undersökningsledare under förundersökningen eller av åklagaren före beslut i åtalsfrågan, när sådant yttrande kan sägas ha varit påkallat och förutsättningarna i övrigt enligt 11 § LUL varit uppfyllda. Detta har avsett framför allt ärenden om ringa narkotikabrott, men också andra brott i sådana fall där den unge tidigare haft kontakt med socialnämnden och ett behov av uppföljning uppstått när nämnden underrättats om att den unge är misstänkt för brott.

I de åtalade fallen har yttrande från socialnämnden vanligen begärts in av åklagaren före åtals väckande. I fall där personutredningen behövt tas in eller kompletteras vid en senare tidpunkt har domstolen gjort det.

Vad gäller framför allt polisens samverkan med socialnämnden förtjänar avslutningsvis följande att lyftas fram. Särskilt när misstanken gällt ringa narkotikabrott genom eget bruk har genomgående noterats att socialnämnden skyndsamt färdigställt relativt utförliga yttranden om den unge. I några fall framgår att den unge varit känd sedan tidigare och att det därför redan funnits ett visst bedömningsunderlag, men i de flesta fall har kontakten varit ny. En allmän iakttagelse är dessutom att socialnämnden skaffat sig ett gediget underlag för sina yttranden, bl.a. genom att träffa de unga misstänkta tillsammans med deras vårdnadshavare.

5.6 Delgivning av beslut om straffvarning m.m.

Som framgått är utrymmet för åklagaren att delge ett beslut om straffvarning på annat sätt än vid ett personligt sammanträffande mycket litet (18 § LUL). Endast om ett möte inte kan genomföras får den unge istället underrättas skriftligen om beslutet. Undantaget kan enligt förarbetena röra fall där den unge av olika skäl inte kan nås eller av godtagbara skäl inte medverkar (prop. 1994/95:12 s. 81).

Påfallande många av de granskade besluten om straffvarning – uppskattningsvis en tredjedel, fördelat på båda åklagarkamrarna – har enbart delgetts den unge skriftligen. Något möte med åklagaren i närvaro av vårdnadshavare och i förekommande fall socialtjänsten har alltså inte genomförts. Enligt information från respektive kammarledning har detta handläggningssätt för båda åklagarkamrarnas del föranletts av en rekommendation från Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum (UC) i april 2020 med anledning av den pågående pandemin. UC konstaterade i rekommendationen att det i många fall inte är möjligt att genomföra personliga möten för närvarande och att det inte sällan är fråga om en sådan undantagssituation som avses i 18 § andra stycket LUL. UC föreslog därför att åklagarna använder skriftliga underrättelser men ansåg också att åklagarna bör överväga att komplettera underrättelserna med muntlig information per telefon eller vid ett videosamtal.

Naturligtvis är det under pandemin klokt att inte ta emot fler besökare i åklagarkamrarnas lokaler än nödvändigt, men det borde ha varit möjligt att i större utsträckning komplettera en skriftlig underrättelse på det sätt som UC föreslagit. Anmärkas ska dock att Norrorts åklagarkammare för sin del i ett flertal ärenden gjort just detta.  

Om återkopplingen från åklagarens sida stannar vid en skriftlig underrättelse lär straffvarningen inte göra samma intryck på den unge som om beslutet delges vid ett personligt möte (eller åtminstone per telefon). I förarbetena till LUL har betonats vikten av att lagföringen framstår som en allvarligt menad varning från samhällets sida (prop. 1994/95:12 s. 80, se även riksåklagarens riktlinjer för handläggning av ungdomsärenden; RåR 2006:3, s. 15 f.). Dessutom närvarar vårdnadshavare och ibland även företrädare från socialtjänsten vid mötet, vilket sannolikt för den unge ytterligare inskärper allvaret.

För att göra avsteg från huvudregeln i 18 § LUL måste krävas starka skäl, vilket ju också framgår av lagtextens formulering. Att åklagarna följer Åklagarmyndighetens rekommendationer i en extraordinär samhällssituation är fullt förståeligt. Trots det måste framhållas att lagstiftarens syfte med att föreskriva det personliga mötet som det normala delgivningssättet inte uppfylls när enbart skriftliga underrättelser används i den utsträckning som skett i de granska­de ärendena. Ett sätt för åklagarna att under rådande omständigheter försöka upprätthålla den pedagogiska vinsten med det personliga mötet vore just att ersätta det med en telefon- eller videokontakt. Anser åklagaren att det finns skäl för att göra undantag från bestämmelsen i 18 § LUL behöver det dessutom motiveras i det enskilda fallet (vilket för Västerorts åklagarkammares del också skett i ett antal ärenden).

Att åklagarna nöjt sig med skriftliga underrättelser kan i en del ärenden också ha sin förklaring i den tidigare versionen av riktlinjerna i RåR 2006:3 som gällde t.o.m. utgången av mars 2020. Enligt de äldre riktlinjerna kunde en skriftlig underrättelse godtas om det var fråga om en gärning som en vuxen person skulle ha meddelats åtalsunderlåtelse för med tillämpning av 20 kap. 7 § 1 RB. Det kan exempelvis handla om ringa stölder där värdet av det tillgripna understiger 60 kr (se riksåklagarens riktlinjer för åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning; RåR 2008:2). I den nya versionen av riktlinjerna i RåR 2006:3 (s. 15) påtalas istället att utrymmet för att underlåta personligt möte är mycket litet och att ett möte ska äga rum även vid mycket lindriga brott. De förändrade riktlinjerna, som är mer förenliga med 18 § LUL än de äldre, bör leda till att åklagarna blir mer restriktiva med att underlåta ett personligt möte – alternativt en telefon- eller videokontakt under pågå­ende pandemi – för att delge beslut om straffvarning.

Granskningen av åtalsunderlåtelser och strafförelägganden har visat att handläggningen i allt väsentligt fungerar väl (se dock avsnitt 5.7.2 om ett par fall av dröjsmål med att fatta beslut). Besluten om åtalsunderlåtelse har i regel motiverats av att den unge har dömts eller strafförelagts för annan brottslighet och att den påföljd som då bestämdes är tillräcklig för att omfatta också den nya brotts­ligheten (20 kap. 7 § första stycket 3 RB). I ett fall har åtalsunderlåtelsen istället utfärdats på den grunden att brottet inte kan förväntas leda till en strängare påföljd än böter och omständigheterna är sådana att de talar för att man inte väcker åtal för gärningen (20 kap. 7 § första stycket 1 RB). Valet av lagförings­alternativ har sannolikt motiverats av att ärendet gällde en ringa stöld av en vara värd 9 kr.

Samtliga beslut om åtalsunderlåtelse och samtliga strafförelägganden har delgetts skriftligen med den unge. För strafföreläggandenas del framstår detta som godtagbart på den grunden att brottet i samtliga fall varit ringa (15 § LUL). För underrättelse om beslut om åtalsunderlåtelse gäller i princip detsam­ma som för straffvarningar (18–20 §§ LUL). Vad som ovan sagts om straffvarningar gör sig därför gällande även i denna del.

5.7 Tidsfrister och skyndsamhetskrav i övrigt

5.7.1 Polisen

En generell iakttagelse är att handläggningen hos polisen varit snabb i de granskade förundersökningarna. Polisen har i många fall hållit förhör med den misstänkte redan samma dag som ingripandet skedde. När det av olika skäl inte varit möjligt har förhöret ändå inte annat än i undantagsfall dröjt mer än en eller ett par veckor. När misstanken gällt ringa stöld eller vissa andra brott där utredningen kunnat slutföras redan på platsen för ingripandet, har slutdelgivning vanligen skett redan i samband med förhöret.

För de förundersökningar som gällt ringa narkotikabrott (bruk eller innehav) har medverkan av RMV och NFC haft betydelse för handläggningstiderna. Genomgående har dock analysbesked tagits fram mycket snabbt – ofta inom en eller två veckor – och dessa utredningsåtgärder har därmed sällan fördröjt handläggningen under förundersökningen.

5.7.2 Åklagarna

Åklagarna har i de flesta fall snabbt fattat beslut om åtal, straffvarning, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse. Sexveckorsfristen från delgivning av misstanke till beslut i åtalsfrågan har upprätthållits i så gott som samtliga de granskade ärendena. I ett flertal ärenden som lagförts av åklagare har handläggningen under hela processen varit mycket skyndsam från både polisens, socialnämndens och åklagarens sida.

Som exempel kan nämnas tre ärenden om ringa stöld (AM-38515-19 och 5000-K306828-19, AM-12425-20 och 5000-K103931-20 samt AM-48754-20 och 5000-K387886-20). I dessa ärenden delgavs den misstänkte beslut om straffvarning vid personligt möte med åklagaren inom två veckor efter att brottet hade begåtts. Vidare kan nämnas ett ärende om ringa narkotikabrott (AM-35303-19 och 5000-K218632-19) där polisen höll förhör i samband med ingripandet den 21 februari 2019. RMV redovisade sin analys den 6 mars och polisen slutdelgav förundersökningen samma datum. Den 8 mars ingavs både förundersökningsprotokollet och socialnämndens yttrande till åklagaren, som tre dagar senare beslutade om straffvarning. Beslutet delgavs den unge vid ett personligt möte med åklagaren den 20 mars.  

I några ärenden om straffvarning – fördelade på båda åklagarkamrarna – har dock beslutet om straffvarning följts av viss inaktivitet. Det har varit svårt att vid granskningen avgöra vad det berott på, men ärendena tycks helt enkelt ha blivit liggande i väntan på expediering av underrättelsen eller kallelser till delgivning. I detta avseende finns ett visst utrymme för förbättring i en annars skyndsam och väl fungerande handläggning.

I ett ärende (AM-44192-20) beslutade åklagaren att utfärda straffvarning den 7 april 2020, men kallelser till delgivning expedierades inte förrän två veckor senare. Mötet för delgivningen ägde sedan rum den 6 maj. Vidare kan nämnas två ärenden (AM-61846-20 och AM-60480-20) där skriftliga underrättelser dröjde en månad respektive 15 dagar efter åklagarens beslut om straffvarning (något möte för delgivning ägde inte rum i de fallen). I ett annat fall (AM-47752-20) dröjde åklagaren med att fatta beslutet om straffvar­ning. Förundersökningsprotokollet från polisen inkom den 31 mars 2020, åklagaren fattade sitt beslut den 15 april och kallelser till delgivning expedierades en knapp vecka senare. Mötet ägde därefter rum den 5 maj. Med hänsyn till skyndsamhetskravet för ungdomsärenden har handläggningen i dessa ärenden tagit för lång tid, då den i 18 § LUL föreskrivna tvåveckorsfristen i samtliga fall överskridits.

Vad gäller åtalsunderlåtelser och strafförelägganden har åklagarnas beslut normalt inte dröjt mer än några dagar efter att förundersökningsprotokollet redovisats från polisen och i förekommande fall yttrande från socialnämnden inkommit. Bland de fåtaliga undantag som uppmärksammats vid granskningen vill Justitiekanslern särskilt ta upp två ärenden hos Norrorts åklagarkammare.

I det ena ärendet (AM-88339-20) dröjde åklagarens beslut om åtalsunderlåtelse drygt fem veckor efter polisens redovisning av förundersökningsprotokollet. Trots det blev den sammanlagda handläggningstiden från brottet till lagföringen inte ens sex veckor, eftersom polisen hade genomfört och redovisat förundersökningen på två dagar. I det andra ärendet (AM-58182-20) utfärdade åklagaren ett strafföreläggande drygt två månader efter att förundersökningsprotokollet hade inkommit. Sexveckorsfristen i 4 § LUL överskreds därmed, trots att polisen hade genomfört förundersökningen inom loppet av en dag och redovisat den till åklagaren dagen därpå. Det framgår inte av diariet eller av handlingarna i dessa två ärenden vad åklagarnas dröjsmål berott på. Det rörde sig i båda fallen om enkla utredningar angående ringa stöld, med förundersökningsprotokoll av mycket begränsad omfattning. 

Som tidigare redovisats ska förundersökningen avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor efter delgivning av misstanke (4 § LUL). Lagen innehåller således inte någon specifik frist för åklagarens handläggning i tiden efter redovisningen av förundersökningsprotokollet. För att uppfylla skyndsamhetskravet bör dock åklagaren normalt fatta sitt beslut åtminstone inom en vecka (se bl.a. Åklagarmyndighetens yttrande över Ds 2018:9). Det gäller även om längre tid återstår av den formella sexveckorsfristen, eftersom hela fristen får utnyttjas endast om det är nödvändigt (prop. 1994/95:12 s. 97). Att åklagarna i de nu aktuella fallen utan synbar anledning dröjt två månader med ett strafföreläggande respektive fem veckor med en åtalsunderlåtelse är naturligtvis inte acceptabelt. På grund av den lång­samma handläggningen har de misstänkta inte fått den snabba reaktion på brottet som annars hade varit fullt möjlig och som betonas i förarbetena till LUL. (Se a. prop. s. 26, se även JO:s beslut den 10 december 2010, dnr 6459-2009 m.fl., beslut den 29 augusti 2002, dnr 1549-2001, och beslut den 29 augusti 2000, dnr 997-1999.) Trots att det är fråga om undantag från en i övrigt skyndsam handläggning av åtalsunderlåtelser och strafförelägganden hos Norrorts åklagarkammare anser Justitiekanslern att dröjsmålet i de båda aktuella ärendena varit så markant att kammaren förtjänar kritik för det inträffade.  

5.7.3 Domstolarna

När det gäller de åtalade fallen har åklagarna genomgående skyndsamt fattat beslut i åtalsfrågan efter att polisen redovisat förundersökningen. Trots att även polisen i de flesta av dessa utredningar bidragit med en snabb handläggning har den i försöksverksamheten eftersträvade tioveckorsfristen överskridits i ett antal fall. Anledningen till det är att framför allt Attun­da tingsrätt dröjt med att hålla huvudförhandling i några fall och dessutom väntat för länge med att utfärda stämning.

Inledningsvis ska i den delen klargöras att i det begränsade antal av de granskade målen där tvåveckorsfristen enligt 29 § LUL varit gällande har den också iakttagits. Det stora flertalet mål avser emellertid inte brottslighet med mer än sex månaders fängelse i straffskalan, vilket innebär att någon särskild tidsfrist inte gällt för domstolens handläggning. Däremot har fortfarande kravet enligt 29 § LUL varit att mål mot unga lagöverträdare alltid ska behandlas skyndsamt. Var gränsen går för vad som är en skyndsam handläggning kan naturligtvis diskuteras och en viss bedömningsmarginal måste tillåtas. Redan av de båda granskade tingsrätternas rutindokument för mål med unga lagöverträdare kan utläsas att de tolkat begreppet olika. Enligt Solna tingsrätts riktlinjer ska huvudförhandling hållas inom fyra–sex veckor efter att åtal väckts, medan Attunda tingsrätt har riktlinjer som medger att huvudförhandling hålls inom två månader. Tingsrätternas egna ”tidsfrister” har i regel iakttagits, men det finns hos båda domstolarna undantag.

För Attunda tingsrätts del bör följande mål nämnas särskilt. I ett mål angående ringa narkotikabrott (B 11135-19) väcktes åtal den 23 september 2019. Tingsrätten utfärdade stämning den 19 november och huvudförhandling ägde rum den 14 januari 2020, dvs. drygt tre och en halv månad efter åtalet. I ett annat mål (B 5342-19), som gällde rattfylleri och ringa narkotikabrott, väcktes åtal den 11 juni 2019. Dagen efter åtalet omfördelades målet till en annan enhet hos tingsrätten. Först den 15 juli utfärdades stämning och skickades ut kallelser till huvudförhandling. Förhandlingen ägde sedan rum den 24 september, dvs. tre och en halv månad efter att åtal hade väckts. I ytterligare ett mål (B 3556-20), som gällde olovlig körning, väcktes åtal den 8 april 2020 och målet flyttades till en annan enhet. Den 13 maj utfärdades stämning och skickades ut kallelser till huvudförhandling, som ägde rum den 4 juni.

Även andra mål hos Attunda tingsrätt har vid granskningen uppmärksammats med anledning av långsam handläggning. I ett mål om ringa narkotika­brott    (B 6432-20) utfärdades stämning drygt tre veckor efter åtals väckande och det dröjde sedan ytterligare två månader innan huvudförhandling ägde rum. I två andra mål (B 7243-20 och B 9339-19), som gällde ringa narkotikabrott respektive ringa stöld, dröjde stämningen drygt två veckor efter åtalet och hölls huvudförhandling ytterligare cirka två och en halv månad senare. I ett mål om rattfylleri (B 6498-20) utfärdades stämning tre veckor efter åtals väckande och hölls huvudförhandling ytterligare drygt två månader senare. Ett mål om ringa narkotikabrott (B 2772-20) fick vänta en månad på att stämning skulle utfärdas, men huvudförhandlingen hölls sedan fem veckor senare.

Av 45 kap. 9 § RB framgår att om inte stämningsansökan avvisas ska stämning utfärdas på den tilltalade. Lagtexten innehåller inte någon viss tidsfrist för stämningen, men åtgärden bör i normalfallet inte dröja mer än några dagar (se t.ex. JO 1989/90 s. 30). Att avvakta som mest ett par veckor kan under vissa förutsättningar vara godtagbart, exempelvis om tingsrätten behöver kalla till huvudförhandling samtidigt och en förhandlingsdag inte kan bokas omedelbart (Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., Juno maj 2020, kommentaren till 45 kap. 9 §).

Attunda tingsrätt har alltså i ett mål (B 11135-19) utfärdat stämning nästan två månader efter att åtal väckts och i två andra mål (B 5342-19 och B 3556-20) dröjt cirka fem veckor. Det framgår inte av dagboksbladen eller akterna i övrigt vad fördröjningen berott på, annat än att en omfördelning till annan enhet skett i två av målen. Att utfärda stämning så sent som skett i dessa fall är inte acceptabelt i någon typ av mål, men det är särskilt illa i mål där ett skyndsamhetskrav råder. Situationen har dessutom förvärrats i två av målen där huvudförhandling inte ägde rum förrän cirka två månader efter att stämning hade utfärdats. Oavsett att sommaren i det ena fallet stod för dörren borde båda förhandlingarna ha bokats med större förtur. Sammantaget anser Justitiekanslern att bristerna i de tre nu aktuella målen varit så allvarliga att tingsrätten förtjänar kritik för det inträffade.

Dessa mål utgör heller inte några extrema undantagsfall i granskningen av Attunda tingsrätts handläggning. Justitiekanslern har dock under arbetet med detta protokoll mottagit information från tingsrätten om att problemen redan är identifierade och att en organisatorisk förändring genomförts i slutet av 2020. I avvaktan på den ägnades under året särskilda insatser åt den enhet som skötte stämning och utsättning av brottmål. I den nya organisationen märks alla ungdomsmål upp särskilt – även de som inte är fristmål – redan när de kommer in, för att kunna hanteras extra snabbt. Utöver detta avser tingsrätten att framöver skärpa sina tidsmål för utsättning av de ungdomsmål som inte är fristmål.

Justitiekanslern ser mycket positivt på att tingsrätten vidtagit konkreta och genomgripande åtgärder i nu aktuellt hänseende. En förändring av tidsmålen kan förväntas ytterligare bidra till att säkra en snabbare handläggning av ungdomsmålen. Det finns därför all anledning att tro att de problem som framträtt vid granskningen är övergående för tingsrättens del.

Solna tingsrätt har för sin del genomgående utfärdat stämning skyndsamt och vanligen hållit huvudförhandling inom i vart fall sex veckor efter åtalet. I ett mål (B 2842-19) dröjde förhandlingen dock två och en halv månad, vilket visserligen var över sommaren men ändå borde ha undvikits.   

Avslutningsvis bör framhållas att domen i nästan samtliga mål vid båda domstolarna har avkunnats vid huvudförhandlingen. Det finns dock undantag, t.ex. ett mål vid Solna tingsrätt (B 747-20) där domen meddelades först en vecka efter huvudförhandlingen. Med hänsyn till att målet gällde ett erkänt ringa narkotikabrott, påföljden bestämdes till dagsböter och domskälen blev mycket kortfattade har det knappast funnits förutsättningar för att inte avkunna domen (se 30 § LUL).  

5.7.4 Sammanfattning

Justitiekanslern konstaterar att i ett stort antal av de granskade målen har förundersökningen och åklagarens beslut i åtalsfrågan utförts med stor skyndsamhet, för att sedan följas av en betydligt lugnare handläggningstakt hos domstolarna. Den snabba handläggningen hos polisen (även NFC), socialtjänsten och RMV får ses som ett gott betyg åt försöksverksamheten, då det är just förundersökningsstadiet som stått i fokus för snabbförfarandet (se Ds 2018:9 s. 140 ff.). De rutiner och den skyndsamhet som dessa myndigheter och även åklagarna gett prov på under försöksverksamheten lär bidra till en snabb handläggning av ung­domsärenden även i framtiden.

Oavsett vilka handläggningstider man vill läsa in i det allmänna skyndsamhetskravet i 29 § LUL är det dock uppenbart att en viktig del av en snabbare brottmålsprocess för unga lagöverträdare ligger i domstolsfasen. Det är angeläget att domstolarna i större utsträckning bidrar till en snabbare lagföring av unga lagöverträdare. Detta skulle exempelvis kunna åstadkommas genom införandet av en tidsfrist i LUL också avseende de mål som inte omfattas av tvåveckorsfristen, men där den tilltalade är under 18 år. Den frågan ligger dock utanför Justitiekanslerns uppdrag att behandla, och möjligen även utanför den särskilda utredarens uppdrag.   

5.8 Behov av försvarare

I de flesta av de granskade åklagarärendena har den unge inte haft någon försvarare. Det har i de fallen inte heller begärts från den unges eller vårdnadshavarens sida. Den bedömning som polis och åklagare gjort av försvararbehovet – dvs. att den unge uppenbarligen saknat sådant behov – är godtagbar med hänsyn till att det rört sig om mycket enkla ärenden med erkända brott (vanligen ringa stöld eller ringa narkotikabrott genom eget bruk). I de fall där vårdnadshavare trots brottets okomplicerade karaktär begärt att försvarare ska förordnas har också begäran efterkommits genom en ansökan till tingsrätten. Domstolarna har inte i något fall avslagit en begäran om försvarare.

De fall som gått till åtal har generellt inte varit riktigt lika okomplicerade och ibland har målet dessutom innefattat flera åtal mot samma tilltalad. Det kan för domstolsmålens del knappast i något fall sägas att den unge uppenbarligen saknat behov av försvarare, men så har också offentlig försvarare blivit förordnad av domstolen.

Sammanfattningsvis har inga brister framkommit i den här delen av granskningen.

6 Avslutning

I regel avslutar Justitiekanslern en granskning av det här slaget genom att vid ett möte med de berörda myndigheterna redogöra för sina iakttagelser och slutsatser. Med anledning av den pågående pandemin har Justitiekanslern i detta ärende avstått från att hålla ett sådant möte.