Girjas sameby ./. staten genom Justitiekanslern (dnr. 3360-05-5) - bättre rätt till småviltsjakt och fiske

På talan av Girjas sameby (Samebyn) har Gällivare tingsrätt genom dom den 3 februari 2016 fastställt att Samebyn i förhållande till staten ensam har rätt till småviltsjakt och fiske inom sitt område på Gällivare kronoöverloppsmark 2:1 (Området), som ägs av staten, att staten inte får upplåta jakt- och fiskerätt på Området, samt att Samebyn har rätt att utan statens samtycke upplåta jakt på småvilt och fiske på Området.

Innebörden av domen är att det är Samebyn och inte staten som har den jakträtt och fiskerätt som normalt tillkommer fastighetsägaren.

Samebyn har som grund för sin talan åberopat urminnes hävd, alternativt sedvanerätt, och anfört bl.a att ensamrätten följer direkt av rennäringslagen, att samer i egenskap av ursprungsbefolkning har bedrivit renskötsel inom området, samt att samer ensamma har brukat Området för jakt och fiske kontinuerligt under mycket lång tid, såväl i samband med renskötsel som oberoende av denna. Samebyn har även anfört att den nuvarande regleringen ‑ som innebär att staten, men inte Samebyn, äger upplåta rätt till jakt och fiske på Området ‑ innebär en diskriminering som strider mot egendomsskyddet i regeringsformen och Europakonventionen för Mänskliga Rättigheter.

I sina domskäl har tingsrätten funnit att samerna redan vid tiden för ikraftträdandet av 1734 års lag hade urminnes hävd till jakt och fiske på Området, att deras rätt är en ensamrätt och att staten, som blivit ägare till marken först genom avvittring år 1887, därefter inte kunnat vidta någon åtgärd som upphävt samerna rätt. Samebyn har därför enligt tingsrätten den yrkade ensamrätten. Ett sådant rättsläge är enligt tingsrätten förenligt med rennäringslagen. I domskälen har tingsrätten också uttalat att rennäringslagens reglering av rätten att upplåta jakträtt och fiskerätt på Området strider mot grundlagen och Europakonventionen.

Staten har överklagat domen till Hovrätten för Övre Norrland.

Statens inställning är att det är staten som äger marken och i den egenskapen har jakträtten och fiskerätten på Området. Det är ostridigt att Samebyn har kollektiv renskötselrätt på Området och att Samebyn och dess medlemmar inom ramen för renskötselrätten får jaga och fiska på Området. Rennäringslagen innefattar dock en uttömmande reglering av innehållet i renskötselrätten.

Innan staten i slutet av 1600-talet förvärvade äganderätt till marken utgjorde Lappmarken en riksallmänning, där nomaderna hade en mot betalning av skatt svarande näringsrätt, vari ingick bl.a. rätten att jaga och fiska. Den kollektiva renskötselrätten, som grundas på sedvanerätt, inte på urminnes hävd, är att se som en fortsättning av nomadernas rätt på allmänningen. Enligt en förr i tiden gällande allmän regel fick man på allmänningen ta vad man behövde (behovsprincipen), men man fick inte hindra andra att göra detsamma. Något utrymme för ensamrätt fanns därför inte på allmänningen. Ensamrätt har kunnat uppstå endast genom uppodling av strikt begränsade områden, som insynats som nybyggen. I enlighet härmed uttalas i motiven till rennäringslagen att samernas nyttjanderätt till land och vatten är begränsad till vad som behövs för renskötselns bedrivande.

Staten gör också gällande att det i svensk rätt inte finns någon rättsregel som ger Samebyn en från den kollektiva renskötselrätten fristående, individuell rätt att jaga och fiska på Området, och att en sådan rätt i vart fall inte kan grundas på att samer kollektivt bedrivit renskötsel, jagat och fiskat på Området. Samisk etnicitet har fått rättslig betydelse först genom 1886 års renbeteslagstiftning, och då endast i fråga om renskötselrätten. Samer har inte genom att jaga och fiska på Området kunnat utvidga den rätt som samerna har enligt rennäringslagen, och som inte utesluter staten från jakt- och fiskerätt. Eftersom renskötselrätten är kollektiv och tillkommer den samiska befolkningen, kan en samerna tillkommande ensamrätt i vart fall inte göras gällande av Samebyn för egen del.

Staten påpekar också att samerna inte före början av 1900-talet gjort anspråk på ensamrätt till markresurserna ovanför odlingsgränsen i förhållande till staten, och aldrig hävdat en sådan rätt.

Urminnes hävd, som är ett väl definierat rättsinstitut, har kunnat göras gällande beträffande strängt begränsade områden. Det i målet omtvistade Området är alldeles för stort för att ha kunnat vara föremål för urminnes hävd. Indelningen i byområden har dessutom tillkommit i syfte att åstadkomma en lämplig fördelning av renbetet mellan byarna och inte för att ge ägarliknande befogenheter åt vederbörande sameby inom sitt byområde. Samernas nomadiserande levnadssätt har förhindrat sådan anknytning till marken som behövts för att de skulle kunna åberopa urminnes hävd.

Staten bestrider också att samer utnyttjat marken inom Området under den tid och på det sätt som Samebyn påstår i målet. Området var fram till omkring år 1600 glest befolkat. Först under 1600-talet växte befolkningen i samband med att den storskaliga renskötseln började utvecklas som en särskild näring. I samband därmed minskade samernas beroende av jakt och fiske.

Vad upplåtelsereglerna i rennäringslagen beträffar är det statens uppfattning att dessa förutsätter att det är statens rätt som upplåts. Om det skulle visa sig att det är Samebyn som har jakträtten och fiskerätten på Området, blir dessa regler inte tillämpliga. Reglerna står därför inte i strid med vare sig grundlagen eller Europakonventionen.

Hovrätten för Övre Norrland har den 3 juni 2016 meddelat prövningstillstånd.

Huvudförhandling i hovrätten är planerad till november 2017.