Granskning av försöksverksamheten med snabbare lagföring i brottmål i norra Stockholm

1. Sammanfattning

Justitiekanslerns granskning av försöksverksamheten med snabbare lagföring har varit inriktad på handläggningen främst ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Granskningen har omfattat hela handläggningen från polisens inledande ingripande till domstolens eller åklagarens avslutande lagföring. De mål och ärenden som granskats har mestadels omfattat vanliga typer av bötesbrott som t.ex. ringa stöld, ringa narkotikabrott och olovlig körning. Frågor av betydelse har varit delgivningsfrågor, behov av offentlig försvarare, tolk och översättning av handlingar, fullmaktsförfarande vid strafföreläggande och formulering av gärningsbeskrivningar. En övergripande fråga har även varit om de granskade målen och ärendena lämpat sig för att handläggas inom ramen för snabbförfarandet. Granskningen har inte omfattat några mål eller ärenden med lagöverträdare under 18 år.

Den genomförda granskningen visar att försöksverksamheten med snabbare lagföring fungerar mycket väl utifrån de frågor som Justitiekanslern har fokuserat på. Den nya delgivningsformen tillgänglighetsdelgivning framstår som ett rättssäkert och effektivt verktyg för att minska genomströmningstiderna i tingsrätten. Effekten på handläggningstiderna har dock främst visat sig i de mål som avgjorts efter huvudförhandling. De utökade möjligheterna att använda fullmakt vid strafföreläggande har för åklagarnas del bidragit till en skyndsam lagföring. Samtliga de granskade domstolsmålen och åklagarärendena får dessutom anses ha varit lämpade för snabbförfarandet. Urvalet ger därmed inte skäl för någon invändning från rättssäkerhetssynpunkt. Trots att snabbförfarandet handlar om skyndsam mängdhantering har även i övrigt grundläggande rättssäkerhetskrav – rörande exempelvis offentlig försvarare, tolk och delgivning av brottsmisstanke – tillgodosetts i de granskade målen och ärendena. I protokollet tas även upp frågor som översändande av slutunderrättelse med e-post, dokumentationsbrister och snabbförfarandets konsekvenser för samordning av åtal.

Rutinerna kring tillgänglighetsdelgivning är i regel genomtänkta och ändamålsenliga. För tingsrättens del finns dock visst utrymme för att genom en översyn av rutinerna uppnå en mer konsekvent och effektiv handläggning. Beträffande den praktiska tillämpningen har vid granskningen uppmärksammats vissa brister framför allt från polisens sida. Exempelvis har i flera fall upptäckts felaktigheter i den checklista som polisen bifogat förundersökningsprotokollet och som normalt utgör åklagarens och domstolens enda underlag för att bedöma förutsättningarna för tillgänglighetsdelgivning. I ett mål fick polisens felaktiga uppgifter i checklistan till följd att tingsrätten använde delgivningsformen, trots att det kan ifrågasättas om det verkligen fanns förutsättningar för det med hänsyn till att den misstänkte hade fått en ofullständigt ifylld informationsblankett. En sammanfattande slutsats från granskningen är att tillgänglighetsdelgivningen från rättssäkerhetssynpunkt ställer höga krav på samtliga led i handläggningen.

Tingsrätten får i ett fall kritik med anledning av att den tilltalade i ett mål dömts utan att dessförinnan ha delgetts åtalet. Tingsrätten hade avsett att delge stämning med förenklad delgivning – då förutsättningar för tillgänglighetsdelgivning inte förelåg – men inte skickat något kontrollmeddelande dagen efter att handlingarna sänts.

Justitiekanslerns granskning avslutas med de synpunkter som framgår av protokollet.

2. Bakgrund

Regeringen beslutade i oktober 2017 att ge Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Solna tingsrätt, Attunda tingsrätt, Domstolsverket, Kriminalvården och Rättsmedicinalverket i uppdrag att i norra Stockholmsområdet genomföra en försöksverksamhet med snabbare lagföring i brottmål. Syftet med försöksverksamheten var att enklare brott ska kunna utredas och lagföras på kortare tid än vad som dittills hade varit fallet (prop. 2017/18:67 s. 6). Målsättningen angavs i ett första steg till att brottsutredning och lagföring skulle kunna ske inom cirka tio veckor från polisens ingripande och i ett andra steg inom cirka två till sex veckor. Försöksverksamheten inleddes i januari 2018 och ska pågå till och med utgången av 2022. Verksamheten har successivt utökats såväl geografiskt som till innehåll och antal medverkande myndigheter. Ett särskilt snabbförfarande för lagöverträdare under 18 år pågår sedan januari 2019 och ska fortsätta till och med utgången av 2020. Det bygger till skillnad från snabbförfarandet för vuxna lagöverträdare inte på en tidsbegränsad författningsreglering utan på ett samverkansuppdrag till berörda myndigheter.

Genom beslut den 30 januari 2020 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att utreda ett permanent snabbförfarande i brottmål och andra åtgärder för en snabbare lagföring av brott (dir. 2020:6). Uppdraget ska redovisas senast den 29 april 2021. Brottsförebyggande rådet (Brå) presenterade i mars 2020 en utvärdering av försöksverksamheten (Rapport 2020:3, Snabbare lagföring – utvärdering av en försöksverksamhet i norra Stockholm). Utvärderingen har ett brett perspektiv och omfattar frågor som myndighetssamverkan, handläggningstider och omfattning samt effekter och påverkan på övrig verksamhet. 

Justitiekanslern har, enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn och förordningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern, tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra för­fattningar samt i övrigt fullgör sina åligganden.

Hösten 2019 beslutade Justitiekanslern att granska försöksverksamheten med snabbare lagföring i brottmål ur ett rättssäkerhetsperspektiv. I granskningen ingick ett antal avslutade mål hos Attunda tingsrätt, i vilka åtal hade väckts av Västerorts åklagarkammare i Stockholm (främst av kammarens mängdbrottsenhet). Vidare ingick ett antal ärenden med utfärdade och godkända strafförelägganden hos samma åklagarkammare. För samtliga mål och ärenden gällde att förundersökningen hade genomförts under medverkan av poliser från lokalpolisområdena Täby, Sollentuna eller Järfälla i region Stockholm Nord, med förundersökningsledare från utredningsjouren i samma region. Hela handläggningen granskades, dvs. från polisens inledande ingripande till domstolens eller åklagarens avslutande lagföring. Granskningen hade inte föranletts av något enskilt ärende som förekommit hos Justitiekanslern.

De berörda underrättades om granskningen i december 2019. Justitiekanslern beställde ett antal akter från tingsrätten och åklagarkammaren. De levererade akterna innehöll bl.a. förundersökningsprotokollen. Justitiekanslern gjorde dock en kompletterande beställning till Polismyndigheten av vissa handlingar som inte var inkluderade i protokollen, bl.a. blanketter med information om tillgänglighetsdelgivning m.m. Med några undantag var akterna kompletta i slutet av mars 2020. Granskningen ägde rum i Justitiekanslerns egna lokaler.

Granskningen omfattade inte några mål eller ärenden med lagöverträdare under 18 år. Sådana mål och ärenden har inom ramen för snabbförfarandet förekommit i relativt begränsad utsträckning, i vart fall under den tidsperiod som beställningen avsett. Vad gäller tingsrättens mål har åtalen dessutom inte väckts av den åklagarkammare som granskats, eftersom ärenden med unga lagöverträda­re hanteras geografiskt på respektive kammare (i det här fallet Norrorts åklagarkammare i Stockholm). Mot den bakgrunden avstod Justitiekanslern från att utöka granskningen till att inkludera snabbförfarandet för lagöverträdare under 18 år. Istället överväger Justitiekanslern att vid ett senare tillfälle granska den delen av försöksverksamheten samt då utsträcka granskningen till att omfatta en längre tidsperiod samt fler än en domstol och åklagarkammare.

Tingsrätten, åklagarkammaren, de tre lokalpolisområdena och utredningsjoursektionen har under hand fått ta del av ett utkast till detta protokoll och beretts tillfälle att komma in med synpunkter på de iakttagelser som har redovisats.

3. Inspektionens omfattning

3.1 Syfte och inriktning

Granskningen var inriktad på handläggningen främst ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Frågor som uppmärksammades var bl.a. delgivningsfrågor, den tilltalades eventuella behov av offentlig försvarare, tolk och översättning av handlingar, fullmaktsförfarande vid strafföreläggande samt formulering av gärningsbeskrivning vid delgivning av brottsmisstanke jämfört med stämningsansökan eller strafföreläggande. En övergripande fråga var även om de granskade målen och ärendena lämpade sig för att handläggas inom ramen för snabbförfarandet. 

De granskade målen och ärendena omfattade mestadels vanliga typer av bötesbrott som t.ex. ringa stöld, ringa narkotikabrott och olovlig körning. De flesta omfattade endast en tilltalad eller strafförelagd person samt en enda brottsmisstanke, men i några av målen förekom två tilltalade eller två–tre brottsmisstankar per person. Anmärkas kan vidare att tingsrätten med några få undantag inte dömt ut annan påföljd än dagsböter i de granskade målen. Undantagen avsåg grovt rattfylleri och var också de enda målen i vilka yttrande från Kriminalvården inhämtats. En annan iakttagelse var att Polismyndigheten inte i något av de granskade fallen hade utnyttjat möjligheten till förenklad utredning enligt 23 kap. 22 § rättegångsbalken (RB), trots att ett antal av ärendena framstod som möjliga att handlägga i en sådan ordning (jfr angående arbetssättet Ds 2017:36 s. 102 f.).

De rättsliga utgångspunkterna för granskningen i olika delar framgår i avsnitt 4. 

3.2 Avgränsning och tillgängligt material

Justitiekanslern tog inför granskningen del av bl.a. förarbetena till den lagstiftning som reglerar försöksverksamheten (Ds 2017:36 och 2018:9 samt prop. 2017/18:67 och 2018/19:139), de olika regeringsbesluten med uppdrag till berörda myndigheter och tidigare nämnda rapport från Brå. Under hösten 2019 besökte även två av projektets deltagare lokalpolisområde Solna i region Stockholm Nord inför granskningen. Där fick de från utredare och jourförundersökningsledare generell information om hur polisen praktiskt arbetar med de utredningar som ingår i försöksverksamheten.

Justitiekanslern begärde att

• tingsrätten skulle tillhandahålla akterna i de 400 senast avslutade målen som ingått i försöksverksamheten, i vilka åtal väckts av den aktuella åklagarkammaren och i vilka domen vunnit laga kraft senast den 9 december 2019, samt att
• åklagarkammaren skulle tillhandahålla akterna plus förundersökningsprotokollen i de 100 senast avslutade ärendena som ingått i försöksverksamheten, i vilka strafföreläggande utfärdats och godkänts senast den 9 december 2019 och i vilka förundersökningen handlagts av något av de aktuella lokalpolisområdena.

Som framgått ovan gjorde Justitiekanslern därefter en kompletterande beställning till Polismyndigheten av vissa blanketter m.m. Dessutom bidrog Polismyndigheten med förundersökningsprotokoll i några fall där ett sådant saknades i tingsrättens akt.

Med anledning av frågor som uppstod under granskningens gång inhämtade Justitiekanslern från tingsrätten och åklagarkammaren deras interna dokument och riktlinjer för handläggningen av mål respektive ärenden i snabbförfarandet. Vidare kontaktades tingsrätten för kompletterande information om delgivning­en i vissa mål.

Merparten av akterna från tingsrätten och samtliga akter från åklagarkammaren hade registrerats under 2019. Justitiekanslern granskade varje mål och ärende som stämde med beställningens villkor. Granskningen kom därmed att omfatta 349 avdömda mål och 84 ärenden med utfärdade strafförelägganden. Att övriga mål och ärenden sållades bort berodde på att förundersökningen i de fallen hade handlagts av annat lokalpolisområde än de tre som omfattades av granskningen.

4. Rättsliga utgångspunkter

4.1 Delgivningsfrågor 

Den nya delgivningsformen tillgänglighetsdelgivning regleras i lagen (2018:160) om försök med tillgänglighetsdelgivning i brottmål. Enligt 2 § får den tilltalade delges stämning och andra handlingar i ett brottmål genom att handlingarna hålls tillgängliga vid tingsrätten från och med en i förväg bestämd tidpunkt. För att delgivningsformen ska få användas krävs att den tilltalade fått information om att sådan delgivning kan komma att användas i målet, och från och med vilken tidpunkt och vid vilken tingsrätt handlingarna kommer att hållas tillgängliga (3 §). Detta är avgörande för den misstänktes möjlighet att kunna bevaka delgivningen och tillvarata sin rätt (se prop. 2017/18:67 s. 11). Informationen ska vid ett personligt sammanträffande ha delgetts den tilltalade av en åklagare eller av en polisman eller någon annan anställd vid Polismyndigheten som myndigheten har utsett. Tillgänglighetsdelgivning har skett när handlingarna har gjorts tillgängliga vid den tidpunkt och den tingsrätt som den tilltalade enligt 3 § har fått information om (4 §).

Informationen om tillgänglighetsdelgivning enligt 3 § i nämnda lag ska enligt 7 § förordningen (2017:1028) om en försöksverksamhet med snabbare handläggning av brott (2017 års förordning) lämnas skriftligen. De handlingar som görs tillgängliga ska samma dag som det skett sändas av tingsrätten till den tilltalade, om det är möjligt och inte bedöms obehövligt (8 §). Handlingarna ska om möjligt sändas på elektronisk väg eller annars med post. Den som delger informationen om tillgänglighetsdelgivning ska fråga den misstänkte vilken adress handlingarna ska sändas till. En sådan slutunderrättelse enligt 23 kap.  18 a § RB (se nedan) som enligt 12 b § andra stycket förundersökningskungörelsen (1947:948; FuK) lämnas skriftligen får sändas på elektronisk väg istället för med post (4 §). Delgivning av underrättelsen behöver endast ske om det är föreskrivet ett svårare straff än fängelse i tre år för brottet (vilket kan jämföras med att nämnda bestämmelse i FuK annars drar gränsen för delgivning vid fängelse i sex månader). Om en underrättelse inte behöver delges ska den misstänkte dock informeras om det och även om på vilket sätt han eller hon kommer att få del av underrättelsen.

Polismyndigheten har meddelat närmare föreskrifter och allmänna råd om den information som ska lämnas om tillgänglighetsdelgivningen och slutunderrättelsen. Av PMFS 2019:10, FAP 619-1, framgår bl.a. följande. Information om tillgänglighetsdelgivning i brottmål ska lämnas skriftligen och delges vid ett personligt sammanträffande (3 §). Om det är möjligt ska till den misstänkte lämnas information om sättet för slutunderrättelse, om tillgänglighetsdelgivning, om förenklad delgivning och om preliminär tid för huvudförhandling i tingsrätten (4 §). Tillgänglighetsdelgivning kan vara olämplig exempelvis om den misstänkte på grund av språkförbistring (se nedan), berusning eller kognitiv nedsättning inte kan förväntas ta till sig innebörden av den information som lämnas om delgivningssättet (se allmänna råd till 3 §, se även prop. 2017/18:67 s. 12).

En annan delgivningsform – som sedan tidigare är vanligt förekommande både vid förundersökningar och vid handläggning i domstol – är förenklad delgivning. Sådan sker enligt 22 § delgivningslagen (2010:1932) genom att handlingen som ska delges skickas till delgivningsmottagaren och att det närmast följande arbetsdag skickas ett kontrollmeddelande om att handlingen har skickats. Båda handlingarna ska skickas till mottagarens senast kända adress (23 §). Om den adressen inte kan användas får handlingarna istället skickas till folkbokföringsadressen om sådan finns och det inte är samma adress. Förenklad delgivning har skett när två veckor har förflutit från det att handlingen skickades, om kontrollmeddelandet har skickats på föreskrivet sätt och det inte med hänsyn till omständigheterna framstår som osannolikt att handlingen kommit fram inom denna tid (26 §).

Förenklad delgivning får bara användas om det inte är olämpligt (4 §) och om den som ska delges har blivit informerad om att delgivningsformen kan komma att användas (24 §). I tingsrätten kan det ske genom att domstolen själv informerar parten någon gång under målets handläggning. Sådan information ska – såvitt nu är av intresse – delges genom s.k. vanlig delgivning (med delgivningskvitto), muntlig delgivning, stämningsmannadelgivning eller tillgänglighetsdelgivning (25 § nämnda lag och 2 § lagen om försök med tillgänglighetsdelgivning i brottmål). Tingsrätten kan också använda sig av den information om förenklad delgivning som har lämnats av bl.a. Polismyndigheten (33 kap.   6 § andra och tredje stycket RB). I det fallet får tingsrätten även använda delgivningsformen för delgivning av stämning. En förutsättning för detta är dock att inte längre tid än tio veckor har förflutit från det att den tilltalade delgavs informationen till dess att handlingarna skickas.

4.2 Rätten till offentlig försvarare och tolk m.m. 

Av 21 kap. 3 § RB framgår att den misstänkte får biträdas av försvarare och att försvararen utses av den misstänkte. En offentlig försvarare har den misstänkte dock enligt 3 a § som huvudregel inte rätt till annat än om han eller hon är anhållen, häktad eller misstänkt för ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader. Därutöver finns en rätt till offentlig försvarare i vissa närmare angivna situationer, bl.a. om den misstänkte med hänsyn till utredningen om brottet är i behov av det. Regleringen innebär att den misstänkte normalt inte har rätt till offentlig försvarare i de mål och ärenden som är aktuella för snabbförfarandet.

Rätten till tolk under förundersökningen för den som inte behärskar svenska framgår av 23 kap. 16 § andra stycket RB jämförd med 5 kap. 6 § RB (som gäller förhör i domstol). I de förundersökningar av mycket enkel beskaffenhet som ingår i snabbförfarandet – där förhör med den misstänkte normalt sker redan på ingripandeplatsen och information ska överlämnas om delgivningsform m.m. – används i praktiken en telefontolk när så är möjligt. Skulle en sådan inte finnas tillgänglig på det aktuella språket har polisen möjlighet att istället kalla den misstänkte till förhör vid en senare tidpunkt.

I fråga om översättning av handlingar under förundersökningen hänvisar 23 kap. 16 § andra stycket RB till 33 kap. 9 § RB, som reglerar domstols skyldigheter att översätta handlingar. Enligt sistnämnda bestämmelse får rätten vid behov översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Domstolen är skyldig att åt den misstänkte översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att den misstänkte ska kunna ta tillvara sin rätt. Till väsentliga handlingar hör bl.a. åtal och domar (prop. 2012/13:132 s. 27). Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till det som handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet. Frågorna kan aktualiseras av åklagaren genom en anteckning om den tilltalades tolkbehov i stämningsansökan.

Som nämnts ovan kan tillgänglighetsdelgivning vara olämplig att använda om den misstänkte på grund av språkförbistring inte kan förväntas ta till sig innebörden av den information som lämnas om delgivningssättet. Det framgår av allmänna råd till 3 § i PMFS 2019:10, FAP 619-1, som också innehåller följande anvisningar för tillämpningen av delgivningsformen. En översatt version av informationsformuläret bör överlämnas till den misstänkte på ett språk som han eller hon behärskar. Om detta inte är möjligt kan en översatt version av formuläret istället skickas till den misstänkte per post eller på elektronisk väg, t.ex. via e-post, under förutsättning att han eller hon fått del av den svenska versionen av formuläret och den översatta versionen skickas i omedelbar anslutning till detta. Av 3 § framgår att om tolk har använts vid det personliga sammanträffandet ska detta särskilt anges.

Enligt uppgift från Polismyndigheten finns de aktuella blanketterna översatta till 20 olika språk. Målsättningen i snabbförfarandet är att polispatrullerna ska kunna komma åt de översatta versionerna digitalt med sina mobiltelefoner.

4.3 Gärningsbeskrivning, slutunderrättelse m.m.

När förundersökningen har kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, ska den misstänkte enligt 23 kap. 18 § första stycket RB underrättas om misstanken när han eller hon hörs. Genom underrättelsen får den misstänkte klart för sig att han eller hon i utredningen intar ställning som misstänkt och vad misstanken närmare avser. Den misstänkte vet därmed vad han eller hon ska inrikta sitt försvar mot och får också i och med underrättelsen vissa rättigheter, som t.ex. rätten att biträdas av försvarare och att under vissa förutsättningar få en offentlig försvarare förordnad (se 12 § FuK).

När förundersökningen är slutförd ska den enligt 23 kap. 18 a § RB slutdelges med den misstänkte och i förekommande fall försvararen. De ska ges skälig tid att begära eventuell komplettering av utredningen och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Något åtal får inte beslutas innan detta har skett. Innebörden av bestämmelsen – läst ihop med 23 kap. 18 § RB – är alltså att åtal inte får väckas utan att den misstänkte har delgetts misstanke om den gärning som åtalet omfattar (jfr Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., Juno oktober 2019, kommentaren till 23 kap. 18 a §).

Underrättelsen om brottsmisstanken ska ses i ljuset av 45 kap. 4 § RB som reglerar vad åklagaren behöver uppge i stämningsansökan. Kravet på beskrivning av den brottsliga gärningen relaterar i sin tur till 30 kap. 3 § RB som anger gränserna för rättens prövning i brottmål. Dom får inte avse annan gärning än den för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts.

Enligt artikel 6.3 a) i Europakonventionen har var och en som blir anklagad för brott rätt att utan dröjsmål, på ett språk som personen förstår och i detalj, bli underrättad om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom eller henne. I fråga om hur pass preciserad underrättelsen ska vara har Europadomstolen uttalat att den ska vara tillräckligt tydlig för att den anklagade ska kunna försvara sig mot den. (Se t.ex. Mattoccia mot Italien, dom den 25 juli 2000, no. 23969/94, se även Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2015, s. 340 f.) 

4.4 Strafföreläggande 

Strafföreläggande enligt 48 kap. RB innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff, efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda, som den misstänkte får godkänna omedelbart eller inom en viss tid (2 §). Under vissa förutsättningar får strafföreläggande avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Även särskild rättsverkan, som t.ex. förverkande av egendom, och enskilt anspråk kan omfattas av ett strafföreläggande. För att ett strafföreläggande ska få utfärdas krävs bl.a. att det finns förutsättningar för allmänt åtal och att det i föreläggandet tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning (5 §). Godkännande av strafföreläggandet sker normalt genom att den misstänkte skriver under och till behörig mottagare lämnar en förklaring, att han eller hon erkänner gärningen och godtar det straff m.m. som tagits upp i föreläggandet (9 §). I vissa fall kan godkännande också ske genom att hela det förelagda beloppet betalas till mottagande myndighet (11 §).

Skriftligt godkännande av strafföreläggande, som inte avser villkorlig dom, får i den misstänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom eller henne, om det till åklagaren inges fullmakt i original (48 kap. 10 § RB). Fullmakten ska, såvitt nu är av intresse, innehålla en förklaring om att ombudet har rätt att godkänna strafföreläggandet på den misstänktes vägnar. Den ska även innehålla uppgift om det brott som godkännandet får avse – inklusive uppgift om brottets art samt tid och plats för brottet – samt uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta. Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet motta handlingar i saken på den misstänktes vägnar. För försöksverksamheten gäller enligt 5 § i 2017 års förordning att åklagaren skriftligen ska underrätta den misstänkte om att ett strafföreläggande godkänts med stöd av fullmakten.

Polisman eller annan som håller förhör med den misstänkte får enligt 3 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60) inte föreslå honom eller henne att utfärda en fullmakt som avses i 48 kap. 10 § RB, utan att den misstänkte har erkänt brottet och det finns särskild anledning att anta att saken inte eller bara med svårighet kan avgöras genom strafföreläggande om fullmakt inte utfärdas. Sistnämnda krav gäller dock enligt 5 § i 2017 års förordning inte i försöksverksamheten; istället får den misstänkte föreslås fullmaktsförfarande redan vid erkänt brott. Fullmaktsförfarandet har i försöksverksamheten tillämpats endast på vissa brottstyper, som exempelvis ringa stöld från butik, rattfylleri, olovlig körning och ringa narkotikabrott genom eget bruk.

Enligt 1 § strafföreläggandekungörelsen bör åklagaren utfärda strafföreläggande för den misstänkte om det finns förutsättningar för det, istället för att väcka åtal. Riktlinjer för åklagarnas tillämpning finns i Åklagarmyndighetens Rätts-PM 2015:4 Strafföreläggande.

4.5 Domstolens avgörande och översändande av handlingar

Ett brottmål ska enligt 45 kap. 10 a § RB avgöras efter huvudförhandling. I bestämmelsen anges dock ett antal undantag. Rätten får meddela dom utan förhandling i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet. I det fallet krävs att den tilltalade informeras om att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till sådan förhandling, och parterna ges tillfälle att slutföra sin talan om de inte redan kan anses ha gjort det.

Enligt 26 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol ska en dom sändas till parterna på det sätt som anges i förordningen (2003:234) om tiden för tillhandahållande av domar och beslut, m.m. Enligt 9 § i 2003 års förordning bör en handling som ska tillhandahållas skickas med post, om inte något annat har begärts. Om det är lämpligt får en handling skickas med telefax eller elektronisk post eller på annat sätt tillhandahållas i elektronisk form (10 §).

Av betydelse i det sammanhanget är också lagen (2018:1698) om domstolarnas behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Den gäller enligt 1 § utöver brottsdatalagen (2018:1177) för allmän domstol, om personuppgifter behandlas i syfte att handlägga mål och ärenden om bl.a. utredning av eller lagföring av brott. Enligt 9 § får personuppgifter lämnas ut elektroniskt på annat sätt än genom direktåtkomst om det inte är olämpligt. En part bör som regel få ta del av processmaterialet i elektronisk form om det behövs för att säkerställa att parterna i en process är likställda (prop. 2017/18:269 s. 369). Vid lämplighetsprövningen måste dock vägas in om utlämnandet kan befaras leda till risker för den enskildes integritet. Anmärkas kan att det i domstol finns förutsättningar för säker e-postkommunikation.  

5. Justitiekanslerns iakttagelser och synpunkter

5.1 Övergripande iakttagelser och synpunkter

Justitiekanslerns övergripande intryck är att försöksverksamheten med snabbare lagföring fungerar mycket väl utifrån de frågor som stått i fokus för granskningen. Av iakttagelserna och slutsatserna kan några nämnas särskilt.

Den nya delgivningsformen tillgänglighetsdelgivning bidrar till en snabbare handläggning i tingsrätten. Den effekten har vid granskningen dock främst visat sig i de mål som avgjorts efter huvudförhandling. En sådan har kunnat hållas redan åtta dagar efter att handlingarna i målet gjorts tillgängliga för den tilltalade som därmed blivit delgiven. När målen istället avgjorts på handlingarna – vilket varit fallet i de allra flesta av de granskade målen – har avgörandet dröjt längre, även om målen fortfarande varit prioriterade. En reflektion är därför att handläggningstiden åtminstone i en del av dessa mål borde ha kunnat bli i princip densamma om istället förenklad delgivning hade använts, enligt redan etablerade rutiner. Mot den bakgrunden kan ifrågasättas om det inte är snabbförfarandets prioritet snarare än den nya delgivningsformen som lett till de generellt kortare handläggningstiderna hos tingsrätten såvitt gäller mål som avgjorts på handlingarna. 

Det samlade intrycket från granskningen är annars att polisen, åklagarna och domstolen på ett mycket bra sätt genomfört sina respektive rutiner knutna till den nya delgivningsformen. Vissa mindre brister har dock kunnat konstateras, särskilt vad gäller polisens dokumentation. Polisen har i flera fall antingen lämnat ofullständig skriftlig information till den misstänkte om tillgänglighetsdelgivningen, eller angett felaktiga uppgifter i den checklista som kommit åklagaren och tingsrätten till del. Sådana brister från polisens sida riskerar att leda till negativa konsekvenser för tingsrättens handläggning, vilket det i granskningen funnits exempel på. Mot bakgrund av tillgänglighetsdelgivningens rättsliga konstruktion och checklistans betydelse som bedömningsunderlag måste uppgifterna i listan i detalj stämma överens med de verkliga förhållandena kring polisens lämnade information.

Strafföreläggande med fullmaktsförfarande framstår också som en mycket väl genomförd del av snabbförfarandet och möjliggör en skyndsam lagföring från åklagarnas sida. Enligt åklagarkammarens interna rutiner för snabbförfarandet ska dock lagföring genom strafföreläggande endast ske i fullmaktsfallen. Om den misstänkte delgetts information om tillgänglighetsdelgivning ska istället åtal väckas, även om ett strafföreläggande normalt hade kunnat utfärdas. Åklagarrutinen framstår som det alternativ som ligger mest i linje med tanken bakom snabbförfarandet, dvs. att minska genomströmningstiderna. Det kan dock ifrågasättas hur den står sig i förhållande till 1 § strafföreläggandekungörelsen, som föreskriver att åklagaren bör välja strafföreläggande framför åtal när förutsättningar finns. Dessutom är det en resursfördelningsfråga, eftersom rutinen medför ett ökat antal bötesmål hos tingsrätten.

I det följande redovisas granskningen av de olika frågorna närmare.

5.2 Tillgänglighetsdelgivning m.m.

5.2.1 Polisens och åklagarnas handläggning  

I de allra flesta av de granskade målen från tingsrätten har den tilltalade av polisen delgetts information om såväl tillgänglighetsdelgivning som förenklad delgivning. Kopior av de blanketter som polisen använder vid delgivning av informa­­tio­nen ingår normalt inte i förundersökningsprotokollet och bifogas heller inte protokollet vid redovisningen till åklagaren. Istället dokumenteras delgivningsåtgärderna i en checklista som förundersökningsledaren fyller i och som följer med förundersökningsprotokollet. Av checklistan framgår bl.a. hur slutunderrättelse skett, vilka datum för tillgänglighetsdelgivning och huvudförhandling som den misstänkte informerats om samt personens eventuella önskemål om adress eller e-postadress för mottagande av handlingar i brottmålet. I normalfallet har alltså varken åklagaren eller tingsrätten något annat underlag från polisen än checklistan för sin bedömning av t.ex. förutsättningarna för tillgänglighetsdelgivning i den fortsatta handläggningen. Detta förhållande och tillgänglighetsdelgivningens rättsliga konstruktion gör att det är av största vikt att informationen har lämnats på ett korrekt sätt och att checklistans innehåll korresponderar i detalj med förhållandena kring delgivningen m.m. i ärendet (se även prop. 2017/18:67 s. 11 ff.).

I några fall (t.ex. 5000-K366538-19 och 5000-K728174-19) har det saknats checklista men däremot funnits blanketter av vilka det framgått att information om tillgänglighetsdelgivning delgetts den misstänkte. Eftersom varken åklagaren eller tingsrätten haft tillgång till blanketterna har dock någon tillgänglighetsdelgivning inte använts. Åklagaren har i stämningsansökan endast kunnat ange att information om förenklad delgivning lämnats till den tilltalade av polisen. Tingsrätten har sedan fått använda den delgivningsformen, trots att det i realiteten funnits förutsättningar för tillgänglighetsdelgivning. I några fall (t.ex. 5000-K449464-18 och 5000-K859123-18) har det varken funnits blanketter eller checklista vid granskningen. Det har därmed inte kunnat dras några slutsatser kring vilken information, om alls någon, som polisen lämnat till den misstänkte gällande delgivning. I dessa fall har tingsrätten istället använt vanlig delgivning, dvs. med delgivningskvitto. Avsaknaden av dokumentation försvårar naturligtvis granskningen (se vidare avsnitt 5.6.1 angående dokumentationsbrister i polisens ärenden).

Vid avsaknad av blanketter har annars vid granskningen kunnat utläsas av checklistan vilken information den misstänkte delgetts. Uppgifterna i checklistan har i vissa fall bekräftats genom anteckningar i förhörsprotokollet eller i en tjänsteanteckning (t.ex. 5000-K453113-19, 5000-K453076-19 och 5000-K506378-18). I övriga fall har Justitiekanslern fått förlita sig på att uppgifterna i checklistan varit riktiga, dvs. att fullständig skriftlig information verkligen lämnats till den misstänkte i enlighet med checklistan. Att polisen inte levererat blanketterna inför granskningen får antas ha berott på att handlingarna av förbiseende inte kopierats eller kopiorna inte sparats. Som nämnts ovan är även åklagarna och tingsrätten hänvisade till att lita på uppgifterna i checklistan. Mot den bakgrunden bör påpekas att Justitiekanslern bland de granskade målen hittat i vart fall ett där checklistans uppgifter i ett väsentligt hänseende varit felaktiga.

I nämnda fall (5000-K410835-19) har informationsblanketten saknat angiven tidpunkt för när stämning och andra handlingar i brottmålet skulle hållas tillgängliga vid tingsrätten. Trots det har i checklistan angetts en sådan tidpunkt. Som redogjorts för tidigare krävs för att tillgänglighetsdelgivning ska få användas att den tilltalade har fått information om att sådan delgivning kan komma att användas i målet, samt från och med vilken tidpunkt och vid vilken tingsrätt handlingarna kommer att hållas tillgängliga. Informationen ska ges vid ett personligt sammanträffande, men också skriftligen. Tillgänglighetsdelgivning har sedan skett när handlingarna har gjorts tillgängliga på det sätt som den tilltalade har informerats om. Av den bristfälligt ifyllda blanketten går inte att dra annan slutsats än att den misstänkte aldrig fick någon skriftlig information om när handlingarna skulle vara tillgängliga vid tingsrätten. När checklistan ändå angett att sådan information hade lämnats skriftligen har det fått till följd att tingsrätten avgjort målet (B 4813-19) utifrån felaktiga förutsättningar rörande delgivningen. Det kan också ifrågasättas om inte bristen i förlängningen innebär att den tilltalade inte kan anses delgiven stämning och slutföreläggande i målet på ett korrekt sätt. Det är naturligtvis inte godtagbart. Som påpekats ovan måste det i sammanhanget ställas mycket höga krav vad gäller noggrannhet och korrekt dokumentation. Eftersom det emellertid rör sig om en enstaka händelse i en försöksverksamhet med nya rutiner avstår Justitiekanslern från att rikta kritik mot polisen i detta fall.

Vad gäller polisens informationsblanketter kan vidare nämnas ett exempel (5000-K233705-19) där polisen på blanketten angett fel uppgift om det preliminära datumet för huvudförhandling, så att istället datumet för tingsrättens tillhandahållande av handlingarna angetts. Att information om förhandlingsdatum lämnats till den misstänkte är visserligen ingen förutsättning för att tillgänglighetsdelgivning ska få användas (se prop. 2017/18:67 s. 11). Trots det är det naturligtvis viktigt att informationen till den misstänkte från polisens sida blir riktig i alla avseenden. 

Som redovisats i avsnitt 4.1 kan tillgänglighetsdelgivning vara olämplig exempelvis om den misstänkte på grund av berusning eller kognitiv nedsättning inte kan förväntas ta till sig innebörden av den information som lämnas om delgivningssättet. Det är därför tillfredsställande att se ett par ärenden i vilka polisen på grund av den misstänktes berusning särskilt prövat lämpligheten av att delge informationen, och även av möjligheterna till förhör m.m. Ärendena utgör också bra exempel på hur sådana överväganden bör dokumenteras. I det ena fallet (5000-K96850-19) har den ingripande patrullen noterat viss berusning hos den misstänkte och därför upprättat en promemoria om sin bedömning.   Av handlingen framgår att berusningen inte bedömts vara sådan att förhör inte kunde genomföras på ett rättssäkert sätt, att information om bl.a. tillgänglighetsdelgivning delgetts den misstänkte vid samma tillfälle och att tolk bistått vid såväl förhör som delgivning. I det andra ärendet (5000-K173860-19) har dokumenterats att den misstänktes berusningsgrad inte varit sådan att han inte förstod vad han delgavs, att han själv uppgett att han inte behövde tolk och att även patrullen bedömde att han förstod svenska tillräckligt bra för att delges.

För åklagarnas del ska framhållas att det vid granskningen noterats goda exempel på när åklagaren i stämningsansökan tydligt påtalat att tidpunkten för tillgänglighetsdelgivning passerats och att delgivningsformen därmed inte kunnat användas (t.ex. AM-50095-19). I ett par andra fall (AM-146823-19 och AM-52931-19) har åklagaren däremot lämnat felaktiga uppgifter i stämningsansökan angående vilken information den tilltalade fått om tillgänglighetsdelgivning. Tingsrätten har haft en korrekt ifylld checklista från polisen som underlag för sina åtgärder efter att åtal väckts. Trots det ska naturligtvis uppgifterna om delgivning i stämningsansökan vara korrekta.

Som ovan framgått omfattar polisens checklista även vissa andra frågor än tillgänglighetsdelgivningen, bl.a. den misstänktes önskemål angående sättet för att ta emot handlingar. Vid granskningen har uppmärksammats några ärenden (5000-K846635-19, 5000-K920339-19 och 5000-K922553-19) där den misstänktes önskemål om att få handlingarna i brottmålet per e-post inte har antecknats i checklistan. Istället har önskemålet framgått av andra handlingar som anmälan, förhörsprotokoll eller den särskilda blankett över involverade personer som bifogats förundersökningsprotokollet. Tingsrätten har då skickat handlingar till folkbokföringsadressen. Det var särskilt i ett fall en olycklig konsekvens eftersom den tilltalade enligt uppgifter i förhör inte bodde på den adressen utan var hemlös. 

Sammanfattningsvis fungerar ändå såväl polisens som åklagarnas handläggning i nu aktuella avseenden mycket väl. Framhållas ska också att samtliga granskade fall får anses ha varit lämpade för att handläggas i snabbförfarandet.

5.2.2 Tingsrättens handläggning

I merparten av de granskade målen har polisen på ett korrekt vis delgett information om tillgänglighetsdelgivning, varför denna delgivningsform huvudsakligen också har använts i tingsrätten. I de fall tillgänglighetsdelgivningen av olika skäl har fallit, har domstolen uppmärksammat detta och då övergått till ett annat delgivningssätt för att delge stämning. Vanligen har det inneburit förenklad delgivning, men i några av de granskade fallen har tingsrätten istället använt vanlig delgivning.

I ett av de mål där tingsrätten övergått till förenklad delgivning har vid granskningen kunnat konstateras att den delgivningsformen inte tillämpats på ett korrekt sätt (B 12422-19). Tingsrätten har avsett att delge stämning med kallelse genom förenklad delgivning, men något kontrollmeddelande har inte skickats till den tilltalade. Målet har därefter avgjorts efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro. Följden har blivit att den tilltalade dömts utan att först ha delgetts åtalet. Det är en så allvarlig brist från rättssäkerhetssynpunkt att tingsrätten förtjänar kritik för det inträffade.

När polisen på ett korrekt sätt delgett information om tillgänglighetsdelgivning är denna delgivningsform ensam tillräcklig för tingsrättens fortsatta handläggning, så länge det inte uppstått behov av att delge ytterligare handlingar i tiden efter delgivningen. I det senare fallet har tingsrätten normalt haft möjlighet att istället använda förenklad delgivning, då polisen delgett den misstänkte infor­mation även om den delgivningsformen. Som redovisats ovan förutsätter det dock att inte längre tid än tio veckor har förflutit från det att den tilltalade delgavs informationen till dess att handlingarna skickas och att det dessutom inte är olämpligt (33 kap. 6 § andra och tredje stycket RB och 4 § andra stycket delgivningslagen).

Trots polisens delgivning har tingsrätten i de granskade målen delgett den tilltalade information om förenklad delgivning i samband med att målet inletts hos tingsrätten. Justitiekanslern har förståelse för att tingsrätten genom denna handläggning vill kunna använda förenklad delgivning även efter tioveckorsfristens utgång, utan att behöva delge informationen på nytt genom en annan delgivningsform. I sammanhanget bör dock noteras att tio veckor är en lång tid vad gäller mål som ska hanteras i snabbförfarandet. I merparten av de mål som Justitiekanslern granskat har det inte varit nödvändigt att tillämpa en annan delgivningsform än tillgänglighetsdelgivning.

Som framgår av förarbetena är en viktig del i informationslämnandet att den enskilde förstår hur de möjliga delgivningssätten förhåller sig till varandra (jfr prop. 2017/18:67 s. 12 f.). Risken med tingsrättens förfaringssätt är att det leder till viss förvirring hos den tilltalade om vad som egentligen gäller rörande delgivningen i målet, dvs. vilken delgivningsform som tillämpas och vid vilken tidpunkt han eller hon är delgiven. Av stämningen i mål som tingsrätten har ansett kunna avgöras på handlingarna framgår bl.a. att den tilltalade efter delgivningen har en viss tidsfrist – i de flesta mål åtta dagar, i en del fjorton dagar – på sig att svara på åtalet, lägga fram bevis, m.m. innan domstolen avgör målet. Med hänsyn till att tingsrätten i många fall skickar stämningen och övriga handlingar några dagar före dagen för tillgänglighetsdelgivning – och dessutom bifogar information om förenklad delgivning – kan det vara svårt för den tilltalade att avgöra från vilket datum fristen egentligen börjar löpa.

Den mängd information som den tilltalade förutsätts ta till sig är dessutom redan omfattande. Om det finns sätt att minska denna bör ett sådant alternativ övervägas. Ett alternativt handläggningssätt i detta fall skulle kunna vara att kontrollera om polisen har delgett informationen om förenklad delgivning på rätt sätt och, om så är fallet, avstå från att skicka ut informationsblanketten på nytt, såvida det inte finns omständigheter som tyder på att målet riskerar att bli fördröjt på något sätt. Ett annat alternativ är att omarbeta informationen så att det tydligt framgår hur tingsrättens åtgärder förhåller sig till den tillgänglighetsdelgivning som den tilltalade tidigare informerats om av polisen.

I ett par mål (B 4602-18 och B 6367-19) har den tilltalade per telefon respektive e-post bekräftat mottagandet av handlingarna. Tingsrätten har då gett besked om att den tilltalade därmed anses delgiven, vilket också antecknats på dagboksbladet. I förstnämnda mål hade den tilltalade vid tidpunkten för bekräftelsen i själva verket varit delgiven genom tillgänglighetsdelgivning sedan en månad tillbaka och i det andra målet sedan en vecka tillbaka. Att tingsrätten väljer att använda flera delgivningssätt är inte formellt felaktigt, men i fall som de nu nämnda kan viss otydlighet rörande den i fristhänseende relevanta delgivningstidpunkten bli följden. Ett bättre alternativ hade i dessa fall kunnat vara att bara dokumentera att den tilltalade bekräftat mottagandet av handlingarna, utan att knyta någon delgivning till den omständigheten (just så har för övrigt gjorts i ett annat mål, B 3466-19). Vidare kunde den tilltalade i telefonsamtalet ha erinrats om tillgänglighetsdelgivningen och vid behov ha beretts  ytterligare tid för att svara på åtalet, åberopa bevisning, etc.

En sammanfattande slutsats så här långt är att den otydlighet som riskerar att bli följden av onödigt mycket information om olika delgivningsformer och det beskrivna förfaringssättet kan leda till minskad rättssäkerhet för den tilltalade. (Jfr Justitiekanslerns remissyttrande den 4 oktober 2017 över förslaget om tillgänglighetsdelgivning, dnr 8482-17-8.1.)

I sammanhanget kan vidare anmärkas att det i de granskade målen sällan går att redan av dagboksbladet med säkerhet utläsa vilken delgivningsform tingsrätten har tillämpat. Endast genom att granska hela akten kan den frågan bedömas. I några mål har på dagboksbladet tämligen tydligt angetts ”delges TD” för att markera att handlingarna delgetts genom tillgänglighetsdelgivning. I de flesta mål – trots att förutsättningar för tillgänglighetsdelgivning alltså funnits även i de fallen – har dock bara antecknats ”delges” och därefter att informa­tion om förenklad delgivning översänts. 

En närliggande fråga gäller sättet på vilket tingsrätten lämnat information till den tilltalade. Flera mål har påträffats i vilka tingsrätten inte har följt den tilltalades önskemål – som framgått av polisens checklista – om på vilken adress handlingarna i brottmålet ska tas emot (t.ex. B 3007-19, B 3406-19 och B 6395-19). Exempelvis har tingsrätten valt att skicka domen med e-post till den tilltalade trots att det i checklistan har angetts att personen velat att folkbokföringsadressen skulle användas. Vilken adress som har använts har också skiftat under handläggningens gång.

Justitiekanslerns avslutande iakttagelser från granskningen gäller sättet och tiden för tingsrättens avgörande. Tingsrätten har med få undantag avgjort de granskade målen utan huvudförhandling enligt 45 kap. 10 a § RB. Därmed har enbart skriftlig bevisning blivit av betydelse och det har inte varit nödvändigt att använda den preliminära tidpunkten för huvudförhandling. När stämning utfärdats har den tilltalade fått möjlighet att inom en viss tid – normalt åtta dagar efter delgivningen av handlingarna – svara på åtalet, slutföra sin talan, begära huvudförhandling m.m. innan domstolen avgör målet. Stämningen ingår bland de handlingar som hålls tillgängliga för den tilltalade vid den tidpunkt som han eller hon informerats om av polisen. Om tillgänglighetsdelgivning tillämpas konsekvent innebär det att ett avgörande på handlingarna inte behöver dröja längre än åtta dagar efter att handlingarna hållits tillgängliga. Det nu sagda förutsätter naturligtvis att inga ytterligare handlingar i tiden därefter behöver delges med den tilltalade. Det har dock inte varit fallet i mer än något enstaka bland de granskade målen.

Enligt tingsrättens rutindokument för snabbare lagföring ska mål som ska avgöras på handlingarna avgöras inom en–två veckor från det att målet är klart för avgörande. Det är en prioritering som i sig innebär att dessa mål ska behandlas mer skyndsamt än andra mål som ska avgöras på handlingarna. Vid granskningen har noterats flera mål som avgjorts senare än efter två veckor, trots att inga ytterligare handlingar tillkommit som behövt delges med den tilltalade (t.ex. B 4602-18, B 1493-19 och B 13122-19). Självfallet kan detta bero på att tingsrätten helt enkelt inte haft tid att avgöra målen tidigare. En reflek-tion i sammanhanget är att handläggningstiden åtminstone i de målen borde ha kunnat bli i princip densamma om istället förenklad delgivning hade använts. Mot den bakgrunden kan ifrågasättas – såvitt gäller mål som avgörs på handlingarna – om det främst är tillgänglighetsdelgivningen som lett till de generellt kortare handläggningstiderna hos tingsrätten, eller om orsaken snarare är att målen i snabbförfarandet prioriteras. En sådan prioritering av enkla bötesmål som kan avgöras på handlingarna hade varit möjlig även utan den nya delgivningsformen. Det står i vart fall klart att tillgänglighetsdelgivningen rent faktiskt erbjuder en möjlighet att avgöra målen tidigare än med förenklad delgivning, men att det förutsätter att delgivningsformens potential utnyttjas fullt ut. 

En sammanfattande slutsats är att tingsrättens handläggning av målen i snabbförfarandet fungerar mycket väl i nu aktuella avseenden. På grundval av de iakttagelser som gjorts i detta avsnitt anser dock Justitiekanslern att tingsrätten bör se över sina rutiner för handläggningen, med målsättningen att uppnå en mer konsekvent och effektiv handläggning. Det skulle bidra till ökad tydlighet för den tilltalade och möjliggöra snabbare avgöranden i de mål som tas på handlingarna.

5.3 Offentlig försvarare, tolk m.m.

5.3.1 Offentlig försvarare

I de granskade målen har den tilltalade i vissa fall under förundersökningen begärt att offentlig försvarare ska förordnas. Tingsrätten har i de fallen skickat ett s.k. mjukt avslag, dvs. en skrivelse i vilken den tilltalade upplyses om att tingsrätten preliminärt bedömt att han eller hon inte behöver någon offentlig försvarare. Den tilltalade bereds i samma skrivelse också tillfälle att anmäla till tingsrätten om begäran kvarstår och i så fall få en formell prövning. I samtliga mål som granskats framstår den av tingsrätten gjorda bedömningen, dvs. i de allra flesta fallen att förordnande av offentlig försvarare inte varit påkallat, som riktig med hänsyn till att det då rört sig om bötesbrott och utredningar av mycket enkel beskaffenhet.

5.3.2 Tolk och översättning av handlingar

Det framgår av förhörsutskrifterna i en del förundersökningsprotokoll att polisen använt tolk vid förhöret med den misstänkte. Däremot framgår det i dessa fall inte alltid att telefontolken även använts för att översätta den information om tillgänglighetsdelgivning m.m. som den misstänkte fått del av. Inte heller kan alltid utläsas att en översatt version av informationen i efterhand skickats till den misstänkte. Det finns dock undantag. Exempelvis har polisen i ett ärende (5000-K1316159-19) skrivit en särskild promemoria i vilken redovisats att informationen med hjälp av tolken gåtts igenom med den misstänkte i samband med ingripandet och att han senare även fått en spanskspråkig version av handlingen via e-post. I ett annat ärende (5000-K970266-19) framgår att information om tillgänglighetsdelgivning skickats i rumänsk översättning till den tilltalade via mobiltelefon redan i samband med förhöret. 

Åklagarna har för sin del, med något undantag (AM-44348-19), angett i stämningsansökan att den misstänkte behövt tolk på ett visst språk i de fall sådan använts under förundersökningen. Normalt sett bör en sådan anteckning föranleda tingsrätten att låta översätta vissa handlingar, eller de viktigaste delarna av dem, åtminstone i mål som avgörs utan huvudförhandling (se 33 kap. 9 § RB). I vissa fall har vid granskningen också kunnat konstateras att tingsrätten skickat en översatt version av t.ex. stämningen innan målet avgjorts. Däremot finns många exempel på mål som avgjorts på handlingarna (t.ex. B 2005-19, B 3230-19 och B 4109-19) utan att tingsrätten har översatt vare sig domen eller en sammanfattning av den. I ett annat fall (B 9312-19) har dock domen i dess helhet – inklusive bilagd stämningsansökan – översatts efter att den tilltalade ringt tingsrätten och framfört önskemål om det. 

Tingsrätten har förstås ett bedömningsutrymme i fråga om behovet av översättning. Å ena sidan är det ofta fråga om handlingar av väsentlig betydelse för den tilltalade. I mål som avgörs utan huvudförhandling har tingsrätten dessutom inte kunnat bilda sig en uppfattning om den tilltalades möjligheter att få hjälp med översättning. Eftersom det rört sig om enkla bötesmål har i normalfallet heller inte någon offentlig försvarare förordnats. Å andra sidan har vid granskningen framgått att tingsrätten har för vana att skicka ut en informationsblankett på aktuellt språk till den tilltalade, med upplysning om möjligheten att anmäla behov av översättning. Mot den bakgrunden ser Justitiekanslern sammantaget ingen anledning att ifrågasätta tingsrättens bedömningar av i vilken utsträckning domen och andra handlingar behövt översättas i de granskade målen.

Det kan för övrigt diskuteras vilken betydelse domstolens underlåtenhet att låta översätta handlingar har i de enklaste erkända fallen, där den tilltalade under förundersökningen biträtts av tolk vid förhör om brottsmisstanken. För snabbförfarandets del handlar det om mål som avser okomplicerade brott utredda i förundersökningar av enklaste beskaffenhet. Som exempel kan nämnas ett mål (B 9261-19, 5000-K1025064-19) som av tingsrätten avgjorts på handlingarna genom förenklad dom, utan att domen till någon del översatts trots att åklagaren i stämningsansökan angett att den tilltalade behövde tolk. I polisförhöret hade den tilltalade med biträde av tolk delgetts misstanke om ringa stöld, underrättats om bl.a. rätten till försvarare och tolk, informerats om tillgänglighetsdelgivning och förenklad delgivning samt slutdelgetts utan erinran. I förhöret erkände han brottet och berättade kortfattat om det. Det måste för den tilltalade varit uppenbart vilken gärning han senare blev åtalad och dömd för. I ett annat mål (B 8628-19, 5000-K865922-19) som avgjorts på handlingarna utan att domen översatts hade den tilltalade under förundersökningen erkänt olovlig körning, grovt brott. I utskriften av det med tolk genomförda polisförhöret har polisen på ett utmärkt sätt dokumenterat inte bara all information som delgavs den hörde, utan även att han förklarade sig förstå innebörden av informationen.

Värt att nämnas är slutligen att det under granskningen också har påträffats flera mål i vilka tingsrätten på ett praktiskt sätt hanterat den tilltalades behov av att få domen översatt genom att helt enkelt avgöra målet efter huvudförhandling (t.ex. B 580-19, B 1106-19 och B 5865-19). Då har den tilltalade kunnat närvara vid domens avkunnande och med hjälp av tolk fått den översatt. I ett av målen har rentav i tingsrättens anteckningar från huvudförhandlingen föredömligt noterats att den tilltalade efter domens avkunnande uppgett att hon förstått innehållet i domen och inte behövde få den översatt. Tingsrättens handläggningssätt framstår som ett enkelt och kostnadseffektivt alternativ, som tack vare förfarandet med tillgänglighetsdelgivning heller inte orsakar någon tidsutdräkt i målet.

5.4 Gärningsbeskrivning och slutunderrättelse 

5.4.1 Gärningsbeskrivning

Inga brister har konstaterats vid granskningen i den del den avsett gärningsbeskrivningar. Gemensamt för nu granskade mål och ärenden är att det rör sig om mycket enkla typer av brott i förundersökningar av enklaste beskaffenhet. Som en konsekvens av det har i samtliga fall gärningsbeskrivningen varit okomplicerad. I några ärenden har brottsplats och brottsdatum inte angetts i delgivningen, såvitt framgår av förhörsutskriften, men det har rört sig om fall då polisen ingripit mot den misstänkte med anledning av det nyss begångna brottet. Det måste därmed – inte minst genom de frågor som ställts och de uppgifter som lämnats under förhöret – ha varit helt uppenbart för den misstänkte vilken tid och plats för brottet som misstanken avsåg. (Jfr Justitiekanslerns resonemang vid tidigare granskning av gärningsbeskrivningar i beslut den 17 juni 2019, dnr 901-19-2.4.2.)

I sammanhanget kan i positiv bemärkelse framhållas handläggningen av ett ärende i vilket det ursprungligen funnits en otydlighet kring den av polisen delgivna brottsmisstanken (AM-97360-19, 5000-K857601-19). Åklagaren har i det ärendet begärt komplettering av förundersökningen och gett polisen direktiv om att klargöra en viss fråga. Polisen har utfört kompletteringen redan dagen därpå och åter redovisat utredningen till åklagaren, som då raskt kunnat fortsätta sin handläggning och utfärda ett strafföreläggande. Ärendet får illustrera att det även inom snabbförfarandet, trots att det bygger på skyndsam mängdhantering, hittas utrymme för sedvanlig noggrannhet och vid behov komplettering av förundersökningen. 

5.4.2 Slutunderrättelse

I vissa av de granskade fallen har polisen redan i anslutning till förhöret med den misstänkte muntligen slutdelgett honom eller henne enligt 23 kap. 18 a § RB, vilket har antecknats i protokollet. Det har då rört sig om mycket enkla utredningar i vilka ytterligare utredningsåtgärder inte varit aktuella. I andra fall har slutdelgivning skett genom att en skriftlig underrättelse skickats till den misstänkte. Sammanfattningsvis har det i granskningen inte framkommit några brister i slutdelgivningen som sådan. En fråga av intresse i sammanhanget är dock sättet för översändande av en skriftlig underrättelse.

Av en sådan underrättelse framgår bl.a. vilket brott – med angivande av rubricering, tid och plats – som slutdelgivningen gäller och som mottagaren är misstänkt för. Normalt behöver Polismyndigheten – mot bakgrund av regleringen i främst EU:s dataskyddsförordning och brottsdatalagen – iaktta restriktivitet med att sända integritetskänsliga personuppgifter på elektronisk väg till en enskild person. (Se 2 kap. 12 § lagen [2018:1693] om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område och prop. 2017/18:269 s. 133 ff. och s. 298 f.) I försöksverksamheten har dock polisen med stöd av 4 § i 2017 års förordning fått ökade möjligheter att använda e-post för slutunderrättelsen. Enligt uppgifter från Polismyndigheten är rutinen inom försöksverksamheten att handlingen skickas med vanlig post utom när den misstänkte har önskemål om att istället ta emot den via e-post.

Det har framkommit under granskningen att förfarandet med slutdelgivning via e-post är vanligt förekommande. I merparten av dessa fall framgår det av polisens anteckningar att e-postkommunikation också varit den misstänktes önskemål. Mot den bakgrunden och med hänsyn till bestämmelsen i 2017 års förordning har Justitiekanslern ingen erinran mot att polisen skickar slutunderrättelsen med e-post i den utsträckning som visat sig vara fallet. Det ska dock framhållas vikten av att den misstänkte i samband med att han eller hon lämnar uppgift om sin e-postadress till polisen får klart för sig vilken typ av handlingar som kan komma att skickas på det sättet. Det är givetvis också viktigt att polisen tydligt dokumenterar att sådan information har lämnats och att e-post ändå varit den misstänktes önskemål.

5.5 Strafföreläggande 

5.5.1 Fullmaktsförfarandet

Inga brister har konstaterats vid granskningen av de ärenden i vilka åklagare  utfärdat strafföreläggande. I alla ärenden utom ett har fullmakt enligt 48 kap. 10 § RB utfärdats. Varje fullmakt utom en (se nedan) har varit fullständigt ifylld av polisen och undertecknad av den misstänkte. De utfärdade strafföreläggandena har inte i något fall gått utöver vad den misstänkte på fullmakten godkänt avseende bötespåföljd etc. Åklagarnas handläggning har generellt varit mycket snabb. I de flesta av de granskade ärendena har strafföreläggandet utfärdats inom två–fyra dagar efter att brottet var begånget och i några fall redan dagen efter brottet. Det finns några exempel på när strafföreläggandet dröjt två–tre veckor efter brottsdatum, men det har berott på att polisens slutredovisning till åklagaren dröjt till följd av att ytterligare utredningsåtgärder varit nödvändiga. De utfärdade strafföreläggandena har godkänts av ombuden inom en eller två veckor i så gott som samtliga granskade ärenden, och de misstänkta har därefter skriftligen underrättats om godkännandet. I ett ärende om rattfylleri (AM-129231-19) har åklagarkammaren inte använt fullmakten – på vilken brottstiden angetts utan årtal – utan istället delgett det utfärdade strafföreläggandet med den misstänkte. Även i det fallet blev dock föreläggandet godkänt inom mindre än två veckor.

Samtliga de granskade ärendena får anses ha varit lämpade för att handläggas i snabbförfarandet. De ärenden där fullmakt använts har också lämpat sig för det alternativet – bedömt utifrån brottets okomplicerade karaktär, den misstänktes oreserverade erkännande och övriga omständigheter. I den här typen av mycket enkla ärenden bör kunna godtas att den misstänkte tillåts att utfärda en fullmakt redan i anslutning till ingripandet, trots att det i praktiken ofta kommer att ske utan begäran om något egentligt rådrum. För att förfarandet ändå ska vara rättssäkert krävs dock att polisen tydligt klargör konsekvenserna av att fullmakt utfärdas och även verkar för att den misstänkte förstår att det trots erkännandet är fullt godtagbart att avstå från fullmaktsalternativet (se Ds 2017:36 s. 101).

Justitiekanslerns sammanfattande slutsats utifrån de granskade ärendena är att användandet av strafföreläggande med fullmaktsförfarande framstår som en mycket väl fungerande del av snabbförfarandet.

5.5.2 Strafföreläggande utan fullmakt

Det kan konstateras att en stor majoritet av de åtal som har granskats innefattar erkända brott av enkel beskaffenhet där det i utredningen finns antecknat att den misstänkte godtar ett strafföreläggande. De allra flesta av dessa ärenden har avgjorts på handlingarna i tingsrätten, efter användande av tillgänglighetsdelgivning. Åklagarens påföljdsförslag har regelmässigt följts i de fallen. Slutsatsen är att ett antal av de granskade målen i och för sig bör ha varit lämpade för lagföring genom strafföreläggande istället för genom dom. Uttalandet görs med reservation för att Justitiekanslern inte haft underlag för att bedöma t.ex. om fler brott av den misstänkte förelegat till bedömning vid tidpunkten för åtalet och ett strafföreläggande därför enligt 48 kap. 5 § RB i praktiken inte varit ett alternativ.

Enligt 1 § strafföreläggandekungörelsen bör åklagaren välja strafföreläggande framför åtal när förutsättningar finns. Mot bakgrund av att ett antal av de åtalade fallen enligt den ovan gjorda bedömningen förmodligen lika gärna kunde ha lagförts genom strafföreläggande inställer sig frågan om inte åklagarna i större utsträckning borde använda strafföreläggande inom ramen för snabbförfarandet. Som framgått ovan har så gott som samtliga de granskade strafförelagda ärendena varit sådana där den misstänkte utfärdat en fullmakt. Enligt åklagarkammarens interna riktlinjer – dvs. inte några riktlinjer utfärdade centralt av Åklagarmyndigheten – ska heller inte strafföreläggande utfärdas inom snabbförfarandet när fullmakt saknas men information om tillgänglighetsdelgivning däremot har delgetts den misstänkte. Av Brå-rapporten (s. 39) framgår att denna åklagarrutin har förklarats med att ett åtal och en domstolsprövning i dessa ärenden blir mer tidseffektivt än att utfärda ett strafföreläggande. Enligt den vanliga rutinen skulle annars den misstänkte få 30 dagar på sig att godkänna strafföreläggandet (se Åklagarmyndighetens RättsPM 2015:4, Strafföreläggande, s. 31). I vissa fall skulle därefter en påminnelse krävas, med en ny tidsfrist, samt åtal slutligen behöva väckas vid uteblivet godkännande.

Det kan med visst fog hävdas att den tidsvinst som i nu aktuella ärenden blir följden av att åklagaren direkt väcker åtal tjänar den misstänktes intressen väl i sammanhanget. Från rättssäkerhetssynpunkt är det naturligtvis inte heller någon nackdel att få ansvarsfrågan prövad i domstol. Med tillgänglighetsdelgivning blir domstolens avgörande på handlingarna dessutom normalt sett snabbare än om åklagaren utfärdar strafföreläggande och sedan ska invänta den misstänktes godkännande. Att åklagaren väcker åtal istället för att strafförelägga när fullmakt saknas framstår därmed som det alternativ som ligger mest i linje med tanken bakom snabbförfarandet, dvs. att minska genomströmningstiderna. Samtidigt tycks tanken ha varit att strafföreläggande i och för sig ska användas när förutsättningar finns, vilket också var skälet till att möjligheterna att låta den misstänkte utfärda fullmakt utökades i väntan på en översyn av systemet med strafföreläggande (Ds 2017:36 s. 98 ff.). Domstolarna skulle annars i större utsträckning behöva handlägga erkända mål. Det skulle enligt utredaren inte bidra till en resurseffektiv process samt inte heller gagna den enskildes intresse av att inte i onödan behöva inställa sig i domstol eller vara tillgänglig för skriftväxling i domstol. Senare anfördes dock att det med hänsyn till snabbförfarandets snäva tidsramar inte skulle finnas samma utrymme som idag att skicka ett strafföreläggande och invänta svar från den misstänkte (Ds 2018:9   s. 109).

Frågan är om snabbförfarandet i detta hänseende hittills har utfallit på ett optimalt sätt, när så pass många åtal ändå väcks i fall där ett strafföreläggande normalt hade kunnat utfärdas. Något som sannolikt skulle öka antalet strafförelägganden vore förstås att polisen i fler fall föreslår den misstänkte att utfärda en fullmakt, förutsatt att brottstypen är sådan att det alternativet kan väljas. Samtidigt är det – av skäl som anförts i föregående avsnitt – från rättssäkerhetssynpunkt påkallat med viss restriktivitet från polisens sida när frågan om fullmakt tas upp med en misstänkt, även om en utfärdad fullmakt kan återkallas så länge strafföreläggandet inte hunnit godkännas (Ds 2017:36 s. 101). Ett annat alternativ kunde vara att använda strafföreläggande även utan fullmakt, men ge den misstänkte en kortare tidsfrist än 30 dagar för godkännandet.  

Vidare är frågan hur åklagarrutinen att begränsa användandet av strafföreläggande till fullmaktsfallen står sig i förhållande till 1 § strafföreläggandekungörelsen, som föreskriver att åklagaren bör välja strafföreläggande framför åtal när förutsättningar finns. Det är dessutom en fråga om resursfördelning, på så sätt att åklagarnas val av åtal före strafföreläggande leder till ett ökat antal mål vid tingsrätten vilka tar domstolens resurser i anspråk. Det kan ifrågasättas om motsvarande resurser sparas genom att åklagarkammaren får färre strafförelägganden att administrera. Frågorna kan förväntas bli föremål för ytterligare överväganden inom ramen för det fortsatta utredningsarbetet. Justitiekanslern noterar i detta sammanhang att utredarens uppdrag enligt kommittédirektivet (dir. 2020:6) innefattar en analys av hur systemet med strafföreläggande kan utvecklas för att även i fortsättningen utgöra ett snabbt och effektivt alternativ till prövning i domstol. 

5.6 Övrigt 

5.6.1 Dokumentationsbrister

Som framgått i avsnitt 5.2.1 inkluderas blanketterna med information om tillgänglighetsdelgivning m.m. inte i förundersökningsprotokollet när polisen redovisar sitt ärende till åklagare. Istället är den normala rutinen att polisen fotograferar blanketterna och lägger in bilderna i sitt bildhanteringssystem. Polismyndigheten ansvarar också för att materialet arkiveras. I flera av de granskade fallen har dock polisen inför granskningen inte kunnat ta fram bilderna på blanketterna (t.ex. 5000-K616650-19, 5000-K106346-19 och 5000-K27588-19). Eftersom uppgifterna ändå varit antecknade i den checklista som kommit åklagaren och tingsrätten till del har frånvaron av blanketter vid granskningen inte tolkats som att någon information om tillgänglighetsdelgivning m.m. överhuvudtaget inte skulle ha lämnats till den misstänkte. Istället får förmodas att de överlämnade blanketterna antingen inte fotograferats alls, eller att bilderna inte sparats efter att ärendet avslutats.   

Att noggrant dokumentera vidtagna delgivningsåtgärder samt därefter spara och arkivera dokumentationen ingår som en del i en rättssäker handläggning. Nu aktuella brister har därför bäring på den misstänktes rättssäkerhet och medför även att en efterföljande granskning av handläggningen försvåras. Granskningen har dock inte gett anledning att befara att det rör sig om annat än rena undantagsfall i en annars genomgående väl dokumenterad handläggning från polisens sida. Det finns därför inte skäl för att rikta kritik mot Polismyndigheten med anledning av dessa dokumentationsbrister. Däremot vill Justitiekanslern framhålla vikten av att Polismyndigheten genom utbildningsinsatser eller på annat vis verkar för en förbättring i detta avseende. Oavsett att snabbförfarandet handlar om hantering av mängdbrott aktualiseras som sagt rättssäkerhetsfrågor, inte minst avseende den helt nya delgivningsform som används och ska utvärderas.

I avsnitt 5.2.1 har behandlats dokumentationsbrister i form av felaktigt ifyllda blanketter, checklistor m.m.  

5.6.2 Informationen till den misstänkte

Den av polisen använda blanketten med information till den misstänkte om tillgänglighetsdelgivning m.m. är mycket utförlig och detaljerad. Det har förstås fördelen att allt relevant kan inkluderas och förklaras. Samtidigt medför den stora mängden text att blanketten inte är särskilt lättillgänglig. Frågan inställer sig därför om utformningen är optimal för att den misstänkte ska kunna ta till sig informationen, eller om blanketten borde förenklas. Det måste då beaktas att informationen inledningsvis ges till den misstänkte muntligen av den ingripande polispatrullen. Blanketten får den misstänkte ta med sig och kan studera i efterhand. Sammantaget finns inte tillräckliga skäl för att föreslå en förändrad utformning av blanketten. Det finns däremot anledning att betona vikten av tydlighet och noggrannhet i polisens muntliga information till den misstänkte i samband med gripandet. Vid granskningen har iakttagits flera ärenden (t.ex. 5000-K26818-19 och 5000-K1025064-19) som utgör mycket bra exempel på hur polisen utförligt informerat den misstänkte och dokumenterat att det skett.

5.6.3 Samordning av åtal

Om åtal har väckts mot någon för flera brott ska enligt 45 kap. 3 § RB åtalen handläggas i en rättegång. Åtalen får dock handläggas var för sig om det är till fördel för målets handläggning och det inte finns särskilda skäl mot det. Med stöd av 30 kap. 4 § RB kan rätten i så fall meddela deldom över något eller några av åtalen i ett mål. En omständighet som talar mot en sådan handläggning är om den tilltalade skulle drabbas av påtaglig nackdel i påföljdshänseende sett till den samlade effekten (prop. 2013/14:170 s. 49).

Grundtanken i försöksverksamheten med snabbare lagföring är att varje åtal ska prövas för sig inom en kort tidsfrist, i syfte att minska genomströmningstiden för utredning och lagföring av enklare brott (Ds 2017:36 s. 139). Den som återfaller i brott kan därmed komma att lagföras oftare och på grund av konstaterade återfall få sammantaget strängare påföljder än om flera av brotten hade lagförts samtidigt. Trots det ansåg utredaren att det generellt sett inte bör finnas något hinder mot att handlägga åtal i snabbförfarandet för sig. Utredaren framhöll dock att det fortfarande är domstolen som får bedöma lämpligheten av om åtal ska handläggas för sig eller inte (a.a. s. 139). Ett redan pågående åtal kan också handläggas gemensamt med ett åtal i snabbförfarandet förutsatt att det pågå­ende åtalet inte fördröjer eller förhindrar en snabb handläggning. För Åklagarmyndighetens del har beslutats att föreskrifterna i ÅFS 2005:25 om samordning av brottmålsärenden inte ska gälla för s.k. snabbspårsärenden (beslut den 18 december 2019, dnr ÅM2019-2148).

Inom ramen för denna granskning har det inte funnits underlag för att bedöma i vilken utsträckning samordning kunde ha skett med andra åtal mot samma tilltalad. Justitiekanslern kan därför inte uttala sig om tingsrättens handläggning i detta avseende. Det kan dock konstateras att snabbförfarandet i vissa fall riskerar att leda till sådana effekter för den tilltalade som i tidigare lagstiftningssammanhang ansetts utgöra ett skäl mot att inte låta en dom omfatta all brottslighet den tilltalade står åtalad för. Om fördelarna med att handlägga åtalet i snabbförfarandet för sig ändå väger tyngst är en fråga som får övervägas i det fortsatta utredningsarbetet. Av kommittédirektivet (Ds 2020:6) framgår att uppdraget omfattar att analysera och ta ställning till om reglerna om uppdelad handläggning av åtal och deldom är ändamålsenliga för ett snabbförfarande.