Talma sameby ./. staten genom Justitiekanslern (dnr 5941-08-45) – ersättning enligt renbeteskonventionen

Sverige och Norge träffade 1972 en renbeteskonvention, som reglerade svenska samebyars rätt till renbete i Norge och norska samers rätt till renbete i Sverige. Enligt 1 § lagen (1972:114) med anledning av renbeteskonventionen gällde konventionen, med vissa undantag, som svensk lag. Lagen gällde till den 30 april 2002. Enligt 5 § samma lag gäller att om det genom lagen uppkommer skada eller olägenhet för renskötsel på svenskt område med hänsyn till tidigare rätt till renskötsel utgår ersättning av statsmedel. Staten och Talma sameby träffade en förlikning angående sådan skada och olägenhet som uppkommit för samebyn under åren 1972 – 2002. 2002 förlängdes konventionens giltighetstid med tre år till och med den 30 april 2005, och rätten till ersättning enligt lagen förlängdes under motsvarande tid. Talan om sådan ersättning skulle väckas före utgången av april 2005 vid den fastighetsdomstol inom vars område skadan i huvudsak hade inträffat.

Talma sameby begärde ersättning även med anledning av förlängningen av renbeteskonventionen. Förlikningsdiskussioner fördes med staten genom Justitiekanslern. Talma sameby väckte också den 29 april 2005 talan härom mot staten vid Luleå tingsrätt, fastighetsdomstolen (mål nr F 943-05). Handläggningen av målet avvaktade förlikningsdiskussionerna. Sedan parterna inte kunnat enas utfärdades stämning i målet i september 2008.

Samebyns ersättningsyrkande uppgår till ca 17 000 000 kr. Samebyn har gjort gällande att det uppkommit skada och olägenhet till följd av förlängningen av renbeteskonventionen bl.a. hänförlig till kostnader för bevakning av Patsajäkelområdet, uppförande och bevakning av mobilt stängsel, helikopterflygningar, administration samt förlust av konventionsområden, utebliven vinst med anledning av förlust av säkerhetszoner och utebliven rovdjursersättning.

Staten har medgett att utge ersättning med 480 000 kr för den skada eller olägenhet som har uppkommit för renskötsel på svenskt område med hänsyn till tidigare rätt till renskötsel under tiden den 1 maj 2002 – 30 april 2005. Staten har i övrigt bestritt ersättningsanspråket. Statens medgivande grundas på en skälig uppskattning av de skador och olägenheter som har orsakats samebyn med beaktande av de ersättningar som har utgått till andra samebyar med anledning av förlängningen av renbeteskonventionen.

2010 framställde samebyn ett tilläggsyrkande om ersättning med 1 050 000 kr avseende ideell skada och anförde att förlängningen av renbeteskonventionen hade inneburit en tidbegränsad, grundlags- och konventionsstridig expropriation. Sedan staten invänt att fastighetsdomstol inte var behörig att pröva tilläggsyrkandet avvisade fastighetsdomstolen detsamma i beslut den 17 mars 2011. Samebyn överklagade denna fråga till Hovrätten för Övre Norrland (mål nr Ö 301-11) som den 7 september 2012 beslutade att inte meddela prövningstillstånd. Efter att samebyn överklagat till Högsta domstolen (mål nr Ö 4205-12) beslutade Högsta domstolen den 22 februari 2013 att inte meddela prövningstillstånd.

Med anledning av den reform som genomförts avseende bl.a. fastighetsmål handläggs målet i huvudsaken numera i Umeå tingsrätt, mark- och miljödomstolen (mål nr F 1156-11).