Diarienr: 1345-17-4.1 / Beslutsdatum: 4 jul 2017

Ersättning enligt frihetsberövandelagen har jämkats på grund av eget beteende

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår SG:s begäran om ersättning.

Begäran m.m.

SG har varit anhållen och häktad under tiden den 6 december 2016 – 2 januari 2017. Frikännande dom har meddelats.

SG har begärt ersättning för lidande enligt Justitiekanslerns praxis.

Åklagarmyndigheten har lämnat ett yttrande.

Justitiekanslern har tagit del av Luleå tingsrätts dom den 16 januari 2017 i mål nr B 3058-16.

Justitiekanslerns bedömning

Allmänna utgångspunkter

Enligt 2 § frihetsberövandelagen har den som varit anhållen under en tid av minst 24 timmar i sträck eller häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning om förundersökningen avslutas utan att åtal väcks eller om fri-kännande dom meddelas.

SG har blivit frikänd för den brottslighet som föranledde frihetsberövandet. Han har alltså i princip rätt till ersättning. Omständigheterna i ärendet är emellertid sådana att det bör övervägas om det finns skäl att jämka ersättningen.

Jämkning enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen

Ersättning kan vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsberövande eller om det med hänsyn till öv-riga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas (se 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen). Regeln bör emellertid enbart tillämpas i de fall där den frihetsberövades eget beteende eller handlande har varit avgörande för beslutet att ingripa mot honom (jfr SOU 1993:55 s. 216). Eventuella kvar-stående brottsmisstankar får inte föranleda att ersättningen sätts ned. För att nedsättning med hänvisning till den skadelidandes eget beteende ska kunna ske har det ansetts krävas att det agerande som föranleder nedsättning avser något annat än det handlande som låg till grund för frihetsberövandet, dvs. brottspåståendet (se NJA 2013 s. 1003).

Med hänsyn till att möjligheten till nedsättning kan anses innefatta ett undantag från den grundläggande rättsstatliga principen att den som inte har blivit dömd i en rättegång ska betraktas som oskyldig är det också påkallat med en restriktiv tillämpning av bestämmelsen. Det är staten som måste att visa att förutsättningarna för nedsättning är uppfyllda (prop. 1997/98:105 s. 25 f. och s. 56).

I ärendet är utrett att SG har slagit målsäganden med en hammare. Tingsrätten ansåg dock att han hade handlat i nödvärn och frikände honom från misstanken om grov misshandel. SG ska därmed betraktas som oskyldig.

Av förhör med SG i tingsrätten framgår emellertid följande. Han hade vid den aktuella tidpunkten blivit utsatt för våld vid flera tillfällen. När han ringde på hos målsäganden kunde han se att en av de personer som hade misshandlat honom befann sig i lägenheten. Han lämnade därför genast lägenheten. Han hämtade därefter en hammare för att kunna freda sig med om han blev attackerad på nytt och gick sedan tillbaka till målsägandens lägenhet med två kompisar.

Enligt Justitiekanslerns bedömning har SG, genom att beväpna sig med en hammare och sedan frivilligt gå tillbaka till lägenheten, medvetet försatt sig i en situation där han löpt en överhängande risk att bli misstänkt för allvarlig brottslighet. SG:s eget beteende har därmed gett anledning till att misstankar riktades mot honom. Han har därigenom i väsentlig omfattning själv föranlett att han blev frihetsberövad.

Mot den bakgrunden finns det anledning att jämka den ersättning som SG är berättigad till. Förhållandena är i vart fall sådana att det är oskäligt att utge någon ersättning. SG:s begäran om ersättning ska därför jämkas till noll.