Inget skadestånd till bröderna i "Kevinfallet" på grund av preskription

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår sökandens skadeståndsanspråk.

Justitiekanslern vidtar inte någon åtgärd med anledning av sökandens begäran om ersättning ex gratia. 

Ärendet

Sökanden har begärt skadestånd av staten i form av ersättning för ideell skada med 10 000 000 kr plus viss ränta med hänvisning till att staten har överträtt hans rättigheter enligt artiklarna 3, 6 och 8 i Europakonventionen. Sökanden har till stöd för sitt anspråk anfört sammanfattningsvis följande.

Efter att en fyraårig pojke påträffats död den 16 augusti 1998 lämnade han vissa uppgifter till sina föräldrar, varpå de tog med honom till polisen i tron om att han bevittnat dödsfallet. Detta fick till följd att han och hans bror kom att misstänkas för att ha bragt fyraåringen om livet.

Efter utredningen, som bl.a. utgjordes av omfattande och långa förhör med en stor andel slutna och ledande frågor m.m., ansågs fallet polisiärt avklarat. Polisens förundersökningsledare höll därvid en presskonferens under vilken han meddelade att bröderna, fem och sju år gamla, erkänt sig skyldiga till mord.

Under tiden den 22 augusti 1998 – 26 oktober 1998 utsattes han, som då var sju år gammal, för förhörsmetoder som var av tortyrliknande karaktär eller i vart fall utgjorde omänsklig eller förnedrande behandling, i strid med artikel 3 i Europakonventionen.

Vidare har hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen kränkts genom:

• att han aldrig formellt delgivits misstanke om brott,
• att han inte tilldelats ett juridiskt ombud eller informerats om sin rätt till sådant ombud,
• att polisen inte respekterat hans rätt att inte yttra sig eller belasta sig själv,
• att berörda myndigheter inte vidtagit erforderliga åtgärder för att tillgodose hans behov i egenskap av minderårig under processen, samt
• att han pekats ut såsom skyldig utan att hans skuld lagligen fastställts.

Därtill har staten, genom utpekandet av honom såsom skyldig till mord, kränkt hans rätt till privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. Inskränkningen har inte varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle och inte heller varit proportionerlig.

Till följd av dessa överträdelser av Europakonventionen har han enligt praxis rätt till ersättning från staten enligt artiklarna 3, 6, 8 och 13 i Europakonventionen.

För det fall Justitiekanslern skulle anse att staten inte har någon skyldighet att utge ersättning enligt ovan angivna grunder bör ersättning utgå ex gratia.

Justitiekanslerns bedömning

Sökanden har begärt ersättning för ideell skada (kränkning).

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritets­kränkande brott. Med stöd av dessa regler är staten normalt inte skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsut­övning.

Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584, jfr 3 kap. 4 § skadeståndslagen beträf­fande skadefall som inträffar efter den 1 april 2018). Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser. I dessa fall ska skadestånd, enligt Högsta domstolens praxis, i första hand ges ut med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Vid prövningen ska denna be­stäm­mels­e tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Därmed kan ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen i regel inte grundas på skade­stånds­lag­en. Sådan ersättning kan dock ges ut utan särskilt lagstöd.

En allmän förutsättning för att skadestånd ska kunna utgå är att skadestånds-fordringen inte är preskriberad. Preskription betyder i detta sammanhang att en fordran efter viss tid inte längre kan krävas ut. I likhet med andra anspråk på ersättning enligt skadeståndslagen preskriberas ett krav på skadestånd med hänvisning till en konventionsöverträdelse enligt 2 § första stycket preskriptionslagen (1981:130). Det gäller således en tioårig preskriptionstid från fordrans tillkomst. Det innebär i praktiken att preskriptionstiden som huvudregel inleds vid den skadegörande handlingen. (Jfr prop. 2017/18:7 s. 64 och SOU 2010:87 s. 427 f.) Det gäller även om skadan inte inträffar förrän vid en senare tidpunkt eller om skadeeffekten visar sig efter en lång tid.

I aktuellt fall ligger de omständigheter som enligt sökanden utgör skadeståndsgrundande konventionsöverträdelser mer än tio år tillbaka i tiden. Det har inte framkommit att sökanden har vidtagit några preskriptionsavbrytande åtgärder. Skadeståndsanspråket ska på grund av vad som nu sagts avslås.

Det ankommer på regeringen att besluta om ersättning ex gratia. Justitiekanslern vidtar därför inte någon åtgärd med anledning av sökandens begäran i denna del.