Anspråk enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder

I den här publicerade versionen av beslutet har vissa personuppgifter av känslig karaktär uteslutits. Det framgår genom markeringar i texten.

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår AA:s begäran om ersättning.

Sammanfattning

AA har begärt ersättning med anledning av att han har varit frihetsberövad under perioden den 29 april 1991 – den 3 mars 2014. Justitiekanslern gör sammanfattningsvis följande bedömning.

Avseende perioden den 29 april 1991 – 19 oktober 2007 kan en eventuell rätt till ersättning inte göras gällande mot staten på grund av preskription. Hans anspråk kan således inte bifallas i denna del.

Såvitt avser perioden den 20 oktober 2007 – 3 mars 2014 ger utredningen i ärendet inte tillräckligt underlag för slutsatsen att det finns ett sådant orsakssamband mellan det frihetsberövande som AA varit föremål för och besluten om rättspsykiatrisk vård i de numera resta domarna som krävs för att han ska vara berättigad till ersättning enligt frihetsberövandelagen. AA:s anspråk på ersättning kan därför inte bifallas.

Bakgrunden till ärendet

AA dömdes den 17 april 1991 av Falu tingsrätt för stöld, grov stöld, grovt rån, grovt bedrägeri och mordbrand till sluten rättspsykiatrisk vård. Den
14 juni 1991 ändrade Svea hovrätt tingsrättens dom på det sättet att åtalet i de delar som gällde grovt bedrägeri och mordbrand ogillades. I övrigt fastställdes domen. Påföljden grundades på ett rättspsykiatriskt utlåtande från den 25 mars 1991 som hade utfärdats efter en rättspsykiatrisk undersökning av AA vid Statens rättspsykiatriska klinik i Stockholm. I utlåtandet fastställdes AA:s kliniska diagnos till [vissa uppgifter om diagnosen har här uteslutits].

AA påbörjade den slutna rättspsykiatriska vården den 29 april 1991.

Under perioden 1994 till 2001 dömdes AA för åtta fall av mord till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt följande. 

• Mord på BB, november 1976, Piteå (Piteå tingsrätts dom den
  16 november 1994)
• Mord på CC och DD, juli 1984, Gällivare (Gällivare tingsrätts dom den 25 januari 1996)
• Mord på EE, juni 1988, Hedemora (Hedemora tingsrätts dom den
  28 maj 1997)
• Mord på FF, juli 1988, Norge (Hedemora tingsrätts dom den 2 juni 1998)
• Mord på GG, augusti 1981 och HH, juni 1985, Norge (Falu tingsrätts dom den 22 juni 2000)
• Mord på II, november 1980, Sundsvall (Sundsvalls tingsrätts dom den 21 juni 2001).

AA hade i samtliga fall erkänt att han begått de mord som han dömdes för. År 2008 återtog han sina erkännanden.

Den 20 april 2009 lämnade AA in en första resningsansökan till Svea hovrätt avseende mordet på EE. Härefter gavs resningsansökningar in avseende de återstående morddomarna. Två av ansökningarna gavs in av åklagare och övriga av AA. Samtliga resningsansökningar beviljades. Efter resningsbesluten lades åtalen ner av respektive åklagare och domstol meddelade, efter yrkande från AA, frikännande domar. Den sista friande domen vann laga kraft i november 2013.

Särskilt om den rättspsykiatriska vården och utskrivningsprövningarna

Överlämnande till rättspsykiatrisk vård får enligt 31 kap. 3 § första stycket brottsbalken (BrB) ske om den som har begått ett brott lider av en allvarlig psykisk störning. En förutsättning för detta är att det med hänsyn till hans eller hennes psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Vid denna bedömning ska inte bara den tilltalades behov av psykiatrisk vård vägas in utan även skyddsaspekterna, dvs. risken för att personen på nytt begår brott (se prop. 1990/91:58 s. 463). Om risken för återfall gäller brottslighet som är av allvarligt slag får rätten, i fall då brottet har begåtts under påverkan av den allvarliga psykiska störningen, besluta att särskild utskrivningsprövning ska äga rum vid vården (31 kap. 3 § andra stycket BrB). Det innebär att det är förvaltningsrätten som prövar frågan om vårdens upphörande efter anmälan av chefsöverläkaren eller efter ansökan av patienten.

För vårdens upphörande krävs enligt 16 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård att det inte längre till följd av den psykiska störning som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, finns risk att patienten återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Det får inte heller med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt vara påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång, eller ges öppen rättspsykiatrisk vård.

AA:s psykiska status och risken för återfall i allvarlig brottslighet bedömdes kontinuerligt under den rättspsykiatriska vården. Bedömningarna skedde inför den prövning av om vården skulle fortsätta som Förvaltningsrätten i Falun (Förvaltningsrätten) gjorde var sjätte månad. Vid dessa utskrivningsprövningar bedömdes återfallsrisken genomgående som hög och fortsatt sluten rättspsykiatrisk vård ansågs motiverad.

Sommaren 2010 överklagade AA ett beslut från Förvaltningsrätten om att vården skulle fortsätta. Kammarrätten i Sundsvall (Kammarrätten) avslog överklagandet i dom den 9 november 2010. I domen antecknades att det medicinska underlaget gav vid handen att AA fortfarande led av den psykiska störning som hade föranlett beslutet om överlämnande till tvångsvård och att det, till följd av den psykiska störningen också fanns en risk för återfall i brottslighet som var av allvarligt slag. Kammarrätten grundade sitt ställningstagande avseende återfallsrisken på chefsöverläkarens riskbedömning. Av betydelse för rättens bedömning var också vad rättens sakkunnige läkare hade uttalat om att [vissa känsliga personuppgifter har här uteslutits]. AA hade vid den tidpunkten frikänts från ett av morden efter resning och beviljats resning i ytterligare ett mål.

I januari 2013 anmälde chefsöverläkaren frågan om utskrivningsprövning av AA och förordade att den slutna rättspsykiatriska vården skulle fortsätta. Till stöd för sin inställning anförde chefsöverläkaren att den omständigheten att AA hade valt att varken delta i vården eller medverka vid riskbedömningarna gjorde att det förelåg svårigheter att bedöma de kliniska riskfaktorerna. Bedömningarna fick därför en slagsida åt statistiska riskfaktorer. Dessa var dock så allvarliga och enligt den rådande forskningen svårpåverkbara att det enligt chefsöverläkaren förelåg en hög återfallsrisk.

I dom den 8 februari 2013 beslutade Förvaltningsrätten att den slutna rättspsykiatriska vården skulle fortsätta. AA hade då beviljats resning i samtliga mordfall. I domskälen angavs i huvudsak följande.

”Förvaltningsrätten kan i denna del konstatera att chefsöverläkaren bedömt att AA alltjämt lider av den allvarliga psykiska störning som föranledde beslutet om rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, vilket skedde år 1991. Chefsöverläkaren har vidare angett att risken för återfall i allvarlig brottslighet alltjämt bedöms som hög, en slutsats som baserats på en riskbedömning där de morddomar som AA hänvisar till inte beaktats. Förvaltningsrättens sakkunnige läkare har gjort bedömningen att det inte finns belägg för att den psykiska störningen hos AA förändrats eller minskat och inte heller att återfallsrisken i allvarlig brottslighet minskat eller avtagit.”

Förvaltningsrätten gav under hösten 2013 Rättsmedicinalverket i uppdrag att genomföra en rättspsykiatrisk undersökning av AA. I ett utlåtande den 13 december 2013 angavs bl.a. att AA hade en psykisk störning som inte var en allvarlig psykisk störning. Det framhölls vidare i utlåtandet att det i hans historia fanns ett flertal tungt vägande riskfaktorer, vilka var att betrakta som statiska och som medförde en permanent eller åtminstone mycket långvarig förhöjning av risken för återfall i brottslighet. En del av dessa hade dock enligt utlåtandet reducerats i styrka under vårdtiden samtidigt som det tillkommit relevanta skyddsfaktorer i form av framförallt ett socialt nätverk.

I dom den 19 mars 2014 gjorde Förvaltningsrätten följande bedömning.

”Av utredningen i målet får anses framgå att AA inte längre lider av den allvarliga psykiska störning som föranledde att han överlämnades till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning 1991. [...] Förvaltningsrätten anser det klarlagt att AA fortfarande lider av en psykisk störning även om denna inte synes omfatta [vissa uppgifter om diagnosen har här uteslutits] eller är att betrakta som allvarlig, samt att det finns risk att han på grund av den psykiska störningen återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. [...] Vid en samlad bedömning finner förvaltningsrätten att utredningen i målet, inte minst Rättsmedicinalverkets utlåtande, får anses ge tillräckligt stöd för att det inte längre är påkallat att AA är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Däremot anser förvaltningsrätten att AA på grund av sitt psykiska tillstånd, sina personliga förhållanden i övrigt och risken för återfall i allvarlig brottslighet behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård”.

Mot den bakgrunden beslutade Förvaltningsrätten att den rättspsykiatriska vården skulle fortsätta men att den skulle övergå från sluten till öppen vård. AA skrevs ut från den slutna rättspsykiatriska vården samma dag.

Den 16 april 2015 beslutade Förvaltningsrätten att den rättspsykiatriska vården helt skulle upphöra.

Begäran m.m.

AA har begärt ersättning för lidande med 15 000 000 kr och ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 20 oktober 2017 till dess full betalning sker. Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 206 963 kr, varav 134 370 kr avser ombudets arbete, 31 200 kr avser utlägg för sakkunnigutlåtande och 41 393 kr avser mervärdesskatt. Som grund för begäran om ersättning för lidande har han anfört att han är berättigad till sådan ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen). Till stöd för sin begäran har han gett in två sakkunnigutlåtanden från psykologiprofessorn JJ.

Åklagarmyndigheten (Tillsynsavdelningen) och Rättspsykiatriska kliniken på Säters sjukhus har på begäran av Justitiekanslern lämnat yttranden. Till sitt yttrande har Åklagarmyndigheten fogat myndighetens yttrande över betänkandet SOU 2015:52 och Riksåklagarens beslut med anledning av ett resningsförfarande (ÅM 2012/3402 och ÅM 2012/4128).

AA har lämnat synpunkter på yttrandena.

Förutom det ingivna materialet har Justitiekanslern tagit del av det nyss nämnda betänkandet. Justitiekanslern har också inhämtat Falu tingsrätts dom den 17 april 1991 i mål nr B 788/90, Kammarrättens dom den 9 november 2010 i mål nr 1115–10 och Förvaltningsrättens domar i fråga om fortsatt rättspsykiatrisk vård avseende AA mellan åren 2013 och 2015.

Allmänna utgångspunkter

Ersättning enligt frihetsberövandelagen

Av 1 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) framgår att skadeståndslagens bestämmelser tillämpas om annat inte är särskilt föreskrivet. Särskilda bestämmelser om ersättning från staten för skador som orsakas av frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder finns i frihetsberövandelagen. Den lagen, liksom skadeståndslagen, kompletteras med allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser (se prop. 1997/98:105 s. 47).

Ersättningsansvaret enligt frihetsberövandelagens 2–4 §§ är strikt, dvs. det krävs inte att det har förekommit fel eller försummelse. Beslutet behöver inte heller ha varit oriktigt i sak, utan för att ha rätt till ersättning ska beslutet om frihetsinskränkning ha upphävts eller ersatts av annat beslut på särskilt föreskrivet sätt (se Hellner m.fl., Skadeståndsrätt, sjunde uppl., s. 466 och prop. 1997/98:105 s. 13). Om ersättning inte kan utgå enligt någon av dessa paragrafer kan det ändå finnas en ersättningsrätt om beslutet om frihetsberövande var oriktigt därför att det vilade på felaktiga grunder (5 § frihetsberövandelagen).

I 4 § frihetsberövandelagen regleras ersättningsrätten för den som har avtjänat vissa straffrättsliga påföljder. Av paragrafen följer bl.a. att den som avtjänat fängelsestraff, sluten ungdomsvård eller förvandlingsstraff för böter har rätt till ersättning om det efter anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom. Detsamma gäller den som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § BrB har varit intagen för rättspsykiatrisk vård.

Enligt 7 § samma lag utgår ersättning för lidande. Vid fastställande av ersättning är den principiella utgångspunkten att det ansvarsgrundande ingripandet (frihetsberövandet eller annan frihetsinskränkning) ska ha varit orsak till skadan (jfr. prop. 1974:97 s. 36). I förarbetena har uttalats att billigheten kräver att ersättning kan ges för det lidande som åsamkas den enskilde genom ett intrång i hans eller hennes frihet (se NJA II 1945 s. 738). Ersättning utgår endast vid s.k. egentliga frihetsberövanden. När ett redan pågående frihetsberövande byts mot ett strängare frihetsberövande inom ramen för verkställigheten finns inte någon rätt till ersättning (se prop. 1974:97 s. 88).

Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer ankommer det på den som begär ersättning att styrka skadan och dess omfattning.

I 6 § frihetsberövandelagen föreskrivs vissa undantag från rätten till ersättning. Av paragrafens första stycke framgår att den skadelidande inte har rätt till ersättning enligt 2–5 §§, om den personen själv uppsåtligen har föranlett åtgärden. I samma bestämmelses tredje stycke anges vidare att ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas.

Bestämmelser om preskription  

Enligt 1 § preskriptionslagen (1981:130) gäller den lagen i fråga om preskription av fordringar, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. Av förarbetena framgår att de allmänna preskriptions-bestämmelserna bör vara tillämpliga även på skadeståndsfordringar i den mån inte särskilda regler meddelas på speciella områden (se prop. 1979/80:119 s. 39 ff. och 89). Frihetsberövandelagen innehåller inte några särskilda regler om preskription. Det innebär att fordringar avseende anspråk enligt frihetsberövandelagen preskriberas tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan (2 § första stycket preskriptionslagen).

En sedan länge vedertagen princip är att en fordran anses ha tillkommit redan vid tidpunkten för det första rättsfaktum som fordringen grundas på. Detta brukar kallas för det första rättsfaktumets princip (se Lindskog, Preskription, fjärde uppl., s. 412–415). Det betyder att preskriptionstiden för en utomobligatorisk skadeståndsfordran (dvs. skadestånd utanför avtalsförhållanden) börjar löpa när den skadegörande handlingen företas, oavsett när skadan visar sig. Fristen kan alltså börja löpa innan borgenären vet att han eller hon har en fordran (jfr t.ex. prop. 1979/80:119 s. 39–51 och 89).

I vissa fall kan den skadegörande handlingen pågå löpande. Skadan kan också uppkomma löpande. Det talas då om perdurerande delikt och perdurerande skada. I sådana fall anses fordringen i regel ha tillkommit successivt. Det medför att preskription inträder löpande, tio år efter varje dag som den skadegörande handlingen har pågått (se t.ex. prop. 2017/18:7 s. 64).

Nu nämnda principer ska tillämpas även på anspråk enligt frihetsberövandelagen. När det gäller sådana anspråk är det frihetsberövandet som sådant som utgör den skadegörande handling som ligger till grund för anspråket. Skadan får anses uppkomma i och med att frihetsberövandet inleds och fortgå till dess att frihetsberövandet upphör. Den skadegörande handlingen är alltså utsträckt i tiden när frihetsberövandet pågår och orsakar löpande skada. Med beaktande av detta har Justitiekanslern i tidigare ärenden uttalat att en fordran avseende ersättning enligt frihetsberövandelagen preskriberas löpande, dag för dag, i samma takt som skadan har uppkommit (se bl.a. Justitiekanslerns beslut den 17 april 2015 i ärende med dnr 3110-14-41).

Det ankommer på den som varit frihetsberövad att framställa sitt ersättningsanspråk enligt frihetsberövandelagen, alternativt att göra ett giltigt preskriptionsavbrott, inom tio år från det att skadan har uppstått för att inte på grund av preskription förlora möjligheten att göra sitt ersättningsanspråk gällande.

Justitiekanslerns bedömning i detta fall

Frågan om preskription

AA:s begäran om ersättning inkom till Justitiekanslern den 20 oktober 2017. Hans begäran avser ersättning med anledning av att han har varit frihetsberövad under perioden den 29 april 1991 – den 3 mars 2014. Mot bakgrund av vad som har redovisats ovan uppkommer därmed frågan om AA:s anspråk helt eller delvis har preskriberats.

Eftersom en fordran avseende ersättning enligt frihetsberövandelagen preskriberas löpande i samma takt som skadan har uppkommit och då ersättningsanspråket framställdes här den 20 oktober 2017, har preskription enligt Justitiekanslerns bedömning inträtt i den del AA:s ersättningsanspråk hänför sig till frihetsberövandet före den 20 oktober 2007. Såvitt känt har AA inte vidtagit någon preskriptionsavbrytande åtgärd.

AA:s eventuella rätt till ersättning avseende perioden den 29 april 1991 – 19 oktober 2007 kan därmed inte göras gällande mot staten på grund av preskription. Hans anspråk kan således inte bifallas i denna del.

Högsta domstolens dom i ”Medborgarskapet II” (dom den 5 mars 2018 i mål nr T 2480–17) förändrar enligt Justitiekanslern inte de beskrivna utgångspunkterna i något avseende. Det bör dock nämnas att frågan när preskriptionstiden börjar löpa för anspråk enligt frihetsberövandelagen är föremål för prövning av Högsta domstolen i dess pågående mål nr T 5031–17. 

När det härefter gäller AA:s anspråk på ersättning såvitt avser perioden den 20 oktober 2007 – 3 mars 2014 gör Justitiekanslern följande bedömning.

Ersättning enligt frihetsberövandelagen

AA har efter beslut av domstol, enligt 31 kap. 3 § BrB, varit intagen för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Efter anlitande av särskilt rättsmedel (resning) har det meddelats frikännande domar avseende de åtta mord för vilka han dömdes under perioden 1994 till 2001. De faktiska omständigheterna är därmed sådana att AA skulle kunna ha rätt till ersättning för den tid han var frihetsberövad till följd av dessa domar (4 § frihetsberövandelagen). En förutsättning för detta är dock att besluten om rättspsykiatrisk vård i de numera resta brottmålsdomarna orsakade frihetsberövandet och därmed det lidande som ersättningsyrkandet avser.

Som ovan angetts dömdes AA år 1991 för stöld, grov stöld och grovt rån och i domen beslutades att han skulle överlämnas till sluten rättspsykiatrisk vård. Denna dom är lagakraftvunnen och har inte rests. Det innebär att AA redan var frihetsberövad när han senare dömdes för de åtta fallen av mord. Frågan är därför om AA, om han inte hade dömts för mord, på grund av domen 1991 ändå skulle ha varit föremål för rättspsykiatrisk vård under den tidsperiod som han nu har begärt ersättning för. För att kunna bedöma detta är det nödvändigt att ta ställning till ett hypotetiskt händelseförlopp där AA inte hade dömts enligt de numera resta domarna.

I den delen gör Justitiekanslern följande bedömning.

De störningar som AA bedömdes lida av vid den rättspsykiatriska undersökningen 1991 var allvarliga. Störningarna var också – baserat på det underlag som Justitiekanslern har haft tillgång till – komplexa och svåra att behandla samtidigt som de kunde ha en tendens att bli mindre framträdande med stigande ålder. I utlåtandet från 1991 uttalade den undersökande läkaren att störningarna gjorde att AA var i behov av långvarig psykoterapi.

Det framgår inte klart av AA:s anspråk vad han själv gör gällande i fråga om orsakssamband. Det han har anfört i denna del är dock att han var på väg att skrivas ut från den rättspsykiatriska kliniken redan 1992 med tanke på att han då hade full frigång och att han i augusti det året hade fått ett kontrakt på en lägenhet i Hedemora. Att så skulle ha varit fallet motsägs emellertid dels av ett utlåtande från avdelningens överläkare daterat i början av 1992 där det angavs att ”vården beräknas bli mycket långvarig”, dels av den omständigheten att en förestående utskrivning överhuvudtaget inte berörs i AA:s journaler vid den tiden.

Under vårdtiden har AA, enligt tillgänglig utredning, bedömts lida av samma allvarliga psykiska störning som år 1991 föranledde beslutet om överlämnande till sluten rättspsykiatrisk vård. Vidare har risken för återfall i allvarlig brottslighet genomgående bedömts som hög. Dessa bedömningar förändrades inte efter att AA hade beviljats resning i samtliga mordfall. Tvärtom ansåg Förvaltningsrätten i domen från februari 2013 att det – oaktat morddomarna – fanns en risk att AA till följd av störningen skulle återfalla i brottslighet av allvarligt slag och att det därför var påkallat att han fortsatt skulle ges sluten rättspsykiatrisk vård. Först i mars 2014 bedömde Förvaltningsrätten att AA inte längre led av den allvarliga psykiska störning som hade föranlett överlämnandet till rättspsykiatrisk vård. Samtidigt ansåg rätten att han då fortfarande led av en psykisk störning och att det fanns en risk att AA på grund av denna skulle återfalla i brottslighet av allvarligt slag.

Sammantaget anser Justitiekanslern att utredningen i ärendet inte ger tillräckligt underlag för slutsatsen att det finns ett sådant orsakssamband mellan det frihetsberövande som AA varit föremål för och besluten om rättspsykiatrisk vård i de numera resta domarna som krävs för att han ska vara berättigad till ersättning enligt frihetsberövandelagen. AA:s anspråk kan därför inte bifallas.

Det kan tilläggas att Justitiekanslern gör motsvarande bedömning av frågan om orsakssamband avseende den del av anspråket som nu har avslagits på grund av preskription samt att mycket talar för att det, om AA ansågs ha rätt till ersättning, skulle finnas skäl att jämka denna enligt 6 § frihetsberövandelagen. På grund av utgången i ärendet saknas det dock anledning för Justitiekanslern att gå närmare in på dessa frågor.

Ombudskostnader

Vid denna bedömning finns inte förutsättningar att utge någon ersättning till AA för hans ombudskostnader. Justitiekanslern avslår därmed hans begäran även i denna del.