Diarienr: 2117-17-4.3 / Beslutsdatum: 15 nov 2017

Skadeståndsanspråk med hänvisning till långsam handläggning av ett brottmål m.m.

Justitiekanslerns beslut

1.Justitiekanslern tillerkänner JA ersättning för lidande enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångs­åtgärder med 6 000 kr och för ombudskostnader med 1 678 kr. Ersättningen ska utbetalas av Justitiekanslern.

2.Justitiekanslern tillerkänner JA skadestånd på grund av långsam handläggning med 10 000 kr och för ombudskostnader med 6 712 kr. Justitiekanslern uppdrar åt Domstolsverket att betala ut ersättningen.

Begäran m.m.

JA har varit anhållen och häktad under tiden den 16–28 maj 2014. Under tiden den 19 maj–18 juni 2014 verkställde han ett fängelsestraff för annan brottslighet. Frikännande dom har meddelats för den brottsmisstanke som låg till grund för frihetsberövandet 16–28 maj 2014 (Varbergs tingsrätts dom den 17 februari 2017 i mål nr B 2495–15). Den frikännande domen meddelades sedan Hovrätten för Västra Sverige genom beslut den 27 november 2015 i mål nr 2672–15 hade undanröjt en tidigare fällande dom (Varbergs tingsrätts dom den 10 april 2015 i mål nr B 1139–14).

JA har begärt skälig ersättning för lidande och för ombudskostnader med 16 775 kr. Han har till stöd för sitt anspråk åberopat i huvudsak följande. Med anledning av den första fällande domen den 10 april 2015 kom han, trots att den domen inte vunnit laga kraft, under verkställandet av ett annat honom ådömt fängelsestraff att omplaceras på olika anstalter och på särskilda avdelningar. Han underkastades även vissa restriktioner. Han har blivit kränkt av att ha fått allvarliga brottsmisstankar riktade mot sig och har även fällts till ansvar för dessa, innan den frikännande domen senare meddelades. Detta har utgjort en särskild påfrestning för honom och han har även haft kontakt med psykolog. Han har även lidit skada på grund av att tingsrättens dom undanröjdes genom hovrättens beslut och att han nästan två år efter tingsrättens första dom kom att frikännas.

Åklagarmyndigheten och Varbergs tingsrätt har yttrat sig.

JA har lämnat synpunkter på yttrandena.

Justitiekanslern har tagit del av Varbergs tingsrätts domar och hovrättens beslut samt av Kriminalvårdens strafftidsbeslut avseende nu aktuellt frihetsberövande och Varbergs tingsrätts dagboksblad i målen.

Justitiekanslerns bedömning

Ersättning enligt frihetsberövandelagen 

JA har frikänts från den brottsmisstanke som låg till grund för besluten om frihetsberövande. Han har därmed rätt till ersättning för det lidande som frihetsberövandet har inneburit för honom.

Rätt till ersättning enligt frihetsberövandelagen finns endast för skador som har orsakats genom själva frihetsberövandet. Det finns däremot ingen rätt till ersättning för skador som orsakats genom brottsmisstanken som sådan, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet. Någon höjning av ersättningen är, enligt den praxis Justitiekanslern tillämpar, inte motiverad på grund av den brottsmisstanke som föranledde frihetsberövandet. Att ett frihetsberövande ofta är förenat med restriktioner eller medför viss publicitet har beaktats vid bestämmande av den ersättningsnivå som normalt tillämpas av Justitiekanslern. Några omständigheter som ger anledning att frångå praxis har inte framkommit i detta ärende.

Ett frihetsberövande är alltid påfrestande för den frihetsberövade. Enbart den omständigheten att sökanden har upplevt frihetsberövandet som påfrestande leder därför inte till en förhöjd ersättning. Om ett frihetsberövande har varit särskilt påfrestande kan det föranleda en högre ersättning än vad som brukar lämnas vid frihetsberövanden av jämförbar längd. Det krävs att sökanden – genom läkarintyg eller annan utredning – gör sannolikt att hans eller hennes lidande har varit avsevärt större än normalt.

De journalanteckningar som JA har gett in är från perioden 24 juni 2015–6 april 2016. Utredningen kan inte anses ge stöd för att JAs lidande under själva frihetsberövandet har varit mer påtagligt än normalt. Det finns därför inte skäl att höja ersättningen i detta fall.

JA avtjänade under tiden för domstolsprövningen av den här aktuella brottsmisstanken straff för brottslighet han begått efter frihetsberövandet. Han förflyttades då till andra anstalter och placerades vid en särskild avdelning. Han har begärt särskild ersättning för detta.

Enligt förarbetena till frihetsberövandelagen finns inte någon rätt till ersättning när ett redan pågående frihetsberövande byts ut mot ett strängare frihetsberövande inom ramen för verkställigheten (se prop. 1974:97 s. 88). Som exempel anges när en person som har dömts till fängelse flyttas från en öppen anstalt till en sluten anstalt eller underkastas isolering eller när en intagen vägras s.k. frigång. Att JA under verkställigheten av ett straff avseende andra brott placerades på en särskild avdelning under tiden då förundersökningen och domstolsprövningen avseende de misstankar som föranledde det nu aktuella frihetsberövandet pågick kan inte heller grunda rätt till ersättning enligt frihetsberövandelagen.

Vad JA har uppgett i övrigt utgör inte heller skäl att höja ersättningen.

Med hänsyn till att JA från och med den 19 maj verkställde ett fängelsestraff för annan brottslighet ska avräkning ske för del av frihetsberövandet den 16–28 maj (6 § fjärde stycket frihetsberövandelagen).

Ersättningen för lidande för tiden 16–18 maj 2014 bestäms till 6 000 kr, vilket motsvarar vad som normalt betalas ut vid frihets­beröv­anden av jämförbar längd.

Medför tingsrättens handläggning skadeståndsansvar för staten?

JA:s ansökan aktualiserar även frågan om ideell ersättning kan utgå på annan grund än enligt frihetsberövandelagen, med hänsyn till hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1. i Europakonventionen.

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Enligt artikel 6.1 i konventionen har var och en vid prövningen av en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Tiden räknas från det att en person underrättas om att han eller hon är misstänkt för brott och fram till dess att saken prövats slutligt. 

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas särskilt målets komplexitet, parternas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Europadomstolen fäster särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet under handläggningen. En inaktivitetsperiod utgör dock inte i sig ett åsidosättande av artikel 6.1, såvida det inte är fråga om en verkligt substantiell period av inaktivitet (se även NJA 2005 s. 462). I rättsfallet NJA 2005 s. 726 hade det förekommit en period av inaktivitet på cirka ett år vid hovrättens handläggning av ett brottmål, vilket inte ansågs utgöra en konventionsöverträdelse. 

En förundersökning ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger (23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken; RB). Av den s.k. koncentrationsprincipen följer att huvudförhandling i både brottmål och tvistemål i så stor utsträckning som möjligt ska genomföras utan onödiga uppehåll och i ett sammanhang. Syftet är att ge domstolarna förutsättningar för att göra en bra bevisvärdering. För brottmålens del framgår denna princip av bestämmelsen i 46 kap. 11 § RB. Vidare ska, som huvudregel, dom beslutas och avkunnas i omedelbar anslutning till överläggningen (30 kap. 7 § RB). Om det är oundgängligen nödvändigt med rådrum, får rätten besluta om anstånd. Domen ska dock avfattas och meddelas skriftligen inom två veckor efter förhandlingens avslutande, om det inte finns synnerligt hinder. Brottmål är generellt sett en målkategori där Europakonventionen uppställer högre krav på skyndsam handläggning än andra måltyper.

Rätten till kompensation för långsam handläggning kan i vissa fall påverkas av att ett mål under prövningen i olika instanser återförvisas till en tidigare instans på grund av att den enskildes konventionsrättigheter har åsidosatts i den första processkedjan (se NJA 2015 s. 417, pp. 19–20).

Bedömningen i JA:s fall

I det aktuella fallet var den totala handläggningstiden – beräknad från dagen för anhållandet i mitten av maj 2014 fram till dagen då tingsrättens dom vann laga kraft – närmare två år och tio månader. Vid bedömningen ska beaktas att det var fråga om handläggningen av ett brottmål av inte alltför omfattande eller komplicerat slag. Den relativt utdragna handläggningstiden efter återförvisning, totalt ca femton månader, är av betydelse i sammanhanget. Skälet till att den första tingsrättsdomen undanröjdes var att en viktig processrättslig princip enligt hovrätten hade åsidosatts av tingsrätten, den s.k. koncentrationsprincipen. I ett sådant fall måste enligt Justitiekanslern ställas särskilda krav på skyndsamhet vid underinstansens fortsatta handläggning (jfr NJA 2015 s. 417, pp. 19–20). Även handläggningen vid tingsrätten i det första skedet bör beaktas, främst mot bakgrund av de krav och tidsfrister som uppställs enligt rättegångsbalkens bestämmelser.

Även om tingsrättens handläggning inte har kännetecknats av någon inaktivitet, måste den totala tiden från det att målet återförvisats och till det att en ny dom meddelades anses ha varit alltför lång, särskilt i ljuset av vad som tidigare förevarit i målet. Tingsrätten har ett ansvar för att målet drivs framåt, även i fall där handläggningen är beroende av andra rättsliga aktörers agerande (i detta fall åklagaren).

Vid en samlad bedömning anser Justitiekanslern att handläggningen av brottsmisstankarna mot JA har varit så utdragen att hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen måste anses ha åsidosatts.

Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska den vars fri- och rättigheter enligt konventionen har åsidosatts ha tillgång till ett effektivt nationellt rättsmedel för att komma till rätta med överträdelsen. JA har inte kunnat kompenseras för överträdelsen inom ramen för brottmålet (jfr NJA 2012 s. 1038 I och NJA 2013 s. 842).

Det är i detta fall inte tillräckligt att konstatera att en överträdelse har skett, utan ekonomisk kompensation är påkallad. Med utgångspunkt i vad som har beslutats i liknande fall, och med beaktande av Högsta domstolens praxis (se bl.a. NJA 2010 s. 363 och NJA 2012 s. 211 I och II), kan en skälig ersättning för ideell skada i stället uppskattas till 10 000 kr. 

Ombudskostnader

Med hänsyn till ärendets art, omfattning och utgång begränsas ersättningen för ombudskostnader till 8 390 kr, vilket motsvarar fem timmars arbete enligt den av regeringen fastställda timkostnadsnormen för år 2017. Av beloppet ska 6 712 kr betalas ut av Domstolsverket och resterande del av Justitiekanslern.